MankerBeer.com

Malmö Brewing Co. bjöd i lördags in till tävling. Tävlingen innebar att Malmö Brewing och Amager Bryghus skulle mötas i en blindprovning. Båda bryggerierna skulle ta fram varsin Pale ale, IPA och DIPA.

Vi slog oss ner tillsammans med Andre Ek från Brekeriet och började prova lite av ölen.
Båda bryggeriernas Pale ales höll absoluta världsklass. Det var helt klart kvällens två höjdpunkter.
Båda ölen var väldigt lätta och drickvänliga, friska fruktiga och välbalanserade med en väldigt trevlig beska.
Att ta ett beslut var väldigt svårt, men för mig avgjorde det till fördel för den som hade bäst munkänsla och finast skum.

Vinnaren om man frågar mig blev då Malmös Dude’I doo och tvåa blev då Amager A Session with friends.
Dock tyckte övriga annorlunda mot vad jag tyckte och gav segern till Amager. Jag har en stor förhoppning på att Amager kommer att släppa denna på flaska och sälja den på Systembolaget precis som man brukar göra. Då kan jag redan nu meddela att det är ett av de mest givna köpen!

Malmö – Amager 0-1

När vi började dricka på nästa så kunde man tydligt tyda vilka öl det var man hade i glasen.
Det ena var fruktig som tusan med mycket tropiska och stenfrukter. Väldigt lätt i kroppen och med en inte helt balanserad beska som tar över ölet. Väldigt gott om än aningen för söt för min egen smak.
Den andra var fylligare och man fick en känsla av vete, som snabbt gled över i en fruktkompott med citrusfrukter och lite citrongräs. Torrare och inte så söt vilket gjorde den till min vinnare.

Jag gissade till dem i baren att det är Amager Todd the Axe man och Canned wheat. Mycket riktigt var det Todd the Axe man men Canned wheat var det faktiskt inte. Men det är en variant av den så jag var bra nära ölen som blev min vinnare var Lame Ass Substitutional IPA från Malmö och så tyckte även den stora massan.

Malmö – Amager 1-1

När man kom till dubbel IPAn så var man tvungen att dricka något emellan för att återställa smaklökarna lite. Malmös suröl B Weir var ett prefekt mellanöl. Lätt och frisk lite spritsigs suröl med väldigt trevliga trätoner en väldigt läcker, men väl så tillbakadragen, kryddning av thai basilika. Lite för mesig för att bli bäst, men all in all en väldigt bra öl.

Dåda dubbel IPA var väldigt bra.
Eftersom jag har druckit ett par glas av That Four letter Acronym från Malmö brewing så kunde jag snabbt räkna ut att det var första ölet man bjöd på och jag tänkte att detta blir svårt att slå för Amager för det har växt fram till en liten favorit. Den var lite svår i början, men nu är den kanon. En hel del kåda och framförallt väldigt mycket tallbarr. Aningen likt Sixpoint Resin och kan upplevas som lite spritig.
Kunde Amager matcha detta? Jodå vist gjorde man det. En tyngre maltbas som känns lite oljig och med en sanslöst inbjudande och fruktig doft. Jag hade kunnat ha näsan i glaset väldigt länge och även smaken satt som ett smäck. Väldigt många tropiska frukter och en lång bitter eftersmak som behåller en frisk smak av grapefrukt genom nästan hela eftersmaken.
Att Amager bestämt sig för att ta tillbaka Lubricated Ewok kan vara ett bra beslut, för det är en av de bästa ölen de producerat.

Malmö – Amager 1-2.
En tight match, men Amager vinner rättvist (även om jag röstade i fördel till Malmö). Två öl som håller absolut yttersta världsklass och en som är väldigt bra mot Malmö som har kvällens bästa öl tillsammans med två väldigt bra öl.
Väldigt kul att det var helt blint så man vet inte alls vilken öl det är man röstar på.

Håll ögonen öppna ifall dessa öl kommer till en plats nära dig, de är alla väldigt bra!

I helgen sågs vi ett par vänner som var nere i Belgien förra våren och jag hade laddat upp med några körsbärsöl för att blindprova. Blindprovning är den ultimata formen av provning eftersom man inte har någon aning om vad det är för öl man får i glaset. Man kan helt enkelt bara bedöma ölet utifrån det man har i glaset.

Inom lambicvärlden får jag påstå att Gueuze och Kriek är de vanligaste formerna av lambic. För en herrans massa år sen hade man inte etiketter på alla öl då drog man ett streck för gueuze och två för kriek.

