MankerBeer.com

Ja då var det dags att lämna julen bakom sig och återkomma till den verkliga världen. Dags att berätta vad för dumheter jag har haft för mig i jul. Jag har ätit en massa julmat och då har man ju naturligtvis käkat en massa gröt.
 
Jag drack en Ris a la male från Mikkeller och blev inspirerad. Ha, jag ska skapa min egen risgrynsgröt. Det jag har gjort är att jag lagt upp en skål med gröt och blandat den med öl, inga konstigheter.

Dagens lineup av öl är:
Allagash Black, en belgiskt stout.
St Louis Framboise, en sötad hallonlambic.
Deschutes The Abyss från 2011, en maffig amerikansk imperial stout.
Jester King Le petit Prince, en farmhouse ale från Texas, en av de bästa mellanölen som exiterar.
Sierra Nevada Torpedo, kort och gott en IPA.
 

Kriterierna blir utseende, doft, smak, magkänsla (ett snällare ord för spykänsla och är det  kriteriet som kan ge minuspoäng).
 
Jag började med Allagash Black för det är nog den som jag förväntade mig skulle bli konstigast.
Utseende: Gröten blev lite grådassig och tråkig att titta på, men det är trevligare än den vanliga vita sörjan. Utseende 2
Doft: Doften var mystisk, den gräddiga risgrynsgröten mot den vinösa och fortfarande aningen rostade doften och minimalt med kaffe. Ja det blir faktiskt inte helt tosigt. Men ändå inte helt perfekt. Doft 4
Smak: Smaken är sämre, det var en väldigt vinös smak med den utblandade gröten. Nej det är inte alls gott. men vad förväntade jag mig? Smak 2
Magkänsla: Magkänslan är egentligen inte mycket att tala om. Detta är riktigt jävla äckligt, men det är inte så att jag vill kräka av det. Magskänsla 2
Totalpoäng: 10
 
St Louis Framboise
Detta är ju egentligen en så kallad no-brainer, söt hallonlambic till gröten. Som barn hade man ju saftsås, så detta måste ju bli kanon!
Utseende: Utseendet är elegant, den rosaröda lambicen mot det vita ger en härlig julkänsla och att det dessutom bildas ett litet kolsyrehoppande skum gör det bara mer effektfullt. Utseende 5
Doft: Doften är även den väldigt fin, det är en del hallon som man redan i doften känner kommer att vara riktigt söta och fina mot den gräddiga gröten. Inte helt prefekt, men det är bra. Doft 4
Smak: Smaken är som en änglasmekning, eller inte. Det är fortfarande gröt och hallonlambic…efter förutsättningarna är det ändå ganska så gott. Faktiskt, jag kan tänka mig att göra detta igen faktiskt. Smak 3.
Magkänsla: Magkänslan är bra, det är ju det söta fina hallonet som ger gröten en fin touch. Magskänsla 3
Totalpoäng: 15
 
Jester King Le Petit Prince
Kan bli precis hur som helst, men jag valde den mest ljusa ölen jag hade att tillgå, bara för att se hur det blev.
Utseende: Utseendet blev nästan som att se urin i en Gustavsbergs urinoarkopp. Det var riktigt vidrigt att titta på. Utseende 1
Doft: När det kommer till doften blir det lite bättre, men det är fortfarande inte bra. Det som är trevligt med en framhouse ale är istället det som fäller den. Jästdoften är så malplacerad att det bara blir fel. Doft 2
Smak: Men värst av allt är nog smaken, “#¤%&/ vad räligt detta är. Det finns inga ord i mitt stora skånska ordförråd för hur detta smakar. Smak 1
Magkänsla: Magskänlan, det är ju en av de mest vidirga saker existerat, sen det där hamburgerhaket utanför M2. Vem fan serverar räksallad (den dåliga typen) på en hamburgare, ja PÅ EN HAMBURGARE! Magkänsla -3
Totalbetyg: 1
 
