Hur gör man när man provar en öl 2023? För 6 år sedan, vilket var sist jag tror att jag postade en ölrecension så öppnade man en flaska, burk var inte så hippt än, och hällde upp ölet. Gärna i ett småmörkt rum där man för att få se färgen på ölet fick slå på taklampan lite snabbt innan man återgick till sitt lilla gryt. Glasen var roliga men det var inte samma bredd eller hype på glas som man kan se idag, framförallt i USA, även fast IPA-glas och allehanda brandade lustigheter fanns.
Färgen liksom. Se bara på bilden nedan, visst ser ölet mörkt ut? Eller ja, det är mörkare än vad det faktiskt var när jag tog ficklampan på mobilen och belyste ölet bakifrån. Så var inte rädda, ölet är ananas-färgat och ljust, det är bara min onödigt välformade taklampa som ger lite kopparskimmer. Därför är det också helt meningslöst att döma ett öl efter utseendet på bilderna folk laddar upp, glasen är allt som oftast smutsiga och kameran får en polaroidkamera från 80-talets McDonaldsmenyer att se hi-tech ut.
Oftast var jag nykter nog (…) för att ha smaklökarna kvar och om jag skulle äta indiskt till middag så passade jag ofta på att prova ölen innan jag hade ätit. Kanske är det i allt det här och på grund utav allt det här som Untappd slog igenom. Orka. Sitta. Och. “Nörda”. Istället kunde en snabb swipe med fingret betygsätta ditt öl, en valfri men oftast uselt och intetsägande bild sa allt och that is it, klar. Inga anteckningsblock, inga noteringar på mobilen eller dedikerat provningstid. Bara en app så är det klart.
Samtidigt. Som en motreaktion mot ovan hetsiga betygssättande så har det också blivit allt vanligare och enklare att prova på och tänka till kring öl. Det finns fler och mer pedagogiska källor för öl och omdömen, där framförallt Instagram har blommat ut och stoltserar med drivor tycka-tillare. Däremot tycker jag ändå att gemene persons egna sinnen börjar bli bättre. Vi har ätit på fler restauranger, druckit mer drycker och provat på att laga mer mat hemma än för 6-7 eller 7-10 år sedan, åtminstone om vi skulle dra ett tvärsnitt genom befolkningen. Att tänka till över det som ändå får kallas för lyxkonsumtionsvaror är mer vanligt även fast de allra flesta inte gör det aktivt.
Med detta kommer också en åtminstone teoretisk respekt för produkterna man testar och där vissa lärt sig mappa in upplevelserna i sin tankebank. Jag personligen har ju druckit mer öl de senaste åren än vad jag skulle anse är rimligt. Har jag suttit med vardera öl under en lupp? Icke. Däremot har jag tack vare min bakgrund i nörderiet lärt mig snabba på mina intryck och att på så sätt kunna mappa in dem och gå vidare. Det vill säga, gå vidare och bara ha trevligt med de jag dricker öl med. Vilket för mig idag är det viktigaste.
För med de tusentals öl i samma stil som finns idag så är det rätt små skillnader mellan dem och oftast beror helheten på hur man sovit, vad har man ätit under dagen, är du fokuserad, hur färskt är ölet, hur kylt är det, vad serverar du det i och så vidare. Istället och samtidigt är det snarare att bryggerierna segmenterats något och det är kanske bland 15 % som de allra minsta skillnaderna syns tydligare mot den stora gruppen i mitten. Vad jag menar är att säg att 15 % av ölen fortfarande håller sådär klass. Efter dem har du 15 % till med öl som är helt utan ambitioner, oftast från större aktörer som är volymdrivna. Ölen är okey, bruksöl. 50 % är sedan de vanligaste ölen vi ser på Systembolagets roligare hyllor. Alla är rätt bra och de är alla goda och har väl vissa skillnader sinsemellan. Tänk dig en Lagunitas IPA, bra bärs men jämför du med säg en Sierra Nevada Pale Ale så är de rätt snarlika (i totalt omdöme vill säga, inte som smak vs smak). Resterande 20 % skulle jag dela upp i 15 % som har lite större ambitioner, oftast något dyrare öl där råvaror, processer och tid kostat på ölen något mer. Här har du produkter från olika länders toppskikt (baserat framförallt på oss nördars omdömen). Slutligen är väl 5 % allra toppskiktet. Hur som helst så är idag den mesta svenska ölen i mittenfåran med några som går ett steg ned på min påhittade skala och ett par bryggerier som nästan alltid tar ett steg upp.
