Ett av de till synes hårdaste amerikanska bryggerierna, men vars bryggare och ägare är bland de snällaste personer jag träffat är Three Floyds Brewing Company. Ett bryggeri lika omtalat som eftertraktat vilket inte är så konstigt med tanke på att de ligger bakom öl som imperial stout’en Dark Lord, american pale ale’en Zombie Dust, dubbel india pale ale’en Dreadnaught och veteölet Gumballhead – alla ansedda som bland de absolut bästa inom respektiva ölstil.

När jag under Copenhagen Beer Celebration i våras drack ett par öl med gänget på Three Floyds så slogs jag över hur allt bottnar i att göra det man är och det man gillar. På samma sätt som Todd Haug på Surly Brewing Company och Sam Cruz från Against the Grain har en grund inom metal och en hård attityd så är de alla som teddybjörnar, mjuka öppenhjärtade och otroligt trevliga när man sitter och pratar med dem.

I fallet Three Floyds så tar sig deras kärlek till hård musik ett steg längre i och med deras serie öl tillägnade deras favoritband. Band som svenska Amon Amarth (Amon Amarth Ragnarök), Pelican (The Creeper) och Pig Destroyer (Permanent Funeral) har alla fått öl tillägnade sig. Så även New Orleansbandet EYEHATEGOD – vilken är ölet vi nu kommer att kika närmre på, In the Name of Suffering. Ett album som kom 1992 och likt Pelicans The Creeper är en enda lång hård instrumental härdsmälta som även jag skulle kunna ha på i bakgrunden medan jag brygde kraftiga öl. Ölet i sig är en mörk IPA på 7.1% och går i skrivande stund inte att finna i Sverige, men i Köpenhamn kan det finnas kvar ett par flaskor i butiker som Ölbutikken och Mikkeller & Friends Bottleshop. I opretantiös anda serverade vi ölet i plastmuggar medan grillen fick ta sig.

Three Floyds In the Name of Suffering

Utseende: Ölet har en mörk brunt färg som ljusnar av när det hålls mot ljuset, ovanpå ölet lägger sig ett lättare cremefärgat skum. Utseendemässigt inget att anmärka på.
Doft: Ibland kan mörka IPAs få en för bränd kaffeton kan jag tycka, här är det lite lättare rostning på malten med både mildare och hårdare kaffetoner och aningen bränd humlekotte. Viss sötma och associationer till örter och saltlakrits. Rätt enkelt doft.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Trots att alkoholstyrkan är rätt mild har den en markerad styrka som ger sig till känna efter de initiala smakerna av nyskördade humlekottar som ger en ren humlesmak. Det finns en kryddig hetta med inslag av chili, kryddig humle och bränd humlekåda tillsamamns med mörkare malt.

Betyg? – Bättre. Det är en god öl det är det ingen tvekan om men jag hade nog velat ha lite mer beska och en hårdare rostning på malten för att ge den mer tyngd samtidigt som humlen kunde fått hjälpa till mer, nu kändes den lite för grönd och “rent humlig”. Men ölet har bra balans och är en mörk ipa utav bra kvalitet.

Hej.

Jag, Manker och Titte (M2) satt och skrattade åt mitt inlägg om Shipyards Applehead för några veckor sen. Det gick ut på att jag tog denna vedervärdiga dryck och försökte modifiera den. Vi skrattade åt inlägget som ni hittar här.

Vi kom fram till att det är dags att vi åter tar upp hur kul man kan ha med öl så jag ska nu ha en ny roll som lekledare. Efter varje krö(ni)ka får ni hitta på vad jag ska göra härnäst, även om nästa redan är klar. Så går det, utmana mig! Idag börjar vi lite lätt med att prova öl med sugrör. Vilka öl passar sig bäst att dricka ur sugrör.

Valet föll på pilsner, Black IPA, Berliner Weisse, DIPA, Milk Stout och en suröl. Först ut var att prova en pilsern från Tyskland.  Det var dagens törstsläckare när jag passade på att bygga om lite i hemmet. Gilde Ratskeller från Hannover i Tyskland. Först och främst är det skillnad på pilsner och pilsner, detta är ett mindre tyskt bryggeri som man sällan ser utanför Niedersachsen. Pilsnern och dess ganska tunga kolsyrehalt gör det inte extremt behagligt att dricka ur sugrör men fortfarande så att man släkte törsten ordentligt. Betyg Pilsner: 2/5

Jag fortsatte med en svart IPA i form av In the Name of Suffering från stencoola Three Floyds. Den rostade smaken som man annars känner i ölet tappade en del och det blev mer bittert än vad man annars brukar känna. Annars så gjorde sugröret inte ölet sämre. Betyg Black IPA: 3/5

När det kom till Berliner Weisse så plockade jag fram den legendariska Werner & Werner. Ett öl som många har hört om men få har smakat. Efter att ha korkat upp flaskan så satte jag ner sugröret och började dricka. Det tog två klunkar för att inse att veteöl ska INTE drickas ur sugrör. Det kom inte alls till sin rätta och innehållet dracks tillslut ur glas istället. Betyg Berliner Weisse: 0/5

Dubbel IPAn som jag på förhand hade lite föraningar som en ren katastrof visade sig vara dagens utropstecken. Surly Abrasive Ale är ju som många vet en riktigt bra öl sen tidigare. Ja inte trodde jag att det faktiskt skulle bli bra. Man märkte inte någon markan skillnad även om maltsötman inte var lika påtaglig och att det istället blev ordentligt bittert och man kände lite av alkoholen. Betyg DIPA: 3,5/5

När det var stout dags valde jag att ta fram det hypade bryggeriet Pipeworks milk stout Hyper Dog. Det var ett lyckat drag. För det blev som en riktigt god drink. Inte så trögflytande som jag först trodde utan alla smakerna höll sig väl mot hur det var att dricka den ut glas. Ett minis var att ölet kändes lite platt med sugrör. Betyg Milk Stout: 4/5

Sist ut var en suröl och vad bättre än att använda Cantillon Mamouche. Flädersaft ur sugrör är ju fantastiskt gott. Vet ni vad, det är Mamouche också. Herregud, det var nästan ingen skillnad alls. Den underbara syrligheten möter fläderns smak och vis balanserande sötma möts i en ren symfoni. Det var helt klart bäst. Jag kunde inte vara mer nöjd då Mamouche är min favorit suröl. Betyg Suröl: 5/5

Ja barn, då vet ni det. Att vinnaren av sugrörstestet är lambic. Bara att gå hem och prova själva. Men då kommer frågan. Vad ska jag göra i fortsättningen? Kom med förslag, laga mat med öl, ha konstiga saker i öl, bäst att dricka uppochner osv.