Jag var tvungen att slå på trumman lite, Sierra Nevada Torpedo borde ju vara något från detta vansinna experiment. den fruktiga härliga IPAn mot gröten.
Utseende: Utseendet, ja då var vi tillbaka till Gustavsbergs urinoaren. Kort och gott, ljus öl passar inte till vit gröt. Det var nästan värre än Le Petit Prince. Utseende 1
Doft: Doften blir inte heller så bra som jag hade tänkt det. Den relativt humlestinna Torpedon blev nu ett litet antiklimax. Det var inte alls så trevligt. Doft 1
Smak: Smaken blir dock trevligare än sin föregångare, det beska och blommiga som man får ut av en Torpedo är nu ändå lite trevlig. Men sen kommer blandningen av öl och gröt. Behöver jag säga mer? Torpedo är inte lika räligt som Le petit Prince, men det är verkligen riktigt riktigt äckligt. Smak 1
Magkänsla: Magkänslan ger även här ett minus, jag är spyfärdig, men inte riktigt lika illa som Le petit Prince. Men magkänslan blir -1
Totalbetyg: 2
 
Sist ut är ölen som jag ändå trodde minst på. En The Abyss från 2011 av Sverigeaktuella Deschutes. En fantastiks öl, som jag sippar på i glas här och efter. Man måste ju få sig en fin liten belöning efter denna hemska upplevelse.
Utseende: Utseendet är läckert, ölet är mörk mörkt brun, nästan svart och kompakt som motorolja. Att det blir ett brunt skum som lägger sig ovanpå gröten ger en härlig känsla. Det blir inte grådassigt som Allagashen, det blir mer som ett konstverk. Utseende 4
Doft: Doften av kaffe, choklad och grädde tillsammans ger faktiskt en bättre doft än vad St louisen gjorde. Jag sitter och småskrattar för detta doftar riktigt gott. Doft 5
Smak: Men smaken är inte något lika uppfriskande som doft och utseendet. Det smakar ändå ganska vedervärdigt. Men det har det mesta andra redan gjort. Smaken är något mer intensivare än Allagash Black men det gör att smaken av gröten dör helt och hållet. Ja egentligen borde det vara ett stort plus, men det förstör lite av det jag skulle göra här. Gröten framhäver en smak av hasselnötter som jag aldrig känt i en The Abyss. PLus i kanten, men denna kanten är brant. Smak: 2
Magkänsla: Magkänslan är inte så trevlig. Jag känner verkligen för att jag vill gå och kräkas lite för att det var så hemskt i jämförelse med ölet. Magkänsla 2
Totalbetyg: 14
 
Vinnaren av detta test blir med andra ord en sötad lambic. Hurra äntligen har jag hittat en användning för den!
 
Nästa gång blir det Mamouche, Mamouche och Mamouche. Men tills dess, skål bönner, imogon lassar vi skit!

Dagens gästskribent är en inte alltför okänd person. Snarare är det en man med både en imponerande samling medaljer och priser från 2012 och som av många anses vara en av landets mest spännande och bästa bryggare – Henok Fentie, som tillsammans med Karl Grandin utgör Omnipollo. Henok kommer framöver då och då att bjuda på lite resedagböcker från sina äventyr och i dagens premiär så handlar det om hur han och Karl förra veckan var på besök i Holland för att brygga hos De Molen. Kick it Henok.

Tre år har nu gått sedan vi startade Omnipollo och jag tror faktiskt att ögonblicket när koket drog igång  på De Molen – detta legendariska bryggeri vars eldfängda brygder jag haft ett särskilt ömt hjärta för – var ett av de största.

Vi landar på Amsterdams flygplats Schiphol och blir upplockade av bryggmästare/ägare Menno Olivier. I hisnande fart beger vi oss mot den lilla staden Bodegraven för att hinna se bryggeriet (och såklart smaka på lite öl) lagom i tid till bordsreservationen på den gamla krog som Menno och hans fru drev tills för några år sedan. De minns den gamla goda tiden i kvarnen och illustrerar med hjälp av anekdoter. Mennos gamla bryggverk på 200 liter står kvar i ett litet rum bakom bardisken.

