Det gamla slumområdet Wynwood i Miami har kanske mest varit känt för droger och kriminalitet men under de senaste åren har något hänt. Likt Bedford Avenue i Brooklyn och klassiska The Heights i San Fransisco har en bohemsk population slagit rot. Borta är nu enstaka graffitimålningar och sönderslagna rutor och istället ser vi mur på mur av de vackraste målningarna. Husfasaderna skyltar om allt från hippa caféer till butiker med lokalt producerade smycken och möbler och här och var finns restauranger med den senaste fusionmaten. Mitt i allt detta finns också ett par bryggerier, det mest kända kanske J.Wakefield Brewing.
Namnet i sig kanske inte får vanliga öldrickare att höja på ögonbrynen, men för de med ett nyfiket öga mot USA är Johnathan Wakefield ett underbarn som efter år som hembryggar och spökbryggare på bland annat Cigar City nu äntligen har öppnat eget. Framförallt är det öl som Dragon Fruit Passion Fruit Berliner Weisse och Miami Madness som han har skördat framgångar med och man kan nog säga att han är fadern till det som idag kallas Florida Weisses. Alltså rejält fruktiga och färggranna Berliner Weisses. I brist på eget bryggeri och framförallt bryggarlicens lånade han plats hos andra och släppte sina öl i form av samarbeten innan han 2013 kom på den geniala iden att låta andra hjälpa till. Genom en rätt så lyckad crowdfunding fick han inte bara ihop nog med pengar för att nå målet utan nådde högre än så.
Tyvärr skulle det komma att dröja mer än två år innan alla tillstånd var på plats. Florida är som sagt en lite konservativ delstat och i många städer är de rätt hårda med vilka som får starta bryggeri och i vilken form. Men sedan någon månad tillbaka så står bryggeriet uppe och man har redan hunnit med flera ölsläpp och events på bryggeriet. Produktionen idag är inte så stor som den kan bli och det finns utrymme i brygglokalen för fler tankar och allt är egentligen draget så att man bara kan ta och ställa in dem. Likaså finns det mer plats för fler träfat för olika lagringsexperiment, något som han liksom frukter och bär har experimenterat fritt med.
Vi ser exempel på hans påhittighet i öl som La Nada, en egentligen rätt enkel Imperial Stout men som han provat olika smaksättningar på. Vi hade turen att få en undangömd growler med La Nada smaksatt med choklad, havssalt och karamell – en helt underbar skapelse med balans och smaker man inte trodde fanns i öl. Vi kunde inte låta bli att jämföra med vad vi har närmast till hands i Sverige, Omnipollo Yellow Belly och tyvärr får vi nog se oss besegrade. På frågan om han använder tillsatser eller andra knep för att få fram så uttrycksfulla smaker och dofter svarar han kort – aldrig. Tvärtom är hans enda knep de absolut bästa råvarorna och vad vi tror oss vara en otrolig nördighet. Det känns som att han går ned på molekylnivå för att se hur smakerna fungerar och hur de kan bygga upp varandra.
Ett annat exempel på detta är nämnda DFPF som är världskänd för sin smak och framförallt färg. En rosablå skapelse som osar ljuvligt av frukt. Likadant här, genom ett par knep som får fram frukterna och sötman utan att använda något sött får du en fyllighet i smakerna som få andra Berliner Weisses kan mäta sig mot. När vi provar själva grundölet till hans Berliner Weisses, STUSH så märker vi inte av vare sig någon direkt syra, laktoosande yoghurtkaraktär eller matta bär. Tvärtom är det balans mellan syran och lakton och här är han tydlig och lägger en syrlig pik, det är inga som riktigt klarat av att göra det han gör. Jag kan faktiskt hålla med, i mitt tycke är stilen ofta synonym med öl som antingen går all in på syran, yoghurtkaraktären eller frukten – sällan når de perfekt balans. Det gör inte på något sätt ölen dåliga, men det är en stor skillnad mot JWBs öl och ett tecken på att det finns mycket inom stilen att lära.
Det ser vi också i svaret på alla hatare han möter – HATERADE. Det tog tid att starta bryggeriet och det var många som har varit lovade öl och svar på när resultatet av investeringen skulle komma. Så mycket att många öppet har kritiserat och till och med ordentligt skällt ut bryggeriet. Men mot dessa suckar Johnathan och säger att det alltid kommer att finnas såna där ute, såna som inte går att göra nöjda. Bryggeriet tog tid att öppna och tyvärr kan man inte göra mer än vad man gör. Av samma anledning får man se hur man hanterar den klubb som vissa av de som var med på crowdfundingen, OG Society. Åter till ölet då. De flesta känner till sportdrycken Gatorade och dess säregna smak som drar åt surt, sött och salt på en och samma gång, med en tydlig nästan artificiell fruktsmak. Just detta ville han åt, en öl som ger kraft åt alla haters – men likaså smaken. Tro fasiken också att ölet smakar exakt som en Gatorade, du har en syrsyrlig men ändå söt och väldigt läskande Berliner Weisse med smak av röda tropiska frukter. Helt galet hur man kan få fram den smaken utan tillsatser.
Samtidigt får man inte glömma att allt inte handlar om extrema öl och han har både en Oktoberfestöl liksom vanliga IPAs och en riktigt bra veteöl i El Jefe. För även om vi i Sverige, eller för den delen i Europa ser på många bryggerier utifrån deras häftigaste och mest kända öl så är det mer en regel än undantag att de har en rad klassiska öltyper. Exempelvis är Funky Buddhas storsäljare tillsammans med en IPA deras Hefeweizen. Eller nya Angry Chair Brewing (mer om dem inom kort!) som släppte en otroligt god Berliner Weisse som en av sina första öl, men sedan dess gjort lika många Red Ales och veteöl vilket är lätt att missa. Tyvärr är det lätt att missa det här vilket nog kan göra att förväntningarna på många nya bryggerier som hypeas efter någon grym suröl blir för stora. Just Wakefield gillar nog förväntningarna som sätter lite krav på dem och deras öl. Han ser inte heller ut att slappa av på experimenterandet utan fler fat är på väg in och redan nu har han allt från lönnsirapslagrade Imperial Stouts till fat från både den ena och den andra spritsorten.
För oss svenskar lär det nog dröja innan vi får se Wakefields öl här i Europa på en någorlunda temporär basis. Dels för att man just har öppnat och för att man knappt kan brygga mer än vad man säljer i grannskapet och dels för att efterfrågan i övriga Florida och för den delen i USA är så extremt stor. Men vi fortsätter hoppas och kan under tiden glädjas åt att vi i fjol fick se lite av ölen på All In Beer Fest, där vi med lite tur även kanske får se något enstaka gott även i år. I annat fall är det inte alltför dyrt eller jobbigt att ta sig till Miami, det är det värt. Inte bara för J.Wakefield Brewing.
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Magnus "Manker" Björnstjerna
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Follow Me:
