Jag tänkte kalla det här inlägget för “dag 2” tills jag kom på att jag bara var i Örebro under lördagen, tiden gick fort och jag hann med mycket så det får väl ses som förståerligt att det känns som om man spenderade mer tid på mässan. Så del 2 får det bli då jag skrev om del 1 med Brill, cider, zero och underbar lakritsstout igår. Idag i andra delen blandas öltyper friskt och kvällen avslutas med svagdricka och en hjälte.
Gonzo har koll på läget
Anchors Angry PA
Om vi tar vid där jag slutade igår, vid Great Brand/OT drickandes Stones Belgo Anise Russian Imperial Stout. Mittemot GB/OT hade Wicked Wine tagit fasta på det rockiga i öl och hade en skivspelaranläggning och högtalare värdig en liten klubb, får ge stort tummen upp för det grymma musikvalet. Då jag under fredagen var på WW’s julölsprovning på NK i Stockholm så hade jag redan provat igenom ett par av Ridgeways olika öl. Men då jag fallit för Criminally Bad Elf så fick det bli den lille på den tillsammans med Ölhunden. Efter det provade jag rockkrogen Anchor’s egna American Pale Ale (Anchor’s Angry Ale) (Bättre) tillverkad uppe hos Ölvisholt, en öl som jag trodde skulle vara mild var smakrik och rivig med fin humlearom och fräschör. Nu har Anchor rätt bra öl för bra pris, men är du där så prova den här ölen, mycket prisvärd och väldigt smakrik. För att prova än mer Ridgeway så provade jag den USA-brygda Paper City High & Mighty Beer of the Gods (Bra(+)). En golden ale kallar dem det, men jag tycker den spänner lite längre än så. Rätt tunn och tråkigt milt till en början men så börjar smakerna anas och dess drickbarhet slå på och slutsatsen blir att den var väldigt lättdrucken och läskande. Tyvärr hade Stefan Gustavsson dragit iväg till Porterfestivalen i hemstaden Göteborg (där han vann guld med Black Rocket Porter) och var inte där, synd då han alltid är trevlig att prata med. Efter att ha druckit ett par glas för mycket av Stefans Snowblind Strong Ale dagen innan var jag lite återhållsam med att gå in på den igen, men litet smakprov fick det allt bli.
Stormaktsporten 2010 lagrad på svensk ek
Men rockmusik och tjo och tjim fick ges en paus och det var dags att vandra omkring och se sig om. Hos Carlsberg provade jag
Traditionell svensk hantverkskonst
Brooklyns Chocolate Stout 2005/2006 tillsammans med lite grönmögelost och de lådor jag har stående hemma får tömmas av lite då jag tycker den förlorar lite på det jag gillar så mycket i den ölen, smak kontra kraft. Provade även bittern Hård (Bra) liksom Gråskägg (Bra+) borta hos Strömsholm och tyvärr var det inga som satte alltför stora spår även fast båda hade bra drickbarhet, Hård var dessutom på tok för varm. Då Närke just hade kopplat av Konjaks! Stormaktsporter så tog vi istället turen rakt över till andra sidan mässhallen för att prova på Stormaksportern (Bättre+) lagrad på svensk ek hos Thorslundskaggen. Sveriges enda tunnbinderi där man också har möjligheten att köpa egna tunnor för vad man nu kan tänkas vilja fylla dem med, något för alla svenska hembryggare kanske?
Hos Oppigård ställde vi oss och pratade öl, humling och scotch ale med Björn Falkeström. Vi provade November Bitter (Bättre-) som var färsk och riktigt god med bl.a. den något mildare Nya Zeeländska Cascadehumlen. Lika frisk och god var Slåtteröl Special (Bra(+)), en
Mycket spännande hos Oppigårds
kraftigare version av Slåtteröl. Läskande och smakrik lager som egentligen inte är mer än vad den är, men som är en sån där bra sommaröl. Björn pratade även lite om Tartan Ale (Bättre-), bryggeriets minst humliga öl (IBU på 35 om jag minns rätt) och en scotch ale som var torrare och fin humlekaraktär som jag inte brukar finna i de annars söta och lite spritiga scotch ales’en. Humleränderna går aldrig ur eller hur? Vi hann även med att prata lite om Oppigårds USA-satsning och hur synd det är att behöva skicka humlebetonade öl till andra sidan världen där de inte gör sig rätta. Tur då att vi tog med ett par Amarillo och gav till lite vänner i USA. Amarillo är en fortsatt succee (med all rätta) och det enda som verkar stoppa den någorlunda är humlebristen som drabbat världen, men det ska inte vara något problem utan kan lösas. Förhoppningsvis kommer vi också hitta Amarillon i T3-sortimentet i framtiden. Kan även avslöja via omvägar att vi kommer få se en ny Oppigårdsöl framöver där vi redan varit med och plockat fram ingredienserna, har ett färdigt namn och som ska bli riktigt spännande att prova. Men jag låter Björn och Oppigård gå ut med resten själva. Som ett av mina svenska favoritbryggerier så är det bara roligt att de gör bra saker och nu även lite nytt.
