Ett av ölen som nyligen blev ett fast inslag på Systembolagets hyllor har varit med ett tag nu och likt Oskar Blues, Stone och Brooklyn var för några år sedan har en positionerat sig som ett stycke “modern klassiker”. Jag vet inte om det är för alla priser Mikkeller American Dream har vunnit (bland annat guld på Stockholm Beer hela fyra år i rad) eller för att den har varit frekvent på landets ölställen, men någonstans kom den att gå från ett moderna inslag av “en stor stark, fast med smak och karaktär” till.. Ja, vad är ölet idag? För lika ofta jag har öldrickare säga att Brooklyns Lager är så “2010” eller förlegad, ja lika ofta känns det som att jag kan se öldrickare välja bort American Dream. Öl har gått från att vara något socialt och trevligt, gärna gott till lite härligt nördigt och nyhetens behag har en makt som är svår att undgå. När man då finner American Dream bland många krogars standardöl är risken att man hellre väljer något nytt från något av “specialkranarna”. Inte för att man inte gillar American Dream, utan för att den har blivit som en kär gammal vän man liksom tar för givet, för att då och då gå tillbaka och bara hänga med den. Därför är det inte mer än rätt att jag nu några år efter första gången jag smakade på ölet tar och gör en uppdaterad recension på den. Frågeställningen är hur jag har utvecklat mitt eget öldrickande och om ölet har samma effekt på mig idag som innan.

För den som aldrig råkat American Dream kan vi ta och presentera den. Ölet är en Premium Lager på 4.6% alkoholstyrka, men tvärtemot liknande ljusa, smaklösa lageröl så har man packat ölet fullt med humle, Columbus, Saaz, Nelson Sauvin, Amarillo och Simcoe. Borta är din stora stark och istället har du en modern, frisk lageröl. Nu när den fastnat på Systembolaget går en flaska på 33 cl loss på 19,90 kronor.

Mikkeller American Dream

Utseende: Fin disighet på den lite vattnigt persikofärgade ölen vars porösa vita skum försvinner ner till lite smutsiga rester ovanpå ythinnan.
Doft: Tropiska toner av persika, mango och papaya får sin sötma nedtonad av inslag av grape och gröna humlekottar. Doften är lite som ölet ser ut – “urvattnad” vilket inte är något negativt utan det liksom doftar läskande och likt en American Pale Ale light sett till dofterna.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Ligger fint och lättsamt i munnen där mjuk fruktighet och lätt tropik sätter sig perfekt i munnen medan en blygsam beska pockar på tungspetsen. Grapetonerna lägger sig som en millimetertunn hinna runtom i munnen vilket ger ett litet bett utan att ölet för den delen uppfattas som beskt. När fruktigheten har avtagit lite kommer mer metalliska inslag á la lageröl och lagerölsjäst. Ölet slutar torrt med en efterhängsen beska.

Betyg? – Bättre. På ett sätt är jag besviken över betyget då jag hade hoppats att min palett och erfarenhet hade utvecklat mina preferenser, hur kan jag tycka att en humlad lageröl är gott? Samtidigt är en välkomponerad och framförallt fenomenalt balanserad öl alltid lika bra – oavsett vad det är för öltyp och vem som har gjort den. Törstsläckare deluxe och en öl som passar alla, något jag i sig gillar starkt. Så nej, jag är glad att jag fortfarande tycker att det här är sjukt bra.

Från tiden då pilsner/ölstugorna stod lika tätt som dagens seven elevens och sedan tiden en stor stark har varit synonymt med öl har vi nu äntligen nått nya tider. Inte bara har fler och fler bryggerier arbetat på sina lagerölsrecept så länge att de nu smakar såsom en bra lager ska göra och de är så läskande som man ofta hoppas att de ska vara. Idag, i en tid i ständig förändring så är ingen ölsstil eller öltyp lika bunden vid sina traditioner, utan med blicken mot vad som skett i USA med lite mer uppskruvade smaker så får fler och fler öltyper nu tillägget “modern”.