Om ni undrar vad en kriek är har vi två lambicexperter på MankerBeer i Surisarna och deras förklaring av en Kriek ser ut så här:
Kriek är en körsbärslambic, en av de traditionella lambicstilarna och kan vara både en kolsyrerik och en platt kriek. Frukten tillsätts till 2-årig lambic och får ligga i ca 6 månader. Siffrorna är långtifrån exakta utan det är upp till lambicmakaren att smaka av när processen är klar. Det som är annorlunda med de körsbär/moreller som vanligen används i en kriek är att de är små och syrliga. Det är ganska stor skillnad mot dessa och de bigarråer som man ofta ser i våra mataffärer. Alla producenter gör inte på detta sätt utan vissa använder extrakt ofta i kombination av sackarin, och sedan har vi andra producenter som gör det med fruktkött och fruktsaft, vilket ger ett resultat rätt nära ”originalet”. (Sackarin är ett sötningsmedel)

Jag har sedan länge sagt att de bästa amerikanerna börjar närma sig de sämre belgarna och därför var det kul att i provningen blanda lite från de båda länderna. Eftersom det är en blindprovning fick alla 5 sätta betyg från 1-6 där 1 var det sämsta betyget och då slutade vi så här från sämst till bäst.

Alpine Chez Monieux, USA
Jag antar att många reagerar nu, för i tradevärlden är detta en mycket upphypad öl som byts bort för otroliga mängder med annan öl. Detta är enligt bryggeriet en lambic som legat på rödvisnfat och sedan fått i sig körsbär redan efter 12 månader.
I doften är den ganska trevlig med mycket körsbär men även med lite doft av något hittat i ett medicinskåp. Men herre min skapare vad illa det smakade, smör och dålig cheddar som legat i lökspad. Vi kunde bara dricka upp 75 % av innehållet och då var vi 5 personer. Totalt 6 poäng så namnet passar ganska bra, Chez Monieux – Shame on you!

Timmermans Kriek, Belgien
Finns på Systembolaget och jag trodde att denna skulle vara den absolut sämsta ölen i provningen, men den fick bara lägst betyg av en i gruppen och en i gruppen delade dessutom ut en 3a.
Detta påminner lite om innehållet i körsbärspraliner, dvs en sötsliskig sörja med smak av artificiella körsbärssmaker. Detta är en typisk lambic som har sackarin i sig surisarna berättat om.

Delad trea mellan
Oud Beersel Oude Kriek Vieille, Belgien och St. Louis  Fond tradition Kriek Lambic, Belgien
Två väldigt underskattade märken i mina ögon. St Louis gör många otroligt dåliga lambic med olika smaker. Men deras Fond Tradition är serie med gueuze och kriek som är i lågprisklassen.
En körsbärsbomb som dock känns sötad och inte alls så syrlig som jag personligen gärna vill ha en kriek. Dock tycker jag att den mäter sig väldigt väl med andra kriek och med tanke på priset på låga 3 Euro.

Oud Beersel Oude Kriek hade jag lite större förväntningar på men de föll lite. En stabil och bra kriek får man säga, det var helt utan artificiell smak och med ordentliga körsbärssmaker. Men det var något i ölet som inte riktigt passade in. En smak av mögel på något vis, vilket kan ha bero på en dålig lagring av ölen. För den har inte behandlats väl, det ska gudarna veta.

Tvåa i fältet var den öl jag var helt säker på skulle vinna, men Cantillon Kriek, Belgien blev faktiskt bara tvåa.
Cantillon Kriek kan man kort summera som en torr och syrlig lambic med en stor trevlig dos med körsbär. Klart mindre smak av körsbären jämfört med Oud beersel och St Louis vilket förvånade mig en aning.
Denna Cantillon var ca ett år gammal då den blev buteljerad i mars 2014 och om man ska vara ärlig så är en Cantillon bäst antingen färsk eller långlagrad.

Vinnaren var en riktig rejäl överraskning, för den som tog hem segern var en amerikansk öl.
Cascade – Kriek ale, USA. Alla utom en delade ut en 6a till en öl som faktiskt inte är en lambic ens till det korrekta förfarandet. Ölet är istället en flamländsk rödöl, som blandats och lagd på ekfat i ca 8 månader innan det tillsätts två olika sorters körsbär i ytterligare 8 månader.
Vi upplevde den som fylligare, men med lika stor körsbärssmak som i Cantillon Kriek. Till en början var den lite sötare än den traditionella krieken men med tiden så blev det syrligare och syrligare utan att bli sådär amerikanskt med en otrolig vinägersyra som bara blir surt.

Det var som sjutton, en amerikan vinner över en belgare som dessutom är en Cantillon. Det trodde jag knappast ens i mina vildaste drömmar. Samtidigt var provningen också upplagd för att ta hänsyn till viss variation i hänseendé till ölens ursprung. Trots det är det svårt att påstå att amerikanska varianter på Kriek, när de är som bäst är alltför långt efter den rena belgiska Krieken. Det är inte samma öl, men även en kopia kan ibland gå av som en belgare om den bara är välgjord.