Vi har länge haft starka kärleksband till belgiska suröl. Det är vad vi verkligen gillar, är intresserade av och försöker byta till oss. Många av de finaste belgiska surölen från Cantillon och 3 Fonteinen är numera så limiterade eller svåra att få tag på att de säljs för flera hundra eller ibland tusen dollar. I våras skrev vi om den dryckesauktion auktionshuset Skinner hade där man för första gången hade med öl. Då såldes bland annat en flaska Cantillon Don Quijote för $1.586. Ölet gjordes exklusivt för Goblin Pub och Livingstone Club i Florens.
Det är inte första gången Cantillon gör såpass limiterade öl för utvalda krogar utan vårt egna Akkurat har förärats två batcher av hjortronlambicen Soleil du Minuit. I vårt grannland Finland har Jean van Roy bryggt flera öl åt korgarna Pikkulintu och One Pint Pub. Förutom dessa så har dessutom har Brooklynkrogen Spuyten Duyvil fått en batch av en lambic med samma namn som krogen. De få flaskor som kan finnas kvar av någon av de här flaskorna byter idag ägare för antingen stora summor pengar eller genom ibland galna bytesaffärer.
Tillsammans med Manker hade vi satt som mål att under en helg prova så många som möjligt av de här ölen. Tack vare en längre tids samlande, bytande och köpande hade vi fått tag på en flaska var av Don Quijote och Spuyten Duyvil som skulle öppnas under en magisk kväll med inresta ölfantaster från Belgien och USA samt bland annat MankerBeers egna belgofil Skrubbe. Tanken var att efter det åka till Helsingfors över dagen för att förhoppningsvis få chansen att prova på de finska “Cantillonspecialarna”. Av dom är det ju bara “Tyrni” som fortfarande säljs öppet, de övriga kan finnas i privata källare eller tas fram för speciella tillfällen. Vi hoppades på det bästa men förväntade oss egentligen bara att få prova Tyrni.
Första kvällens provning, ledd och annordnad av vår ena surishalva Ludvig innehöll allt från Cantillons nya barley wineliknande geuze Lambic d’Haute Densité till Zwanze 2010 och årets upplaga av Blåbär. Men innan någon av dessa skulle provas skulle kvällens två rariteter öppnas. Först ut av alla ölen var Spuyten Duyvil och av de 168 flaskorna som släppts så var det här flaska 52 (enligt ratebeer har det bara släppts 138 flaskor). Lambicen har blendats för hand och har legat med tranbär från New Jersey. Som ni ser på bilden så har färgen gått över till en dovare lambictypisk varm orange färg. Hade vi inte vetat om det så hade tranbären varit rätt subtila, men det går fortfarande att känna av strama, sursyrliga bär som ger ölet något extra. Lite tanniner och strävhet låter sig öppnas upp genom att vi låter lufta ölet en stund. Det här var verkligen bra och mycket bättre än de trots allt rätt sansade förväntningar vi hade då vi anade att karaktären från bären minskat.
Därefter skulle vad som skulle anses vara kvällens bästa öl öppnas – Don Quijote. Lambicen har fått ett tillskott av italienska druvor tillhörande Vitis Lambrusca-släktet, druvor som idag främst odlas i nordamerika och har en lite söt men murkig karaktär. 
Doften har en härlig sötma som tar dig med till Willy Wonkas godisland med syrliga godisar som stramar åt sådär torrt och skönt i gommen och bak i munnen. Väldigt mycket och tydliga druvor och druvjuice i både doft och smak som balanseras helt perfekt med Cantillons sura lambic. Precis lagom funk med inslag av både grape och citron. Vi var alla överens om att det här är den bästa Cantillon vi har haft, kanske till och med en av de bästa ölen vi provat någonsin. Just att ölet har en så påtaglig och annorlunda sötma som syran ändå lyckas hålla ned är vad som ger en komplexitet som är unikt för Don Quijote. Variationen mellan godis och stall, syra och sötma och den hela tiden närvarande druvsmaken sitter helt perfekt!
Egentligen var det dumt att fortsätta provningen efter dom här men vi kan väl säga som så att av de amerikanska surölen så var det enbart Crooked Stave Waelzblood (Cheers! 2012) och Lost Abbey Veritas 007 som ens kom på samma planhalva i kvalitet som Don Quijote. Större delen av det digra startfältet med många andra bra (!) belgiska suröl var riktigt fina öl, men med Spuyten och Don Quijote på samma bord är referenserna bra mycket högre.
Dagen efter den galna provningen spenderas med att dricka allt annat än suröl och istället var det packande av väskor och en planering av hur vi skulle ta oss till de finska krogarna som var målet. 
För Pikkulintu har Jean van Roy tagit fram Olutravintola Pikkulintu (släpptes 2006) som är en specialversion av Cuvée des Champions torrhumlad med Hallertau istället för Styrian Golding, samt Pikkulinnun Viskilambic (släpptes 2009) som togs fram inför krogens 9-årsjubileum och är en 2-årig oblendad lambic som fått ligga på bourbonfat. Det går inte längre att köpa ölen på plats så det var på vinst och förlust som vi tog tunnelbanan ut till en trevlig men lite torr förort till Helsingfors för att där hitta något som såg ut som kvarterets pizzeria men som är en av finlands bästa krogar. Manker hade stämt möte för dem för ett reportage men då vi blev lite försenade så fick han skjuta upp det och dricka öl istället, lite synd. Vad som var mindre synd var att det stod ett paket och väntade på oss i deras källare, två flaskor vardera av deras båda specialare – helt galet!
