MankerBeer.com

Nyligen figurerade två MankerBeer-ianer i lokaltidningen runtom i Stockholm. Tanken var att ha en “ölduell” mellan två av stadens krogar, Pressklubben/Duvel Cafe och den snart öppnade BrewDog Bar. Därmed var det också dags för vår Röda Djävel Jens Skrubbe (skrubbe.com) att vässa belgoknölarna för att motivera varför belgisk öl slår M2s populära skotska lastbilschaffisbärs. Riktigt kul att just Jens och Magnus fick representera krogarna och att man valt att lyfta fram den annars ibland bortglömda Pressklubben.

Vad tycker/tror ni – vem skulle vinna? Jag skulle säga att bra öl vinner, oavsett varifrån den kommer.

-Jag vill ha en vanlig Duvel.

En beställning som blir mer och mer förekommande i baren där jag jobbar. Jag gillar det! Framförallt ordet ‘vanlig’. Om normen flyttar sig från blaskig, tråkig och mindre god industrilager till Duvel, då är mycket vunnet. Jag gläds åt att Duvel syns på allt fler ställen. Man kan springa på den där man minst anar det. Märk min förvåning när jag för några år sedan gick och vallade min nyfödda dotter, törsten grep tag i mig och jag gled in på en båtklubb i Årstaviken. Där bländade den mig med sin gyllene skepnad. Eller när jag slog mig ner på en kvarterssyltas uteservering och noterade att för 39:- kunde jag få låta strupen smekas av en torr djävul.

Duvel och jag har varit kompisar i drygt tolv år. Vi hörs inte så ofta numer men som sagt så stöter man på den ibland och det gör aldrig ont. Jag kan inte erinra mig första gången vi sågs men jag vet att Duvel fanns med i bilden de första gångerna jag träffade min fru. Jag minns att den fick följa med någon midsommar och att vi inte pratade på länge efter det.

Men jag kommer också ihåg alla gånger den har kickat igång en segstartad och trött kropp. Jag brukar jämföra känslan att dricka en Duvel med att stoppa fingrarna i ett eluttag. Bzzzt, ölen har en förmåga att skicka små elstötar och stärka ens kragar. Om ni inte, efter detta, förstår mitt och Duvels förhållande ber jag er lyssna på ‘I see a darkness’ med Bonnie Prince Billy…

Duvel är som sagt gyllene och utan den lilla jästfällningen som kommer precis på slutet, klar som ett juniregn. Fällningen gör ölen en aning ‘molnig’ men den rundar också av ölens spetsiga kanter och gör Duvelen något mjukare. Ölen har ett härligt, fluffigt vitt skum och den är krisp, torr och aning frissig. Toner av gröna äpplen varvad med mandelmassa anas i smakbilden. Duvel kan med fördel drickas både kall och sval vilket in sin tur ger ölen olika karaktär. Ta det försiktigt bara, kropp i ölen är lätt och man kan utan problem eller motstånd dricka den lite för fort.

Duvel är flamländska för djävul och när den kom 1970 var den först i sitt genre. Många har försökt att brygga öl liknande Duvel men få, om ens någon, har lyckats. Bryggeriet har till och med inkludert sitt flaggskeppsöls namn. Numer heter de Duvel/Moortgat. Stort!