Categorized | Ölrecensioner

När Tomten bjuder på öl – Mohawk Snowblind Strong Ale

En julöl som jag helt missade sist den var förbi (2009?) var Stefan Gustafsson, aka Mohawks, Snowblind Strong Ale. Ölen, en amerikansk strong ale är annars något som borde falla mig i smaken. Genom att använda sig av Hop-Bursting (ständig tillsättning av humle för att boosta aromen) och åtta olika humlesorter (i bokstavsordning Amarillo, Brewers Gold, Cascade, Chinook, Columbus, Northern Brewer, Saaz och Simcoe) så anas en smak- och doftrik öl.  Men det är ingen IPA och på julbordet och inne i värmens vrå under kalla vinterkvällar är den tänkt, så i med malt för att balansera och mjuka till. Detta görs genom en god mängd Mynchermalt som vägs upp med Pilsner-, Crystal, och Pale Chocolate malt.

Flertalet som druckit ölen har påpekat att man bör lägga undan den och kanske ha den som en julklapp till sig själv ett år senare då humlebeskan har lagt sig något och rundens mjuka, runda smaker är mer i samklang. Detta har jag ingenting att säga till om då jag ännu inte provat ölen, men det låter lika förståndigt som att t.ex. öl som Great Divide Hibernation och många av de andra julölen trots allt är öl som lagras väldigt väl. Så varför inte köpa ett par och låta några ligga år efter år, både trevlig och kul.

Tillbaks till Snowblind nu då, efter att ha missat stängningen på Systembolaget får jag vänta tills imorgon med att köpa mina julöl – om vi hinner det, imorgon är det nämligen ett litet roligt bloggarprojekt på G som jag ännu inte vill säga för mycket om. Men roligt lär det bli. Så som tröst lurade Tomten i mig att vi skulle dricka öl vi redan hade ikväll varpå han burit fram en flaska av ölen som jag nu spenderat ett tjog ord med att presentera, Manker är inte den som bangar när Tomten drar i skällan – så i glaset åkte ölen och såhär är resultatet.

 

Mohawk Snowblind Strong Ale

 

Utseende: Mörkare gyllenbrun vätska med röda strimmor med en fin skumkrona med minimala till små bubblor och en gräddig topp. Ser ut som en julöl, fram tills att man kommer till momentet här under…
Doft: Humlearomatisk doft med en humleolja, lite bränt och en fin doftvarians mellan fruktig, gräsig och bränd humle. Doftar väldigt färskt med inslag av vört och rivig malt. Doftar som en mörk, men inte “black”, IPA
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Liksom doften så är det snabbeldade humlekottar och en rätt torr bitterhet som visserligen inte river till helt i munnen, men likväl kryper sig på en. Skvalpar man runt ölen i munnen och tar in lite syre så anas mer av de olika humlesorternas smakmatch mot malten och även fast det inte sticker ut åt något håll så är det också ett bra betyg. Lite av den maltighet jag börjat förknippa med julöl och som är en mixtur av nöt, bränd sötma och kola.

Betyg? – Bra+/Bättre-. Jag vet inte om jag har blivit julölsromantiker eller faktiskt börjar uppskatta och värdesätta drickbarheten lika mycket som smakrikedom och balans. Eller så är det just så med julölen, för julöl för mig är till för julen, till julmaten, till vinterkvällarna och till julfesten – inte till en ölprovning med 4 andra personer som är lika insnöade (…) ölfantaster som mig själv. Snowblind har mycket potential om den får stilla sig och det bör påpekas att den borde varit lite mer nedkyld då jag provade den (skyller på Tomten). Jämför man med det helamerikanska tipset för den här ölen – Great Divide Hibernation som jag tycker är lite åt samma håll så är den senare bra mycket mer kraftig i smaken – på gott och ont. Ska prova den igen ikväll, och då med lämplig temperatur för att se om jag inte gör rätt i att faktiskt ge den ett snäpp högre omdöme.

 

Ska vi passa på att ta det där med lagringen då? Till skillnad mot en “ren” IPA så tror jag att smakerna i den här ölen, som redan nu är väldigt balanserade, kan växa ihop sig rät fint. Det är en “clean” öl och medan vissa öl förlorar en egenskap till förmån för en annan (t.ex. att beskan och/eller humlesmaken avtar med tiden) så tror jag att den här mummar till sig. Jag har i alla fall bestämt mig att inte agera Grinchen nu under julölstesterna utan att försöka se på ölen utifrån ett större perspektiv – för även fast ‘spännande’ julöl med explosiva kryddsmaker är roliga så är det nästan lika intressant att se vilka öl man kan ha på en julmiddag kontra julfest. Ta exempelvis BrewDogs goda There is no Santa, en rätt (väldigt…) smakrik öl (om man ska använda enkla uttryck..), men jag har svårt att se “Svensson” (förlåt M2) ha stora mängder av den på julbordet, snarare är det en rolig öl att ha på festen eller senare på kvällen. Därför kan jag ändå uppskatta god, enkel, smarik och bra (!) öl – som Nils Oscars Julöl, som Oppigårds Winter Ale och som Mohawk Snowblind, för till slut börjar man förknippa dem med just julbordet – men i fallet ovan, något mer humlat – på ett bra sätt.

Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.

More Posts

Follow Me:
FacebookYouTube

2 Responses to “När Tomten bjuder på öl – Mohawk Snowblind Strong Ale”

Trackbacks/Pingbacks

  1. […] Corsendonk som var än godare än vad den är god när den är “olagrad”. Så liksom Mohawk Snowblind Strong Ale som jag skrev om i förmiddags så tycker jag att ni bör köpa ett gäng, drick hälften och spar […]

  2. […] träffade Stefan i måndags och provade då Unfiltered Lager, Philthy Phils och även Snowblind och de båda förstnämnda var nästan än bättre än när jag provade dem tidigare. Så håll […]


Leave a Reply