Efter att ha ölbattlat ett tag (vilket i princip innebär att vi tar fram ett öl och så tar han fram en öl och så ska vi ta fram ett öl etc..) så inser vi att han är på hemmaplan och att det är dags att dra sig tillbaka om vi ska slippa solglasögon under morgondagens bryggning.

Under natten går jag igenom detaljer och orosmoment istället för att räkna får. “Vad fan är det du har gjort?! du har packat en resväska full med marshmallows och åkt ner till ett av världens bästa bryggerier för att brygga öl”…”kom igen nu Henok, brygg med magen inte med hjärnan, det blir bäst så, det vet du ju” etc.

Omgivna av ett marshmallowsmoln med doft av vanilj och förenta staterna anländer vi tidig morgon till bryggeriet. Nu ska det bryggas stout. Upp ska vi, minst 13 – 14% i alkoholstyrka…och trögflytande ska det vara. Föreställ dig att du lånat en Maserati med diplomatskyltar. Lite den känslan.

Omnipollo Hypnopompa är en Imperial Stout brygd på marshmallows. Vårt första öl bryggt på De Molen.

/ Henok

Kommer ni ihåg min förra krönika? Den handlade om en dag i december då mitt tycke för riktigt bra öl skulle konsumeras.

Jag hade sen tidigare varit gladare för de lite mörkare ölen och när danskarna släppte sina julöl var jag alltid över och handlade lite. Detta är som ni kanske förstår i unga år då jag fortfarande inte nått den respektabla åldern av 30 än. Sedan dess har det bara gått utför och min besatthet av julöl har nu lett till att jag och Ölrådet.se troligen kommer att slå ett rätt osunt rekord i år vad gäller julöl. Så låt detta bli en försmak av vad julölet bringar med sig.

Men den där dagen i december fick mig att upptäcka att det fanns en nivå till av julöl. Vi började hänga på Bishops Arms i Malmö. På den tiden fanns det bara ett, det som vi numera kallar Savoy och troligen är det mest gemytliga BA i Sverige (min mening). Det började som en afterwork och slutade i att vi ofta var där två gånger per vecka.

Den ölen som verkligen fick oss på bättre humör var återigen ett julöl. En öl för 90 kr, som var på 9% ABV. Perfekt efter jobbet tyckte vi. Man behövde ju bara betala 90 kr och fick ett öl som var mycket starkare än den vanliga lagern för 60 kr utan att minsta lilla smaka alkohol. Det var ju dessutom så mycket godare än vad alla andra ölen var. Det var en liten kär flaska som finns på nästan varje systembolags ölhyllor. Det var så klart en helt vanligt blå Chimay.
Nu kanske ni reagerar och tänker. Ha din sopa, den blåa Chimayen är ju en öl man brygger över hela säsongen. Det må vara sant men sanningen är den att munkarna i Notre Dame de Scourmont bryggde detta som ett julöl från första början. Men då den blev så populär valde man att utöka och göra det till en av sina ordinarie öl. TACK julen!

Men så kan man fråga sig vad är det som gör att det är ett julöl? Det är en fråga man kan ställa sig i all oändlighet. Det finns nämligen inte någon riktig definition på det. Precis som att det finns inga rätt eller fel i smakerna DU känner. Det är individuellt och så är även alla julöl. Det hela kulminerar i vad bryggare sätter på etiketten. Säger dom att det är julöl så är det ett julöl för dem, punkt. Det är därför jag har bestämt mig för att ge dem alla en chans och även se om de är så juliga utifrån ett par aspekter.
Är de värmande i vinterkylan? Passar de till maten? Passar de efter maten när man bara ska sitta och umgås med familj och vänner. Eller för den som firar julen själv, att unna sig en liten lyxig njutning.

