Veckans tema är ju Brooklyn – inte helt oanat med tanke på Garretts gästspel här i Stockholm under veckan. När jag idag läste en intressant artikel på Just Drinks gällande Brooklyns öl och att en viss, måttlig, elegans oftast övertrumfar extrema och puschande öl så känner jag att det är spot on.
Vad skribenten så väl beskriver är hur masslager säljs in som manligt, häftigt, coolt – vilket är lite samma som vissa extremare öl nu gör. Det är mer marknadsföring än leverans av produkten och ibland glömmer vi kanske bort hur eleganta och välstämda vissa öl faktiskt är.
Lagom är ofta väldigt bra, men vi har kanske blivit bortskämda med med aggressiva öl vilket gjort att våra förväntningar och smakpaletter också har förändrats. Det är ingenting fel med det, som ni vet älskar jag en välhumlad dubbel-IPA, men jag har alltid gillat och kommer fortsätta uppskatta välgjorda öl som är just mer “lagom”. Så länge de faktiskt smakar gott och är välgjorda (två kriterier som sållar bort lite bland alla de hantverksmässiga öl som trots allt finns) så finns det ingen anledning att klanka ned på en schysst vanlig lager.
Kanske är det lite samma känsla jag får hos ett av mina andra favoritbryggerier – Rogue Ales.
Nu är visserligen ett par av Rogues öl rätt platta och lite tråkiga, men vad som är genomgående är att de minsann går att få i sig i större mängder och där den första, tredje och femte smakar likadant och lika bra. De behöver inte ens vara sessionvänliga öl på runt 4-5% utan kan klättra uppåt 8%-sträcket. För det verkar vara något med sättet man tänker kring öl – öl ska vara gott och socialt och då är det svårt att göra roliga öl på 11% med explosioner i munnen.
En av dessa öl som jag tycker är väldigt lättdruckna och har hög så kallad “drinka/hinkabilitet” är Rogues Mogul Madness. En säsongsbetonad vinteröl som togs fram i slutet av 2009 inför vinter OS i Vancouver 2010. Lite ovanliga och roliga humlesorter som Newport, Horizson, den egenodlade Willamettehumlen som gör Simcoe, Continental, Crystal 90 och Amarillohumlen sällskap. Just den här flaskan är inköpt via lite resor men ölet är en del av den sändning Brill & Co har fått in och levererat under vintern och som därför har funnits på lite krogar runtom i landet för allas avnjutning.
Rogue Mogul Madness
Utseende: Mörk vätska likt en brown ale med ett poröst nougatfärgat skum. Klart mycket ljusare än vad man förväntar sig av den traditionella mörka IPA’n.
Doft: Den har det mörkt oljiga likt de flesta amerikanska black IPA’s men har ändå maltkaraktären av en brown ale. Med andra ord är den något ljusare i smaken vilket jag tycker lyfter den. Lagom bränd humleolja med nötter, choklad och grape men samtidigt lättrostad malt och karamell.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är också perfekt balanserad mellan mörk och halvmörk IPA med nötter, kola och kryddig humle. Riktigt lättdrucken och oerhört trevlig, mycket tack vare att beskan inte tar över. Är lite som en frukost, mörkt bröd som man tappat i sin kaffekopp efter att man just druckit lite grapefruktjuice.
Betyg? – Bättre. Lika trevlig som exempelvis Beer Heer Höst Citra som placerar sig i mellanlandet mellan humligare brown ale och ljusare mörk IPA. Förväntar man sig en mörk IPA i amerikansk stil (d.v.s. mer pang på) så blir man besviken, för här saknas den tydliga beskan, brända humlekådan och gröna kottarna. Istället är det mer och tydligare inslag från malten som väl parerar både fruktigheten och citrusskal och grapesmaken från humlen.
Ett tydligt bevis på att lagom kan vara väldigt bra.