Så se framtida recensioner mer som en referens som jag satt. Din egen eller andras smaker är minst lika viktiga där med enda skillnaden att jag kanske har en viss erfarenhet andra saknar och kanske, kanske, kanske har ett språk eller sätt att beskriva som just du gillar. Därför känns det också nu sjukt onödigt att hålla på att recensera öl såhär, jag kommer nog att fortsätta göra det för att erbjuda notiser om smak och så, men mer fokusera på storyn kring ölet och det som är spännande runtomkring. För är det något som saknas idag är det information om varför man gjort ett visst öl, eller är det bara ett öl i mängden?
Nog om det. Nu blire bärs! Dagens öl är jävigt nog en NEIPA med Citra och Nelson Sauvin-humle från Karlstadsbaserade Ten Hands. Med jävig menar jag såklart att jag nu kommer att brygga mina öl på Shapes & Objects Beer Co. där och därför vill dem väl. Samtidigt är deras resa så oerhört fin och jag har alltid uppskattat dem och deras öl som likt många andra i branschen nu börjar bli riktigt fin.
Ten Hands The Agent IPA 7 %
Utseende: Något mer ljust bärnstensdovt, ananasfärgad vätska med fint ljust skum som tvålar ihop sig utan alltför mycket rester. Se punkten längre upp för varför det är onödigt att se på bilder nu för tiden, dåligt belysta rum, efterredigering av bilder och så gör att det är svårt att se hur ölen faktiskt ser ut. Ölet på bilden är mörkare än vad det var men i jämförelse något mörkare än en ultralus haze IPA.
Doft: I mitt smala glas som gör att man får en rolig bild så märks också hur uselt det är för att släppa fram aromer, då vill du ha en kupa för att samla aromerna och en bra öppning för att leda upp dem i din nos. När jag låtit ölet värmas upp någon grad till så framträder något mer herbal tropisk fruktighet med lätt gräddiga toner av persika, krusbär, druvor och grape.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Jag vet inte om det är nostalgin i att recensera en öl för första gången på typ 6 år som gör att jag får associationer jag inte fått på länge. Likt första gångerna man kom över en fint humlad amerikansk IPA och plötsligt upptäckte hur humle kunde dofta och smaka. Det är mjukt men med en balanserat placerad beska och går vare sig till sött eller torrt och beskt utan surfar på mellanvägen. Fruktigt med passionsfrukt, mogen stenfrukt och grape. Ett öl som visserligen benämns som NEIPA men där jag nog vill slå ett slag för att vi ska finna en bättre benämning för mellantinget. NEIPA för mig är grumligare, sötare och mer enformigt, men också ultratropiskt i doft och smak men där de intrycken är flyktigare än i många andra typer av humlad öl.
Betyg? – Bra+. The Agent är en välpolerad och rimligt balanserad IPA som framförallt utan att ha pretentioner eller heller behöva skämmas för det, placerar sig i segmentet “god bruks-IPA”. Det är också i mitt tycke det svåraste segmentet av humlig öl då en majoritet av humlad öl antingen har för höga ambitioner och blir för söta, NEIPA’iga eller svårdruckna. Alternativt blir de för tunna, underhumlade och man märker hur bristen på vilja gör att så länge ölet stoltserar med “IPA” så säljer det. Här har vi en IPA som likt många bättre humlade öl ändå bjuder på en viss beska och som man kan och säkerligen vill ha en till av, något jag sällan säger om typiskt smått överdrivna NEIPAs.
