När jag och M2 besökte det storslagna Great American Beer Festival i höstas var vårt första stopp Lost Abbey’s tillhåll. Problemet var att en drös andra hade exakt samma tanke och anledningen var rätt simpel, de hade förutom sina vanliga rariteter även den nyss släppta Duck Duck Gooze. Kön växta på nolltid och för oss GABF-rookies var det ett uppvaknande om att ifall du vill prova på de häftigaste sakerna så kan du få stå och köa lite. Lyckligtvis är köerna på GABF snarare att likna vid de effektiviserade kösystemen i Japan snarare än våra svenska Jante-kommer-först-alla-får-sin-tid-köer. Kort och gott, cirka 50 personer fick sina centiliter av anka på nolltid. Tyvärr är samples’en du får bara på några få centiliter så det var svårt att där och då bilda sig en klar uppfattning om hur bra ölet verkligen är, för det krävs lite lugn och ro och mer tid för att njuta av det.
Ölet som är Tomme Arthurs variant av en belgisk geuze är inte gjord enligt den traditionella metoden av att blanda olika lambics utan Tomme har tagit vad han har. Det vill säga 1, 2 och 3 åriga öl som alla har fått liga på franska ekat (rödvinsfat). Ölet släpptes för första gången 2009 och blev snabbt ett av de mest populära och eftertraktade ölen hos bryggeriet. Då fjolårets öl, den andra upplagan av ölet var sista chansen att prova ölet fram tills 2016 så valde man att släppa ölet till försäljning online på en speciell hemsida, inte helt olikt Systembolagets mer populära websläpp så krashade den på nolltid. Lyckligtvis är kombinationen Surisar + amerikanska vänner + tindrande ögon ofta likställt med att få möjligheten att prova roliga öl så när en flaska nyligen damp ned på Surisarna HQ så var vi inte sena att öppna den.
Till skillnad från vad många påstår och vad som är fallet med belgiska suröl så anser amerikanerna att deras suröl ska drickas så färska som möjligt, möjligen att de får stillas något. Skillnaden är rätt simpel, de amerikanska surölen saknar (allt som oftast) den komplexitet och utvecklingsbara bas som belgiska suröl gör. Så köper du på dig en cool amerikansk suröl – prova den med vänner och vänta inte för länge. Innan vi nu tar och provar ölet så vill jag tipsa om Tomme’s lilla filmklipp när han provar 2013 års Duck Duck Gooze.
Lost Abbey Duck Duck Gooze
Utseende: Vattnad persikofärgad vätska med livlig kolsyra och lite spruttlande skum som dör ner till en slät hinna. Riktigt livlig kolsyra med minimala bubblor.
Doft: Tydlig acetisk syra med syrlig citrus och direkta inslag från de röda vinfaten vilket jag tycker ger uppfriskande toner av köttig fruktighet. Torr något gräsig och funky uppföljning, det är inte häpnandsväckande men samtidigt skönt funky och utan att krångla till det.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Även i smaken är det först gröna, torra och syrliga äpplen som med en lite mjuk övergång spänner över i röda äpplen, köttiga rödvinstoner och en skön slutsyra. Lite laktisk touch, aprikoskött och milda mjuka toner av fat.
Betyg? – Bäst. Här är ett praktexempel på att less is more. Genom att hålla nere träfatens karaktär och fokusera på smakerna av funk, själva syran i ölet och munkänslan liksom dryckesupplevelsen får man en elegant, snarare än komplex öl. En öl som ska drickas och avnjutas mer än överanalyseras helt enkelt, på många sätt precis som många av de belgiska surölen.
