Som vi tidigare berättat, inte minst jag, så pågår det en rejäl ölboom i Florida i USA och ett av de nyare bryggerierna är precis som många av de andra en bryggpub som hoppas på expansion och att man ska kunna leva livet på ölen är Angry Chair brewing från Tampa i Florida.
Angry Chair är ett bryggeri som man bara har sett till på en del olika små festivaler och som då varit väldigt uppskattade. Bland annat var det ett av utropstecknen på Cigar Citys Hunahpu Day förra året.

Den 6 november öppnades slutligen dörrarna för bryggeriet och bryggmästare Ben Romano. Om namnet klingar till så är det för att han tidigare var bryggmästare på Cigar Citys pilotbryggeri. Där han har fått sig en gedigen utbildning i om hur man kan göra experimentella öl. Experimentella öl är en del av deras mål är att göra bra, men framförallt ska man inrikta sig på lågalkoholhaltiga öl. Jag är så klart väldigt peppad att prova detta öl då det är en kul stil att prova, det kan vara precis hur illa som helst och sen hur bra som helst. På flaskan står det lite lagom skönt, ”Behold our first bottling. If You have one of these you’re one of the coolest people we know. Congrats.” Flaskan är skickad exklusivt till oss på MankerBeer, så det är med stor del stolthet, men även med en stor smula ödmjukhet vi tar oss an denna flaska. Det visar vilken respekt Sverige har där ute i ölvärlden och det tycker jag är lite häftigt. Sen låter det väldigt exklusivt med, men det är bara för att man är i uppstartsfasen och istället har vi blivit ett experiment för att se om det blir bra och för att man vill veta hur det smakar här på andra sidan atlanten.

Detta är en berliner weisse, florida style så det är med mycket exotiska frukter, bland annat guanabana, passionsfrukt och guava. Vill då passa på att påpeka att jag bara har smakat på guanabana en eller två gånger och kan inte riktigt ge ett fullständigt utryck för vad det smakar.

Angry Chair – 3 little birds

Utseende: En ljus gyllene öl som är otroligt dimmig. Inte konstigt med tanke på att det är vete i ölen. Enormt stora bubblor lyfter mot toppen och ett stort kritvitt skum försvinner väldigt fort. Det nästan sprakar om ölet och jag börjar bli lite rädd för att jag fått en infekterad flaska.
Doft: I doften kan man inte känna något av en infektion, men det fortsätter att spraka högt. Doften för mig är slående av yuzu, även om det inte ska finnas i ölet, samt en mycket trevlig doft av ananas, grapefrukt och passionsfrukt.
Smak: Oroligt bra! I början är det inte helt olikt den gamla svenska läsken Loranga då den är på tok för kolsyrad och väldigt juicig. När kolsyran lagt sig så är jag lättad, för den är inte infekterad! Smaken är som att dricka tropisk juice. Enormt mycket smak av de tropiska frukterna, yuzu, ananas, persika och med passionsfrukt som pricken över i innan den sakta övergår i början av en fruktig syra till en mjölkig syra.

Betyg? – Bättre+. Aningen obalanserad med den enorma kolsyran vilket drar ner betyget en aning, men när detta lagt sig blev det en otroligt uppfriskande öl, precis det man förväntar sig av en öl i stilen. Har bara provat en florida weisse i samma höga klass och det är Funky Buddahs Passionfruit berliner weisse. Balansen återfås och i avslutningen märker man den verkligen då den långsamt glider över från juicen till syran som avslutar en berliner weisse. Denna syran är inte enorm utan bara len och inte för mycket vilket annars är en tendens i stilen.

En av USAs hetaste bryggare just nu, Johnathan Wakefield har på sistone omgärdats med lika mycket beröm och hyllningar för sina berliner weisses som han har fått glåpord och skitsnack för att han trots avsaknaden av ett bryggeri eller en fullgod licens velat få ut sin öl. Ser man bortom det negativa och koncentrerar sig på det positiva så kan jag säga att den berliner weisse, Miami Madness (rankad nummer 2 i världen) som han bryggt hos Cigar City var enastående. Han bryggde länge öl hos Cigar City och som bryggeriets bryggmästare Wayne Wambles berättade i vår intervju med honom i våras så är tanken att han skulle brygga där igen i år. Det har han nu gjort för att kunna hålla igång bryggandet men han har nu också beslutat sig för att ta nästa steg. Genom crowdfundingsidan CrowdBrewed.com har han nu publicerat en video där han berättar om sin vision med bryggeriet JWB. På mindre än 24 timmar har han redan samlat in över 30.000 dollar av de 55.000 dollar han har satt som mål för att få igång projektet.

Man kan välja att stödja projektet genom att chippa in allt från några dollar till över tusen dollar och då får olika former av tack för hjälpen.