Vi började med att prova Olutvintola Pikkulintu som hade en stor tydlig arom av stenfrukt och framförallt stjärnfrukt. En långsam syra med rund, lite söt men ändå stram fruktighet som gick mycket åt stjärnfrukt. Med en måttlig syra kom smakerna fram väldigt fint och det var en elegant och lagom komplex geuze som vi alla uppskattade. 
Andra flaskan hade lite mer kolsyra än den första vilket gav me tryck i smaken vilket den vann på. Inte helt otippat världsklass! Det här är en oerhört ren geuze som egentligen inte sticker ut på något sätt, det är också det som gör att både Cuvèe des Champions/St. Gilloise och denna specialversion är så omtyckta.
Efter varje blå flaska tog vi och provade en röd flaska Pikkulinnun Viskilambic. Doften var makalös med vanilj och tydliga bourboninfluenser som med lambicens syra, stallighet och komplexitet drog åt vältorkat kött. Smaken gick åt mogna röda äpplen och varm bourbon med fin syra från träfaten. Aningen träbitter och influenser som får oss att tänka på äpplen och bourbon. Det här var helt klart något utöver det vanliga och vi alla valde Viskilambic som vår favorit av de två. Såhär ska bourbonfat användas och det vore spännande om fler vågade experimentera på det här sätt! Lär säkert finnas fler galna fat som skulle ge bra smak och doft till en geuze.
Efter en oerhört trevlig eftermiddag på Pikkulintu tog vi åter tunnelbanan in mot de centralare delarna av stan där vi satte oss på One Pint Pub. Då vårt hotell låg bara en kort promenad från krogen hade vi varit där redan vid öppning för att bekanta oss med ställen och prova en av deras Cantillonöl, havtornslambicen Tyrnilambic Baie d’Argousier. 
Det går än idag att köpa en av de cirka 20 flaskor som finns kvar i källaren och trots att cirka 500 svenska kronor för en 37.5 cl stor flaska är lite saftigt så är det värt det om man är ett par törstande surisar. Förutom Tyrnilambic har man även Groseille och Groseille à Maquereau med röda vinbär respektive röda krusbär, vilka dock får anses vara omöjliga att få tag på och där de sista flaskorna auktionerades ut på deras Facebooksida för rejäla summor.
Tyrnilambicen har gjorts ett par gånger men tack vare att vi ovetandes råkade spendera morgonen med att dricka öl bredvid ägaren och mannen bakom ölen så fick vi tillåtelse att köpa in en av de två flaskor som fanns kvar av första batchen. Innan vi går in på ölet vill vi bara rekommendera er alla att åka dit, för har ni tur kommer ni få en lång och oerhört inlevelsefullt berättad genomgång av hur, var och när bären plockas och hur de sedan över natten fraktas till Cantillon. Havtorn är oerhört svåra bär som kräver mycket noggrannhet och en stor mängd för att ge smak på ölet. Anledningen är simpel, istället för att mosa bären få de ligga hela vilket kräver mer bär för att ge smak. Mosas eller går bären sönder blir de oerhört sura vilket kan förstöra hela ölet berättade vår nyfunne vän.
Smaken liksom doften kretsade kring havtorn med deras speciella syra och torra, nästan jobbiga stil. Bra syra, lagom funk och när glaset hade blivit lite varmare så började det blomma upp mer stall och smutsig dammighet.
Kvällen hade lätt kunnat sluta där men efter ett par timmars prat om Cantillon, suröl och hanteringen av bär kom vi in på krusbär. Vi fick mer eller mindre våra drömmar grusade om att någon gång på prova på Groseille à Maquereau då vi fick höra att det bara finns en knapp näve flaskor kvar i världen. Groseille var även den numera ett minne blott och kanske kunde någon enstaka flaska stå hemma i ägarens privata källare, men det var högst osannolikt. Istället tog vi in ett glas Sahti (traditionell finsk dryck med inslag av enbär och rök) medan samtalet fortsatte kring allt som har med bär att göra. Plötsligt skedde det bara och vipps stod en flaska Groseille à Maquereau på bordet, en av de troligen två flaskor som finns kvar i Finland. Lycka är inte ord nog att beskriva känslan.
Med andakt hällde vi upp 6 glas av den krusbärsblomstrande rikedomen och lambicen var nästan helt klar med en funkig doft med sura bär med lite såpa som påminner om händer nytvättade med violtvål. Smaken var sträv där det framförallt var smaken av bärskal som stod ut. Krusbär är ett svårt bär som har mer syra, strävhet och torkar ut munnen än vad det ger specifika smaker. Lite sötma kom då och då fram mellan det sura. Återigen var det bara att lyfta på hatten för en öl av världsklass och framförallt till One Pint Pub för att vi fick chansen att överhuvudetaget prova på den.
Efter en sista shot chilivodka började det bli dags att stega hemmåt då krogen stängde och vi skulle upp tidigt för att åka hem till Göteborg för vidare bartime. En oförglömlig och magisk helg var över och vi hoppas att ni tar chansen att åka iväg på resor likt detta, för kanske kommer ni också att få prova på öl som knappt hittar sin väg utanför vissa krogar.
