Något flera amerikanska västkustbryggerier kanske har lyckats med bättre än någon är att ta fram ljusare, traditionellt europeiska öltyper som de sedan kryddar eller låta ligga på träfat för att de ska få en såpass vinös karaktär att det nästan bara är kolsyrebubblorna som avslöjar ölets karaktär. Russian River, Almanac och Lost Abbey är bara några exempel på bryggerier som alla gjort sig ett namn för sina högklassiga öl av den här typen. Ser vi österut finns det många andra som gör bra syrliga ekfatslagrade öl men det är främst de förstnämnda jag tycker att jag har fått stora upplevelser med och ölet jag tänkte kika närmre på var inget undantag. När vi var på Lost Abbey/Port Brewing i höstas så visade de oss de enorma utrymmena med lagringsfat, en yta som var större än själva bryggverket gånger två. Likaså var det på Russian River och det är inte så konstigt att många nordvästliga bryggerier satsar mycket på vinfat med tanke på den starka vinkulturen och vinproduktionen i norra Kalifornien och vidare norrut.
Lost Abbey Saison Blanc lät inte alltför spännande när vi stod på bryggeriet men när bryggmästare, och en av mina personliga ölhjältar Tomme Arthur frågade om vi ville ha lite öl med oss var det svårt att inte välja den, efter några veckor av IPAs och Imperial Stouts kunde det vara gott med någonting enkelt tänkte jag. Som alltid med Lost Abbey så var det inte fullt så enkelt. Ölet ska efterlikna ett torrt, krispigt vitt vin och druvsorten Sauvignon Blanc. Nya Zeeländsk humle, gyllene russin och vitpeppar åkte ned i ölet som sedan fick jäsa till sig med Brettanomyces.
Har du tur kan du finna ölet, eller andra Lost Abbey öl till och från i Köpenhamn och då och då har vi även blivit bortskämda med att få ölet hit till Sverige. Galatea som genom Drikkeriget nu tar in ölet hoppas få in mer av dem och det är vi glada för, Lost Abbey har sedan jag började min resa in i ölets värld varit en stor favorit.
Lost Abbey Saison Blanc
Utseende: Klargyllene, aningen matt gyllenfärgad vätska med litet vitt skum som slutar som rester längsmed glasets väggar och en kluddig hinna.
Doft: En typisk Lost Abbey-doft med brettig citrus och den söta, lite tunga russintonen (de har en tendens att ha russin i många av sina öl) och mycket klara drag åt ljusa, syrliga vita viner. Vitpepparn påminner mer om örtigheten i vissa vinär än kryddigheten i många liknande öl som bara blir “peppriga”.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Det börjar lätt men växer i munnen tack vare små bubblor som ändå tar för sig. Det är oerhört rent där den lilla bretten lurar dig att tro att du dricker ett storrt syrligt vitt vin, något pepparn och de lagom beska citrussmakerna från humlen bygger vidare på. En torr, apselsin-zestfylld eftersmak som låter beskan angripa tungspetsen.
Betyg? – Bättre. Ta bort de milda små bubblorna och det är svårt att hålla isär från ett vin. Otroligt rena smaker där pepparn inte blir kryddig utan bara ger en liten touch som med bretten och russinen fångar kärnan i ett torrt vitt vin – lite örtighet och lätt syrlig funk, en stramhet och så lite tryck. Det här är en öl som imponerar på mig och verkligen är bättre än vad jag först trodde att det skulle vara. En perfekt öl på vårkanten och jag hoppas att vi kanske kan få se den hit till Sverige, eller i värsta fall så får den bli ett bra köp om man lyckas finna den i Köpenhamn.
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Magnus "Manker" Björnstjerna
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Follow Me:
