Categorized | MankerBeer Talk, Surisarna

De Röda Djävlarna: Surisarna – Vi besöker Cantillon

IMG_20140430_095240Från det att vi blev frälsta av lambicens fantastiska värld har vi alltid pratat om att tillsammans resa till Belgien, lambicens moderland och där finna våra drömmars stad Bryssel. Förra året träffade vi Cantillons egna Jean van RoyAkkurat i samband med att nya batchen av Soleil de Minuit skulle släppas och efter ett längre samtal om vår delade passion så bjöd han helt sonika ned oss till Cantillon. Det skulle ta nästan ett år innan vi båda kunde slå våra påsar samman och också lura med oss Manker ned, men nu var det dags och det var perfekt timing då Cantillon annordnade Quintessence tillsammans med två av USAs bästa bryggerier Russian River och Allagash (mer om det senare). Vi tänkte dela med oss av våra intryck, lite historia kring bryggeriet och några av ölen vi kom att prova men tycker att det vore på sin plats med en kort historielektion om Cantillon.

Cantillon grundades av Paul Cantillon år 1900 men det var inte förrens 1937 som det började bryggas lambic på Cantillon. Innan dess var man enbart blandare som använde andras lambic. Den egna bryggningen kom att starta av att Paul’s söner Marcel och Robert köpte ett begagnat bryggverk och startade bryggningen. 1967 gifte sig Jean-Pierre Van Roy sig med Claude Cantillon, dotter till Marcel Cantillon och fick samma år en son, den för många mer kända Jean Van Roy. 1969 fick den tidigare läraren, Jean-Pierre Van Roy frågan om han ville ta över bryggeriet som Marcel annars hade planer på att lägga ned. Som tur var ville han föra tradition och fantastisk öl vidare så han tackade såklart ja.

IMG_20140430_095307Jean-Pierre som inte ska misstas för Jean Van Roy, som numera är bryggmästare, hade många tuffa år då lambic inte alls var populärt och många bryggerier fick stängas ned. Detta dels på grund av de nya sötade varianterna som började dyka upp och dels för makrobryggeriernas framsteg. Under ett par år var det knappt att Cantillon överlevde men som tur var kom det en vändning och idag är efterfrågan extremt stor, till den milda grad att vissa av Jeans bra kunder knappt får någon öl – något han själv också uttryckte var hemskt tråkigt. Sedemera lämnade Jean-Pierre helt över bryggeriet till Jean som redan hade jobbat där under många år och lärt sig av sin far, även fast Jean-Pierre ofta fortfarande är på bryggeriet och står i shoppen och hjälper till på bryggeriet. Idag är Cantillon det sista överlevande bryggeriet innanför Bryssels stadsmur och är också det officiella gueuzemuséet. Produktionsmetoden är exakt den samma idag som 1937 även om man sedan 1999 gått över till organiska råvaror.

 

IMG_20140429_163322När vi anlände till bryggeriet så möttes vi av en leende Jean Van Roy och vi hann knappt komma innanför dörren innan han hade jäktat iväg och hämtat en flaska varpå vi snabbt hade ett glas i handen. Ölet som hälldes upp är bryggt som en hyllning till Jean’s son Florian som fyllde 18 år i dagarna (3:e maj) och består av Iris Grand Cru (Iris som legat tre år på ekfat och inte torrhumlats) men i Cuvée Florian har ölet torrhumlats med Bramblig Cross och sedan har man tillsatt 120g/liter körsbär. Jean har alltså dragit ned på körsbären jämförelsevis med deras vanliga kriek vilket gör den väldigt fräsch. Ölet utvecklas mellan varje glas först är det lätt och fruktigt för att sedan övergå i en häftig pepprighet likt rosépeppar. Det märks att ölet är gjort med kärlek och Jean pratade stolt om den, ölet är ju gjort till hans son… Det “nya” ölet skiljer sig mot det öl som tidigare också kallades Cuvée De Florian men som då var ett alias för en lagrad Geuze. Än så länge är detta en testbatch som man inte säljer i större upplaga men Jean verkade gilla ölet och vem vet om och hur det kan dyka upp i framtiden..

IMG_20140430_111845Efter ännu en testbryggd kom vi fram till ett öl vi bara tidigare hört ryktet om – Menu Pineau en lambic buteljerad 2009. Ölet var en testbatch inför Zwanze 2011 men där valet sedan föll på Pinot d’aunis, en testbatch som bryggdes 2009. Menu Pineau är en druvsort man bara hittar väldigt lokalt i Loire-dalen och är därför en otroligt sällsynt druva. Ölet i sig påminner väldigt mycket om Reed Muscat som är gjord för Akkurat fast utan den skarpa syran. Druvorna framträder tydligt och ger ölet en vacker fruktighet. Smaklökarna dansar av lycka och detta är en riktig topp öl. Enligt Jean har ölet mognat det senaste året från att vara en något udda öl till att ha blivit makalöst bra. Nu när vi fick äran så var den i absolut världsklass med riktigt bra smak och komplexitet.

Det som är så härligt med Cantillon är att det trots sin status som ett av världens bästa och mest eftertraktade bryggerier ändå är väldigt jordnära. Under vårt första besök kom busslaster med pensionärer för att ta en rundvandring på bryggeriet och köpa och njuta av lambic. Det är svårt att inte le lite extra när man ser en 80+ årig tant sitta med trre flaskor lambic bredvid sig. IMG_20140430_112147Förutom dem så var det allt från besökare från Asien, USA och Italien i åldrar mellan 7 och 77 som kom, vissa för ett längre besök och andra mest av nyfikenhet. Det var svårt att inte se bryggeriets historiska värde.

Vi avslutade med att dricka några glas lambic som tappats direkt från faten och Zwanze 2012 som är ett öl gjort med rabarber för att sedan bege oss av mot Moeder Lambic för att avsluta kvällen med att dricka lite mer Cantillon, något det skulle bli mer av de kommande dagarna.

Värmen och den familjära känslan som finns på Cantillon är oslagbar. När vi gick därifrån hade vi alla ett fånigt leende på läpparna, äntligen hade vi åter igen hittat hem.

Surisarna

Vårt belgiska landslag, De Röda Djävlarna består idag av Surisarna Fredrik och Ludvig, passionerade lambicfantaster med bra insikt i surölsvärlden. Tidigare har vi också haft gästskribenter i form av belgofilerna Jens Skrubbe och Tomas Danko.

More Posts

2 Responses to “De Röda Djävlarna: Surisarna – Vi besöker Cantillon”

  1. zonk says:

    Ett mycket trevligt bryggeri och, som ni säger, jordnära och enkelt trots sina anor. Väl värt ett besök om man är i trakterna – det blev det enda bryggeribesöket under en Belgientur härom året, av någon anledning, trots stort ölintresse hos båda resenärerna. Förvisso verkar Cantillon relativt ovanligt i att man får komma såpass nära produktionen, många trappistbryggerier släpper t.ex. såvitt jag läst inte besökarna speciellt nära verksamheten, de får vackert hålla sig i något ölcafé vid grindarna, eller så.

Trackbacks/Pingbacks

  1. […] en intensiv vecka i Belgien med flera besök på Cantillon och så såklat Quintessence var det tyvärr dags att åka hem. Först väntade dock ett avslutande […]


Leave a Reply