Igår recenserade vi Poppels Vintervärmare Tvåtusentretton och lovade då att vi skulle jämföra den med fjolårets version. Vintervärmare Tvåtusentolv var något starkare till alkoholstyrkan (8.2 istället för 7.8%) och kryddningen skiljde sig lite då man i fjol även hade muskot som komplement till kryddpeppar, kanel och ingefära.  Det är lite missvisande att jämföra öl som har lite olika kryddning och påstå något om deras utveckling och lagringsbarhet. Om “2013an” hade en väldigt trevlig kryddighet trots att kanel och ingefära ibland tillsammans kan bli både bu och bä så är jag rädd att muskoten ska göra ölet lika spretig som vissa pumpaöl ibland kan vara. Varför dra ut på snacket om vad ölet kan vara, är det inte bättre att dricka det?

Poppels Vintervärmare Tvåtusentolv

Utseende: Något rödgyllenbrun klar vätska med litet smutsigt brunbeigefärgat skum som dör till lite smutsiga rester ovanpå ölet.
Doft: Mixen av kanel och muskot drar till lite jänkarinspirerade dofter där ingefäran breddar kryddregistret men det är svårt att inte tänka i termerna av vinter/pumpaöl mer än direkt julöl.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Lätt till kroppen och jämfört med 2013’an så är det lite mer som sker, det är något mer syrlighet istället för sötma och muskoten sticker verkligen ut om man jämför med 2013 – på gott och ont. Muskot kan ge en “love it or hate it”-känsla men det är också en krydda som livar upp. Intressant maltkaraktär som ger lite sultanrussin och plommon likt i en lagrad belgisk ale, något som också lär härstamma från kryddorna.

Betyg? – Bra+. Same same but different om man jämför med 2013 som är sötare och renare i kryddningen medan 2012’an nu är som en mer traditionellt lagrad kryddad julöl. Just tonerna som drar åt en lagrad belgisk ale blir jag intresserad av och det vore kul att gå på djupet om det beror på kryddorna eller malten och lagringen.