Categorized | Ölrecensioner

Mild vs Mild? Vi provat Pretty Things experiment med hur öltypen mild ale har utvecklats under 200 år

Om någon skulle skriva en bok om utvecklingen utav craft beer de senaste 5 åren så skulle säkert en väldigt stor del utav den vara inriktad på humleriket och allt som har med IPA, DIPA, TRIPA, SNIPA, RIPA och gud vet vad jag kan ha glömt. Ser man tillbaka på äldre ölböcker så gavs IPA eller humlefyllda öl knappt något utrymme alls, de var helt enkelt inte “the shit” då. Istället var det olika typer av brittiskt influerade alestilar, mer belgo och även inslag av öltyper som vi knappt finner idag. En ölstil som fått ge vika när den köpande massan idag önskar öl är mild ale, en ölstil idag som ofta likställs med lägre alkholhalt, annonym karaktär och som ett substitut för törstsläckande lageröl.

Men under 1800-1900 talet så var “milden” desto vanligare och betydligt mer populär. Sedan kan man lätt lura sig att tro att ölstilen var densamma år 1800 som på sent 1900-tal, vilket inte är helt korrekt. Pretty Things Beer and Ale Project ifrån Cambridge, Massachusetts har velat ändra på synen av vissa ölstilar och har tagit fram en serie de kallat Once Upon a Time där de såhär långt har släpps sex stycken olika öl baserade på recept från svunna tider. Eller vad sägs om en IPA från 1855, en DIPA-humlad mörk ale från 1901 eller så dagens två öl – två olika typer av mild ales – en från 1838 och en från 1945. 107 år delar de bägge ölen vars recept kommer från samma bryggeri och av samma öl (X Ale), dock med 107 års ölutveckling och trender däremellan.

Pretty Things Once Upon a Time, February 22nd, 1945, X Ale vs February 22nd, 1838, X Ale label1838 var ölet en klart mer humlad, populär och på flera sätt större och kraftigare öl än vad den var 1945. Ölet bryggdes med enbart Pale-malt, Kent-humle och utan några som helst antydningar på att det skulle göras mer än så. Ölet var starkt, 7,4% och jämför med vad många ser som en mild ale idag så var ölet ljust till färgen.  Kring andra världsklriget eller mer exakt 22 februari 1945 så hade mild alen verkligen etsat sig in hos britterna men tiden efter första världskriget och under rådande andra världskrig så hade man fått skära ned på mer än bara maten. Ölet hade exempelvis fått en mycket lägre alkoholstyrka och låg nu på 2,8%, ölet var inte bara mörkare till färgen utan maltbasen bestod nu av fem olika typer av malt och man använde också bryggsocker. För att ge en sista dödsstöt till det som var en X Ale 1838 så hade humlen skurits ned till en femtedel av den ursprungliga mängden.

När uppmaningen tydligt står klar att de ska provas mot varandra så kan vi ju inte annat göra, så upp med båda ölen i var sitt glas och låt bäste årgång vinna.

 

Once Upon a Time, November 22nd, 1838, X Ale

 

Pretty Things Once Upon a Time, February 22nd, 1945, X Ale vs February 22nd, 1838, X AleUtseende: Mycket riktigt är ölet mycket ljusare än vad jag kunde tro, ljus apelsinjuicefärgad vätska med ett vitt skum som pyser ner till lite rester kring kanten.
Doft: Aromen har en klar humlearomatisk kryddning med fruktig citrus, apelsin och torr herbal humletouch. Ljus malt, en lättsyra men med en ren framtoning och på många sätt får jag tankar om att en Sierra Nevada Pale Ale skulle kunna dofta såhär om den fått stå för länge.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Även smaken påminner om Sierra Nevadas Pale Ale med dammigare smak. Grapefrukt, apelsin och en sträv kryddning men med en kropp som är mild och lättdrucken. Inslag av stenfrukter och ljus malt mot slutet. medel bra.

Betyg? – Bättre. Tänk er Sierra Nevadas Pale Ale och den beskan och citruskaraktären och så tar man och blendar den med Ölvisholts Skjalfti med en ren, pale smak med tydlig malt och viss örtighet – då skulle man få något som liknar det här. Oväntat besk och längre ifrån en modern mild ale än vad jag skulle kunnat tro. maken .

 

Once Upon a Time, February 22nd, 1945, X Ale

 

Utseende: Här är utseendet rätt basic; mörk karamell till färgen med ett litet ljusare skum som stannar kvar bättre än den äldre varianten.
Doft: En rent ut sagt enkel och trist arom. Karamell, syrlig sötma och om man vill kanske en nöt eller två. Ren och bra, men man märker att det har skett otroligt mycket. Det här är inte en öl att sitta och dofta och njuta av.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Försiktig rökighet som är det enda som livar upp och skapar variation mot det annars helt karamellsmakande ölet. Mild och smakrik av det lilla den väl smakar, men utan komplexitet eller spår av humle. Om tankarna innan var mot humlade pale ales så är det närmare till hands med en urvattnad Newcastle Brown Ale.

Betyg? – Bra(+). Sett till vad det är, en mild ale på knappt 3% så har den väldigt mycket att ge. Du kommer hem från fabriken och tar dig en pint mild, där och då fungerar det. Men provar man den såhär sida mot sida mot den andra versionen så är det två helt olika öl där den här är ljusår ifrån att ge samma kick. Skulle man däremot släppa den här på ICA, Hemköp, COOP etc så håller den mycket bättre kvalitet än många liknande mörkare lågalkoholöl.

Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.

More Posts

Follow Me:
FacebookYouTube

Leave a Reply