Mörka IPA’s har blivit mer en vana än något udda i Sverige och såväl som Sigtuna och S:t Eriks har på sistone släppt fram sina mörka IPAs vilket tar följe på den utveckling som skett i USA senaste två åren där mer eller mindre alla skulle ta fram en än värre öl än alla andra. Detta har lett till flertalet diskusioner under åren om det överhuvudtaget är att räkna som en öltyp, om det ens är bra öl och vad framtiden för ölsorten är. På sistone har jag personligen börjat dela upp ölen i mer välhumlade imperial brown ales (t.ex. Otter Creek Alpine Black Ale, Prince of Darkness etc) medan rena black IPA’s (Stones samtliga ditos, Mohawks etc) har en tydligare bränd humleolja och bitter ton. Detta är bara min personliga uppdelning då det är lika varierat som det brukar vara med vanliga IPAs där vi har öst- och västkusts IPAs, brittiska, amerikanska och belgiska – alla med sin stil.
Den senaste mörka IPAn på den svenska marknaden lanserades nu idag runtom i Uppsala samt i beställningssortimentet och är Slottskällans Eight. Jag tycker att Slottskällan verkligen har växt i år och deras Zero och Zeven var i mina ögon två lite vågade öl sett till hur konservativ den svenska ölscenen ändå har varit fram tills kanske för 2 år sedan. Eight är en mörk IPA med humle hämtad från USA och Nya Zeeland på 8% och vissa minns nog att det var denna som skulle ha kommit på Systembolaget tidigare i höst men diskades till förmån för Sigtuna Prince of Darkness.
Slottskällan Eight
Utseende: Mörk nästan svartbrun vätska med ljusbrunt skum och minimala till små bubblor.
Doft: En kraftigt bittert hårdrostad ton av grovmalet kaffe och bränd mörk choklad. Tydlig torrhumling med humleoljearomatiska inslag som får sällskap av lite grape och kanske om man letar en viss fruktighet. Eldad nykördad blomsteräng och lite pepprig krydda.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Utan tvekan en bittertorr rostad smak med små inslag av söt choklad, kaffe och lakrits. Drar mycket åt de oljigare och mer tydligt brända mörka IPAs med en lång härlig efterbeska som ändå, jämfört med många amerikanska ditos är rätt snäll – men långvarig.
Betyg? – Bättre. Kraftig men ändå rätt balanserad och gillar man mörkt, hårdare rostad mörk IPA så tycker jag att det här är riktigt bra, den går aldrig för långt utan är balanserad och åtminstone i min smak. Skulle jag placera den här på min skala över mörka IPA’s så drar den mer åt mörk och välhumlad brown ale än åt det mer stoutliknande och brända hållet. Prova att dela upp såhär för då sätter ni rätt förväntningar varpå det blir lättare att välja öl åt den inriktningen man gillar. För flera som har provat denna och som jag har snackat med föredrar mer brända mörka IPA’s varpå det inte är konstigt att de tycker att den här var lite snäll, vilket den i jämförelse är.