Allt sedan jag började ställa mig själv dessa frågor och hittat njutning i julölen har jag nördat ner mig fullständigt. Jag bedriver själv en ölblogg. Inte den mest lästa eller mest intressanta (för alla), det är jag väl medveten om. Det är en blogg där det mest skrivs om roliga upplevelser, väldigt gamla öl eller om öl som man inte ser så ofta i Sverige. Men när novembermörkret lägger sig och all grönska dör då blomstrar det i gamla goa Skåne. Mitt hem fylls med ljus och värme (tacka min sambo för det) men framförallt med julöl. Men under julen går min trygga läsarskara och inte bara fördubblas, den fullkomligen exploderar. Anledningen? Jo jag provar precis alla julölen som kommer till Systembolaget! Förutom dem är det några resor till Danmark och lite webshoppande, så det blir en del.

I år är målet 200 olika öl och recensioner, men målet är satt högt och kravet jag satt på mig själv är 150 stycken. En djupdykning som får de flesta att flämta till ordentligt. Det är rekord av något slag, men jag har inte riktigt känt mig manad att undersöka saken. Men ett svenskt rekord i ölrecensioner på en blogg lär jag nå. Men jag dricker inte bara öl, jag försöker varje år att forska lite i det. Det finns så många teorier och så mycket kul information att lära sig om de här mytiska ölen. Visste ni att det bara var kvinnorna som bryggde julölen förr, visste ni att det var lag på att alla skulle dricka minst två glas var och visste ni att alla gårdar i Sverige var tvungna att ha ett julöl. Tanken är att om några år kunna presentera en riktig, riktigt forskning på julölet.

Jag ska inte bli långdragen, men i kort så härstammar det redan till innan vi blev kristna i Sverige och vikingarna hade sina midvinterblot och egentligen är rena offerfester till asagudarna, det blev med Kristendomens infall inte borttaget utan istället fräst i Jesusnamn. Traditioner som är svåra att rucka på och om de är så fast förankrade är de här för att stanna.
Det vi kan säga om den svenska julölen är att en hybid mellan St Eriks som är brygd av en kvinna, Jessica Heidrich, och Sigtunas Midvinterblot är den ultimata julölen. Nu börjar tankelampan åter lysa…

Så det jag egentligen ville säga till er är att låt julen komma med lycka! Låt den komma med julöl, men tänk på att inte dricka för mycket på julafton, det kommer ju ett nyår också!

Som ett led i att bredda MankerBeer till att bli mer än bara våra egna påhitt så har vi bett ett par av Sveriges trevligaste och bästa ölbloggare att bli gästskribenter hos oss. Vi har också bett Balder på Ölrådet.se att bli vår fasta gästkrönikör vilket han gladeligen accepterade vilket vi hoppas kommer bidraga till en mer levande sida.

Först ut som gästkrönikör är dock en annan skåning – Kristopher från den i mitt tycke rysligt bra ölbloggen Kornmalt & Humlekottar. En blogg med allt från hur du odlar chili till ölnörderier men också med intressanta betraktelser. Förutom att det är oerhört välskrivet så är det på en lagom nivå som alla kan ta till sig – så missa inte den sidan.

För ett tag sen kontaktade Manker mig och tyckte att det skulle vara kul om jag skrev ett inlägg om mitt förhållande till amerikansk öl- och matkultur som sen skulle publiceras här på MankerBeer. Naturligtvis ville jag det, en möjlighet att få ett inlägg publicerat på en av Sveriges tveklöst bästa ölbloggar är inte något jag tackar nej till. Speciellt inte eftersom jag läst MankerBeer sedan flera år tillbaka och vet vilken hög standard han och M2 håller.

Dock är det inte helt lätt att beskriva sitt förhållande till en öl- och matkultur, men jag ska iallafall ge det ett försök. För det första, så är det ett kärleksförhållande. Vi kommer väl alla ihåg den där första gången vi fick i oss en rejäl dos humle och tänkte ‘Vad fan hände? Vad är detta för något?’. Eller när man för första gången tog en sipp av en rejäl, amerikansk, helvetiskt mörk imperial stout? På samma sätt som när man för första gången får en helt perfekt tillagad burgare på talriken? Det är äkta kärlek det.