Återigen får vi besök av gästskribenter i form av Ölitisterna. De har tidigare skrivit om de bortglömda ölstilarna Gose och Lichtenhainer men kommer idag att ge oss mer kunskap om Berliner Weisses – en ölstil som trots en lång historia varit nästintill omöjlig att finna fram tills häromåret. Ölstilen har fått ett rejält uppsving tack vare sin låga alkoholstyrka, rena syra och möjligheten att smaksätta den med allehanda kryddor, frukter eller galenskaper.
/Manker

Redan på mitten av 1600 talet började man dricka suröl i Tyskland, det är veteöl som har surats med hjälp av mjölksyrabakterier som vid jäsningen mumsar sockerarter vilket resulterar i laktat, som ger syran. Även om det faktiskt inte finns bevis på att det gjordes med just mjölksyrebakterier är det så den moderna Berliner weissen idag skapats. Ett av de få fynden som säger att man inte använde just mjölksyrebakterier säger att man begravde ölet i varm sand. Detta kommer från Michael Jackson, världens mest kända ölkännare. Hur det skulle göra ölet surare vet jag inte, men teorin bygger i alla fall på det. Laktat är en biprodukt från jäsning där lactobacillus, brettanomyces och/eller pediococcus finns närvarande men då dessa har en tendens att sätta sig på bryggutrustning och i bryggerier så är det vanligt att man istället tillsätter laktat under koket eller efter jäsningen för att få rätt grad av syra.

Hur stilen egentligen uppkom är egentligen en myt, men den myten säger att en general i det 30 åriga kriget sa till en av sina underordnade att han skulle fixa en öl till honom som inte smakade som de vanliga ölen han drack. De skulle tydligen vara helt vedervärdiga.

Eftersom man var i krig i så var det svårt att få tag på vete så en smart herre kom på att man tillsatte mjölksyrebakterier så blev det nästan som vete. Till denna myten finns det en hel del olika fynd som bland annat säger att ölet egentligen kommer från Niedersachsen eller runt Hamburg. Andra säger att det är flyktande fransmän med det roliga namnet Hugenotter som utvecklade ölet redan på 1500-talet och tog sen med sig det till Tyskland.

100 år senare var det innedrycken och det mest populära att dricka i den Preussiska huvudstaden (senare Tyska huvudstaden). Det fanns på den tiden 700 bryggerier i Berlin som alla hade en Berliner Weisse. Idag finns det bara ett kvar och det är Berliner Kindl Brauerei (Schultheiss har också bryggt Berliner weisses, båda ägs också av Oetker Group). Men det har börjat komma upp nya bryggerier som tex Brewbaker.

Även om stilen inte uppkom i Berlin så namnet är skyddat i Tyskland och rent krasst kan man inte göra Berliner weisse på någon annan plats även om det görs runt om i världen idag.

En Berliner Weisse ska enligt bryggartraditionen ligga på en alkoholstyrka mellan 0,5-2,6%ABV vilket gör att den kan säljas som lättöl. Men den moderna Berliner Weissen ligger numera runt 3% ABV och skulle kunnat säljas på valfri bensinmack i Sverige som mellan öl. Ja det är kanske en verklighet inom kort. Vidare var ration vete och korn 5 till 1 och tanken var att man skulle dricka ölet så färskt som möjligt då ingen direkt vidare jäsning skedde och ölet hade som mest syra och fräschör när den var klar. Detta skiljer sig från vad Michael Jacksson skrev ovan då lagringen i sanden kunde ske över flera månaders tid. Hör man med ölnördar så går åsikterna isär då vissa menar att 10 eller 30 år gamla berliner weisses smakar skunk medan andra tycker att de är finfina, troligen har det med smak och även de individuella ölen att göra.

En annan sak man har i den moderna Berliner weissen är saft. Ja det är sant, man häller saft i och kallas då ”Ein Berliner weisse mit Schuss”. Saften är i regel hallonsaft men ibland tillsätts myska (eg. myskmadra, som är en växt som finns i lövskogar). Ölet blir helt grönt och heter då ”Berliner Weisse mit Waldmeistergeschmack” (skogsmästaren på svenska). För de lite äldre läsarna bjussar vi även på en annan klassiker ”Weisse mit Stippe” som är en Berliner Weisse med en liten snaps.

De moderna berliner weissebryggarna tenderar att “go nuts” med smaksättningen och idag ser vi exempel på berliner weisses med blommor, gurka, fruktkorgar och honung. Istället för att tillsätta smaken med saft eller tillsättningen av snaps i det färdiga ölet så får ölet ligga med smaksättningen för att ge bästa och mesta möjliga smak och karaktär.

I Sverige idag finner vi ett par berliner weisses där BrewDog och Brodies samt Stillwater och Monarchys samarbetsbrygder är de som stuckit ut. Vi hoppas få se fler!