Nu bör ni ha vant er vid min serie om klassiska öl som många glömmer bort att de står på hyllorna. Öl som om för få köper dem riskerar att tas bort från Systembolaget och vars existens då riskeras. Nu när det dags igen, med en öl som många nog provat på både en och två gånger. Tanken är att få in en svensk öl också som vi anser som en riktig klassiker.

För nog finns det sådanna också. En öl som många av oss har startat vår bana på är Nils Oscars India Ale. Detta är enligt Nils Oscar är det en modern tappning av den engelska IPAn och är kraftigt humlad med amarillo. Idag är det vanligare med moderna, amerikanska IPAs med tydlig humleprofil, lägre maltsötma och oftast med en högre beska. Därför är det skönt att då och då bryta av mot något lite mer traditionellt, lite mer brittiskt men som ändå inte är för karamelligt.

Nils Oscar är ett av våra äldsta mikrobryggerierna och har en den lite charmiga sloganen – Världens bästa öl! Bryggeriet startades 1995 och gjorde tidigare gör även starksprit (editerat efter kommentar från bryggeriet). Edit: /Man gör fortfarande den riktigt goda Tärnö Gin liksom vodka och annat, men som de nedan kommenterat så är fokus nu mer på ölen och spriten har legat lite efter. Synd då de gör väldigt god sprit, hoppas att de kan få folk att återupptäcka den/. Det är precis det man finner också, ett stabilt svenskt bryggeri som brygger stabil ale. Inte alltid den smakjagande ölnördens favoriter utan bara bra öl som ofta passar som bordsöl. På senare år har de däremot börjat samarbete mer med andra och stuckit ut med lite häftiga öl, tänker då främst på Grale, samarbetena med FreQuency och ölet som släpps nu nästa måndag en scotch ale vid namn Pandemonium.

Nils Oscar India Ale

Utseende: Väldigt klar bärnstensfärgad med ett mindre vitt skum.
Doft: Doften är av knäck och kola samt vissa citrustoner. Här märks att man håller nere på kraften jämfört med en kraftig, välhumlad IPA, det är mildare men också fint balanserad mellan det sött knäckiga och det mer riviga citrusdoftande.
Smak: Söt malt som ger smaken av sirap och kola. En viss intressant ton av mandelmassa som snabbt glider över till en viss citrussmak. Trevlig mildare efterbeska som gör att du får något som livar upp, men som inte på något sätt ger för stora intryck som kan störa. Detta gör den till en riktigt bra vardagsöl och bra till mat.

Betyg? – Bra. Man får inte den där kicken som sagt, men det är en öl som passar väldigt bra till mat som en standard. Den är väldigt fint balanserad mellan sötman och beskan då inget av det egentligen sticker ut alls. En öl jag gärna bjuder på i grannskapet utan att de tittar på den och säger nä sån här ”ajpiay” är bara beskt utan man tar den lätt till sig.

Förra veckan satt jag i den domarpanel som skulle utse “Årets Öl“. Folk har en tendens att ifrågasätta namn som detta och vilka som deltar, varför och hur det hela går till – tur då att jag ska förklara det.

Tävlingen avgörs mellan bryggarna på S:t Eriks Bryggeri och Sigtuna Brygghus och annordnas av Galatea AB. Tävlingen har två syften; dels att utse Galateas officiella öl under Ölets Dag, 17 juli då medlemmarna i Sveriges Bryggerier har öppet hus och inbjuder för olika events. Dels finansierar intäkterna på runt 35.000 kronor det stipendium Galatea numera årligen delar ut i oktober för Årets Ölperson, där fjolårets vinnare blev mässgeneralen för Stockholm Beer and Whisky Festival Marianne Wallberg.

Alla bidragen blindprovas, utan vetskap om annat än vad det är för ölstil och alkoholstyrka. I år bestod domarpanelen av undertecknad, 2 representanter från Galatea samt ölskribenterna och bloggarna Darren (BeerSweden), Fredrik (Ölhunden.se) och Roger (Alf Tycker om Ale). De fyra ölen, en mörk lager, en humlig strong ale, en weizenbock och en IPA höll alla en hög nivå och för min del var det svårt att utse vilken som var bäst. Fler faktorer spelade in på mitt val – hur bra var ölet, hur var dess drinkabilitet och hur skulle det smaka vid olika tillfällen. Då både IPA’n och strong ale’en höll en rätt hög alkoholstyrka så kanske de hade lite mer att kämpa mot, samtidigt som båda trots alkoholstyrkan inte var svårdruckna. IPA’n som visade sig tillhöra Jessica Heidrich (S:t Eriks) hade bra pondus och bryggt i stort bryggverk (det var mindre provbrygder vi provade) skulle den nog göra få besvikna, så Jessica – brygg ölet. Likaså hade strong ale’en en fruktighet som kröp fram mer och mer med smak av ljusa bär och antydan till tropik, även detta ölet hade fungerat väldigt bra i normalstor skala. Weizenbocken, bryggd av fjolårets vinnare Emil Lindén höll liksom fjolårets bidrag en nivå som mången tysk veteölsfantast skulle känna sig hemma med, tyvärr var den lite enkel mot de andra bidragen varpå mina toppplaceringar kom bland de andra.

Vinnarbidraget, Sigtunas Kalle Fornarves 4,7%’iga Black Lager var min andraplacering efter en tid filurande då jag inte visste om den skulle ligga etta eller tvåa. Ölet, en modern tolkning av en tjeckisk mörk lager har bryggts med pilsnermalt, rostat omältat korn och lite mörk karamellmalt. Ölet är snäppet torrare och har humlats med tysk bitterhumle, nya zeeländsk Pacific Gem och amerikansk Palisade.

En värdig vinnare som tagit fram en lättillgänglig öl som gör sig bra vid olika tillfällen, har en riktigt bra helhet utan att behöva ta i genom en överdriven humle, alkoholstyrka eller annat utan som förlitar sig på balans och renhet. Bara att gratulera!