Categorized | MankerBeer Talk

Gästkrönika – Kristopher/Kornmalt & Humlekottar – Mitt förhållande till amerikansk öl

Som ett led i att bredda MankerBeer till att bli mer än bara våra egna påhitt så har vi bett ett par av Sveriges trevligaste och bästa ölbloggare att bli gästskribenter hos oss. Vi har också bett BalderÖlrådet.se att bli vår fasta gästkrönikör vilket han gladeligen accepterade vilket vi hoppas kommer bidraga till en mer levande sida.

Först ut som gästkrönikör är dock en annan skåning – Kristopher från den i mitt tycke rysligt bra ölbloggen Kornmalt & Humlekottar. En blogg med allt från hur du odlar chili till ölnörderier men också med intressanta betraktelser. Förutom att det är oerhört välskrivet så är det på en lagom nivå som alla kan ta till sig – så missa inte den sidan.

För ett tag sen kontaktade Manker mig och tyckte att det skulle vara kul om jag skrev ett inlägg om mitt förhållande till amerikansk öl- och matkultur som sen skulle publiceras här på MankerBeer. Naturligtvis ville jag det, en möjlighet att få ett inlägg publicerat på en av Sveriges tveklöst bästa ölbloggar är inte något jag tackar nej till. Speciellt inte eftersom jag läst MankerBeer sedan flera år tillbaka och vet vilken hög standard han och M2 håller.

Dock är det inte helt lätt att beskriva sitt förhållande till en öl- och matkultur, men jag ska iallafall ge det ett försök. För det första, så är det ett kärleksförhållande. Vi kommer väl alla ihåg den där första gången vi fick i oss en rejäl dos humle och tänkte ‘Vad fan hände? Vad är detta för något?’. Eller när man för första gången tog en sipp av en rejäl, amerikansk, helvetiskt mörk imperial stout? På samma sätt som när man för första gången får en helt perfekt tillagad burgare på talriken? Det är äkta kärlek det.

Men när det kommer till amerikansk öl så ligger min fokus ändå inte på imperial stout och barley wine som för många andra. Nog för att det kan vara fantastiskt med en välgjord, vällagrad, mjuk och monstruös bourbonlagrad imperial stout, men det är inte det jag är ute efter. Det är när amerikanerna gör tolkningar på klassiska europeiska ölstilar, det är det som är min grej. Suröl, fruktöl, quadrupel, saison, doppelbock, rököl, gose, berliner weisse och så vidare. Gärna lagrat på något schysst vinfat med en massa udda frukt, kryddor och vad som än kommer i deras väg.

Det är dessutom något som jag gärna hade sett våra svenska bryggerier experimentera mer med. Okej, vi har ridit på pale ale och IPA-vågen tillräckligt länge nu för att kunna konstatera att det i de flesta fallen inte håller. Delvis så står ölen alldeles för länge på vårt kära Systembolag så att humlen hinner svalna och dö, och delvis så används det oftast inte ens i närheten av samma mängder humle som i de amerikanska humlebomberna, eller så används fel humle, fel humleschema, dålig maltbas eller gud vet vad.

Det funkar inte iallafall. Därför hoppas jag innerligt att den här ‘farmhouse-trenden’ som pågår för fullt i USA just nu sprider sig till Sverige fort som attan så vi äntligen kan få någon öl att vara stolta över och kunna visa upp för våra amerikanska vänner (som går att få tag på dessutom, Kaggen finns ju tyvärr inte i ordinarie sortimentet direkt). Brekeriet är vad jag vet dom enda som vågat sig på detta kommersiellt i Sverige, så låt oss hoppas att gemene man uppskattar deras öl så som jag gör så att fler hakar på.

Men nu är det inte svensk öl jag ska svamla om, även om det är ett intressant ämne i sig. Jag har varit i USA två gånger och jag vet inte om det är överväldigandet och hypen som talar, men det är något visst med amerikansk öl, precis som är det är med maten och kulturen i helhet. Första gången jag var där så besökte jag Boston och New York och detta var innan det stora intresset för öl växt fram, men det var något av en gnista som satte igång det hela. När vi satt på Roisin Dubh i Boston och drack Sam Adams, eller kanske när jag provade min första suröl på BXL intill Times Square. Det starkaste minnet/intrycket jag har av min första USA-resa är dock att allt verkligen var precis så som jag tänkt mig. Inte på ett negativt sätt, tvärtom. Men USA var verkligen förutsägbart, stort, skrämmande och.. Alldeles, alldeles underbart.

Andra gången jag var där så besökte vi norra Kalifornien nu i somras och då hade intresset för öl ökat avsevärt. Vi besökte flera fantastiska bryggerier, legendariska pubar och ölbutiker. Nu flödade ölen på riktigt. Då gick det verkligen upp för mig hur stor skillnad det är mellan den amerikanska och den svenska ölkulturen. Att kunna gå in på en random pub och kunna köpa en pint purfärsk amerikansk västkust IPA för $4 är ofattbart för en svenne som mig själv. Eller det var iallafall det innan jag gjorde det.

Och även om detta är ganska långt ifrån att gå in på någon av våra svenska pubar och ta ett glas av den där halvårsgamla Mikkeller IPAn så ska vi i Sverige vara nöjda och stolta över hur mycket hantverksöl vi egentligen får hit. Våra importörer gör ett fantastiskt jobb med att ta hit all spännande öl och hade det inte varit för den där förbannade byråkratin så hade vi kanske tillochmed kunnat få det ännu snabbare, ännu färskare, ännu godare, ännu mer. Och hade det inte varit för ovissheten hos herr och fru industrilager så kanske ölen hade haft större ruljans och sluppit stå på hyllan alldeles för länge. Då hade vi kanske tillochmed kunnat dricka svensk öl innan den nästan passerat bäst före-datum. Men då gäller det att svenska folket börjar dricka mer hantverksöl.

Och jag tror att vi är på god väg.

Gästskribenter

MankerBeer har bjudit in flertalet gästskribenter till att skriva krönikor och dela med sig av sina tankar och åsikter. Vem som är aktuell gästskribent för just detta inlägg framgår överst.

More Posts - Website

Follow Me:
FacebookYouTube

Leave a Reply