I fallet lageröl innerbär det att moderna lagers har lite tydligare malt- och humleprofil, lite större smak, kropp och en välbalanserad men något klarare humleprofil. Bland dessa har vi både mer traditionella men moderna exemplen som Nynäshamns Landsorts Lager, Brooklyn Lager och St Eriks Pilsner men också de med en tydligare humling där det främst är Mohawk Unfiltered Lager, Jämtlands Hell, To Øl Raid Beer och Mikkellers fenomenala American Dream som sticker ut. Måste också nämna Oppigårds SMÖF Lager 2012 som också placerar sig som toppölen i den senare kategorin.

Kikar man på ölratingsidor som RateBeer så är det få “stora stark” där (nu tänker jag inte ens gå in på att nämna alla typer av lageröl som finns). Detta är något jag som kanske tillhör en rätt liten men snabbt växande skara öldrickare tycker är en positiv utveckling, men som helt går förbi den större skaran öldrickare – vilka är de som föredrar en Kung då den ändå “smakar som öl ska”.

För visst, humlehype’en kom, levde kvar och sitter kvar än idag – men är inte fullt lika i fokus som tidigare; och nej, all öl behöver inte humlas upp som attan. Men humle likt malt och jäst ger karaktär till öl, så är det bara. Därför är det inte konstigt att det är öl som Nynäshamns Tjinooken och liknande som blir mer och mer populära som husöl på många krogar. Ölen ska inte ha en för markant beska, men de ska ha en fräsch aromhumling och kännas friska och så ska de vara lättdrucket och sessionvänligt – det ska vara en drickaröl. Likt många tyska och tjeckiska pilsners ska ölet kunna serveras i ett stort krus eller som en riktig pint istället för i halvfyllda vinglas, ölet ska inte berusa dig efter ett glas och inte heller bedöva dina smaklökar innan du ens hunnit in på öl nummer två.

För nej, det är inte humlingen jag personligen vill se eller är ute efter i en lageröl utan bara att den är ren och smakar gott, och få massproducerade öl idag är det. De hastas fram med alla möjliga ingredienser och har oftast både en och tre felsmaker, något som gör att de lätt kan klumpas ihop som “så som en öl ska smaka” varpå riktig och välbrygd öl som smakar olika hela tiden får kämpa vidare med att återta sin referenspunkt för vad en riktig öl är.

Tänk om alla som drack en Sofiero, Kung eller Arboga 10,2 istället skulle dricka någon av de ölen jag har listat ovan – då skulle vi få en förhoppningsvis mer medveten skara öldrickare. På Systembolaget är det massproducerade burklagers som säljer på rent slentrianmässigt beteende men de moderna lagerölen börjar få plats på hyllorna och det är där det måste börja, det är den vägen de sedan kan nå ut i hemmen – för det är i hemmen den stora revolutionen görs. Krogarna har redan börjat anpassa sig, men för varje dag vi ser någon stå med en låda Brooklyn Lager istället för Elefantöl så ska vi glädjas lite extra. Massproducerad lageröl ökar inte längre i försäljningen utan inom vissa segment minskar den till och med, även om volymerna är enorma. Däremot går hantverksbrygd lager och ale spikrakt uppåt och i takt med att volymerna ökar lär kurvan ebbas något men den kommer att öka och det är det yttersta tecknet på att det fortfarande är något lite oberäknerligt som pågår.

Vad jag tror att vi idag behöver är en snäll smakrik lageröl som kan serveras både på klubbar, restauranger och sunkhak, den ska vara lagom dyr och kunna passa både till mat och som sällskapsdryck. Humlen, som inte måste vara amerikansk utan kan vara brittisk, tysk eller var som helst ifrån ska inte vara i centrum men gärna få ge karaktär till ölet. Ölet måste inte sätta avstamp i ditt smakminne utan kan vara ett lättflyktigt one night stand. För vad jag uppskattar med de nya moderna lagerölen är att de är rena, de smakar gott och de passar alla – de är så öl i en av sina renaste former smakar. Så gå in på Systembolaget, köp dig en Landsorts Lager, skit i att det är snö, kallt och vinter. Beställ hem en låda Mikkeller American Dream, du vet redan nu att du inte kommer att ångra det. Leta upp de sista flaskorna Mohawk Unfiltered October (Unfiltered Lager/Summer är tyvärr slut), slå på stora vintergrytan och drick en vanlig stor stark – men med smak. Öl är gott, öl är socialt och god öl, oavsett om det är en Skebo Lantöl, Raid Beer eller Sigtuna Unfiltered Lager.