Men när det kommer till amerikansk öl så ligger min fokus ändå inte på imperial stout och barley wine som för många andra. Nog för att det kan vara fantastiskt med en välgjord, vällagrad, mjuk och monstruös bourbonlagrad imperial stout, men det är inte det jag är ute efter. Det är när amerikanerna gör tolkningar på klassiska europeiska ölstilar, det är det som är min grej. Suröl, fruktöl, quadrupel, saison, doppelbock, rököl, gose, berliner weisse och så vidare. Gärna lagrat på något schysst vinfat med en massa udda frukt, kryddor och vad som än kommer i deras väg.

Det är dessutom något som jag gärna hade sett våra svenska bryggerier experimentera mer med. Okej, vi har ridit på pale ale och IPA-vågen tillräckligt länge nu för att kunna konstatera att det i de flesta fallen inte håller. Delvis så står ölen alldeles för länge på vårt kära Systembolag så att humlen hinner svalna och dö, och delvis så används det oftast inte ens i närheten av samma mängder humle som i de amerikanska humlebomberna, eller så används fel humle, fel humleschema, dålig maltbas eller gud vet vad.

Det funkar inte iallafall. Därför hoppas jag innerligt att den här ‘farmhouse-trenden’ som pågår för fullt i USA just nu sprider sig till Sverige fort som attan så vi äntligen kan få någon öl att vara stolta över och kunna visa upp för våra amerikanska vänner (som går att få tag på dessutom, Kaggen finns ju tyvärr inte i ordinarie sortimentet direkt). Brekeriet är vad jag vet dom enda som vågat sig på detta kommersiellt i Sverige, så låt oss hoppas att gemene man uppskattar deras öl så som jag gör så att fler hakar på.

Men nu är det inte svensk öl jag ska svamla om, även om det är ett intressant ämne i sig. Jag har varit i USA två gånger och jag vet inte om det är överväldigandet och hypen som talar, men det är något visst med amerikansk öl, precis som är det är med maten och kulturen i helhet. Första gången jag var där så besökte jag Boston och New York och detta var innan det stora intresset för öl växt fram, men det var något av en gnista som satte igång det hela. När vi satt på Roisin Dubh i Boston och drack Sam Adams, eller kanske när jag provade min första suröl på BXL intill Times Square. Det starkaste minnet/intrycket jag har av min första USA-resa är dock att allt verkligen var precis så som jag tänkt mig. Inte på ett negativt sätt, tvärtom. Men USA var verkligen förutsägbart, stort, skrämmande och.. Alldeles, alldeles underbart.

Andra gången jag var där så besökte vi norra Kalifornien nu i somras och då hade intresset för öl ökat avsevärt. Vi besökte flera fantastiska bryggerier, legendariska pubar och ölbutiker. Nu flödade ölen på riktigt. Då gick det verkligen upp för mig hur stor skillnad det är mellan den amerikanska och den svenska ölkulturen. Att kunna gå in på en random pub och kunna köpa en pint purfärsk amerikansk västkust IPA för $4 är ofattbart för en svenne som mig själv. Eller det var iallafall det innan jag gjorde det.

Och även om detta är ganska långt ifrån att gå in på någon av våra svenska pubar och ta ett glas av den där halvårsgamla Mikkeller IPAn så ska vi i Sverige vara nöjda och stolta över hur mycket hantverksöl vi egentligen får hit. Våra importörer gör ett fantastiskt jobb med att ta hit all spännande öl och hade det inte varit för den där förbannade byråkratin så hade vi kanske tillochmed kunnat få det ännu snabbare, ännu färskare, ännu godare, ännu mer. Och hade det inte varit för ovissheten hos herr och fru industrilager så kanske ölen hade haft större ruljans och sluppit stå på hyllan alldeles för länge. Då hade vi kanske tillochmed kunnat dricka svensk öl innan den nästan passerat bäst före-datum. Men då gäller det att svenska folket börjar dricka mer hantverksöl.

Och jag tror att vi är på god väg.