En av ölen under Copenhagen Beer Celebration som jag råkade dricka vid helt fel tillfälle var Pikkulintu Triple IPA, en av Ryan Witter-Merithews något mer humlade öl. Triple IPA’s är inte alltför vanliga då de både är dyrare att tillverka och ofta gränsar mot lite väl extrem humlebeska och tryck i smaken. Så när jag står där på efterfesten/stängningen av festivalen med en Pikkulintu i handen så är det mest ett disigt minne (ölet är trots allt på 11%). Tur då att M2 fick med sig en flaska hem som vi nu provade tillsammans med lite andra “dugliga” öl. Fanø Bryghus har en handfull “vanliga” öl och sedan dessa lite mer extrema öl där Ryan släpper loss med full kraft (Chocolate Lava någon?)
Triple IPA’s är en svår ölstil som egentligen inte riktigt finns men kan beskrivas med öl där alkoholhalten är än mer “imperial” (inte sällan mellan 12-20%) och där mängden humle är helt utom tankar på att de ska ha balans. Three Floyds Arctic Panzer Wolf, Hoppin Frog Hop Dam Triple IPA och den självklara Dogfish Head 120 Minute IPA är bara ett par exempel på dessa mer extrema humlemonster. Hop Dam har funnits på ett par Monksrestauranger under åren liksom var med hos Brill & Co under SBWF häromåret och jag hoppas att den ska dyka upp igen då den får anses som den mest balanserade bland de jag nämnt. Hur står sig Pikkulintun mot dessa då?
Fanø Pikkulintu Triple IPA
Utseende: Ölet är ljusare klarorangefärgat med ett litet vitt skum som försvinner bort i takt med att ölet ser humlestyggt ut (hur det nu kan göra det).
Doft: Ingen höjer ett ögonbryn när humledofterna sväller fram likt de gör i Dogfish Head 120 Minute IPA och liknande extrem-IPAs. Det är extra allt; grape, gräs, humle, humle och humle med den söta och samtidigt syraliknande koncentrationen av humle.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Knockout. Smaken exploderar i munnen där sötma möter en vuxen beska som kräver sin humlefantast. Alkoholprocenten lyfter smakerna och humlekaraktären än mer och visst blir det något spritigt men det här är en kraftfull öl. Gentle giant, kan man säga så? För trots det extrema så är den rätt len och snäll i munnen. Torkade, dovt fruktiga humlekottar men mest så är det humlekräm.
Betyg? – Bra+/Bättre-. Inte förvånande att det är en öl du antingen tycker är fantastisk eller knappt larar av. I Köpenhamn provade jag den igen senare på natten, då på Fermentoren där den serverades i pintglas vilket kanske var i allra värsta laget. Att dela en flaska på fyra liksom här var desto sundare. Ölet fungerar liksom andra extremhumlade öl väldigt bra med en finare blåmögelost vilket ger och tar från båda, så prova det om ni finner denna nere i Köpenhamn eller ute på en resa – för tyvärr finns Fanø ännu inte i Sverige (vad jag vet).