Kvällens bästa monter
Ett annat av mina svenska favoritbryggerier var inte långt därifrån och blev också det längsta stoppet – Närke Kulturbryggeri. Tillsammans med De Molen (Menno var dock bara där på fredagen) hade de med sig en rätt imponerande samling öl, inklusiva alla de öl som gör att många håller dem som Sveriges bästa bryggeri. Men vi började i De Molen änden med den torrhumlade lagern (East Kent Golding) (Bättre) som var precis som en lager ska vara, torr och lättdrucken men men med riktigt bra humleinslag. Lika god var Hel & Verdomenis 666 (Bäst(+)) – H&V med ekchips från 40-åriga cognacsfat, mjuk och smakrik på sättet som Mennos mörka öl brukar vara när de är så bra som de nästan alltid är. Inte lika underbar var Tsarina Esra Cognac (Bäst) som legat med samma chips men där cognacen gav lite mer intryck än vad man vill åt för en så bra imperial stout. Men De Molen är bland de bästa bryggerierna i världen och framförallt de mörka ölen är fantastiska och ändå såpass drickbara att man kan ta ett par glas av dem utan att det blir svårdrucket.
Trött voffsing
Närke å sin sida, lika fantastiska i sina bästa stunder men också lite smågalna bjöd i år inte på någon Bäver (bävergällsölen från SBWF i fjol) men likväl på Hampus (Bättre+) och Gransus (Bättre). Två lite “alternativa” öl med industrihampa respektive granskott. Det var intressant att stå vid montern och se folks reaktioner på de bägge ölen, vissa tyckte de var för annorlunda medan andra, liksom jag själv, tycker att det är gott med lite knäpp twist på en öl. Hampus hade en mer mikrobrygd stil än t.ex. Dieu du Ciel som också har sin hampaöl vilket påminner mer om olagliga substanser än hippietofflor. Gransus å sin sida var som att gnaga på de små granskotten men jag tycker aldrig att det blev svårdrucket eller skar av för mycket i smaken utan det var spännande att prova och flera påpekade att man kanske skulle börja testa att ha granskott i sina egna öl för att få lite bitterhet och smak. På den roterande kranen där man hade sina “stora” öl hade man på Huvill (Bäst) en DIPA som brygdes i början av året man var underbart mumsig (den var verkligen mumsig) och god med fruktrikedom och rund munkänsla. Den tillsammans med Rainbow Warrior, en IPA med stora mängder Nya Zeeländsk Green Bullet-humle var trevliga att jämföra mot Jontes Atgeir (Bäst) på cask, en APA med högalfasyrehumlen Tomahawk. Det märks att det här är en öl som Håge och Berit (och samtliga inblandade) lagt extra mycket kärlek i av förståerlig anledning och var till slut den öl jag druckit mest av på mässan. Oerhört god, färsk och milt fruktig smak, kärleken känns i varenda klunk. Medan vi stod och pratade öl med pannknekten Christoffer (vars egna Pannknektarens Porter går vidare på Närkes höga kvalitet) så provade vi även ytterligare två mörka öl som var lika fantastiska dem – old alen’en ! (utropstecken) (Bäst) och traditional ale’en Fimbulsvinter (Bättre+). Medan den första var mysigt söt med smak av kola och torkad frukt (tänk Brittisk barley wine) så var den andra honungslen med lätt rökig ton. Hjo Bryggeri var också dem representerade hos Närke med sin svagdricka och bortsett från en doft som delvis påminde om gröt och gamla ägg så var smaken maltig, lagom söt och mycket drickbar. Det gick även att köpa med sig flaskor av svagdrickan hem för några få slantar, vilket så klart var något vi gjorde – det var ju det närmsta vi kom öl på bussresan hem.
För nu var det dags för bussresan hem och det var en buss fylld med rätt slitna hjältar som placerade sig för hemfärden till Stockholm. Mest imponerande var Ölhunden som under den 2 timmar långa resan lyckades hålla fast i sitt glas med svagdricka…
Festivalsummering:
Om vi ska summera festivalen i öl, utställare och allmän trivsel så får det bli höga generella betyg. Förutom att det var lite tråkigt med kupongförsäljningen (vilket annars är ett bra och smidigt system) så var det en “öppen” smart lösning med bra med sittplatser och en luftig atmosfär. Kanske lite få utställare för öl (eller var det det?), men de som fanns hade med sig bra och varierade hopplock av produkter och det var skönt att komma till en mässa där “tid” var något det fanns gott om. För som jag skrev igår så är det roligare att prata öl med andra entusiaster, bryggare och branchfolk än att rusa runt och prova öl och sedan bunkra in sig och plita ned allt för att inte missa något. Nu provade jag inte något av de alternativ som fanns gällande mat (vilket märktes när jag kom hem och insåg att jag bara ätit en ban under hela dagen) men det verkade som om även den biten skötts bra då.
Man märker att det är en mindre mässa än SBWF men det är en jämförelse som känns lite orättvis och bara genom att se på tillväxten på ÖBWF så förstår man att det här är en festival som kommer fortsätta bli bättre för varje år. Det var mitt första besök på mässan men det kändes som en perfekt avrundning på ett mässmässigt (…) bra ölår och självklart kommer vi ses nästa år.
Nu på torsdag är det åter dags för International IPA Day, en dag som stiftades i fjol och som fick följden av att alla möjliga öltyper och ölrelaterade saker fick sina “egna dagar”. Oavsett vilket så har tanken aldrig varit annat än att öka intresset för craft beer och det var aldrig syftet att få folk att dricka just IPA eller vissa märken.
