Vi har nu bekantas oss med To Øls öl och kan därför se djupare ned i glaset och svinga oss in i vad som sades och skedde under senare delen av kvällen. Vänner och ölbloggare hade lämnat och killarna som hade hållit igång för fullt under snart en och en halv dag kunde nu sätta sig ned med kvarvarande för att personligt och avslappnat snacka skit, och öl.
För mig är det något visst med danska bryggare, en avslappnad inställning och ofta med lagom gnutta respekt och samma gnutta lättsamhet till vad det är dem arbetar med – att göra god öl. Så när Tobias ger sig ut i vildmarken på Bishops Arms så är det gameface on och en direkthet om huruvida vi gillar ölen, vilka vi gör. Något som går igen hos både Tobias och Tore är deras syn på de öl de vill göra, öl de själva skulle vilja dricka och som smakar gott. Inga konstiga öl bara för sakens skull, något Tobias tycker annars är rätt danskt. Vi pratar om hur det inför Copenhagen Beer Celebration och Sour & Bitter-eventet dagen innan är en majoritet svenska besökare på en dansk festival, något som han tycker är galet. Han förklarar hur de flesta danska bryggerier i vanliga fall gör sin amber lager, sin 
pale lager, sin amber pale lager, sin premium lager och så vidare. Detta är vad som säljer och detta är vad som efterfrågas, förutom på festival – då vankas det “festivalöl” och då blir danskarna som galna säger han. Istället för att som Mikkeller ta fram en fenomenalt balanserad och noga bryggd chiliöl (Texas Ranger) så tar de en av sina halvdanna öl och gör “något galet i den”, men i stället för att göra det “på riktigt” så slänger man ner lite vanlig chili i ölet och kallar det speciellt.
Här kommer vi in på ett ämne vi båda kunde relatera till, Tobias med Stronzo och jag med Brutal Brewing. Två bryggerier som inte behöver göra mer än att lägga i en minimal dos humle för i ölet, som säljs i var och varannan butik för att lagerölsdrickarna ska tycka det är “extrem” öl. Omvänder detta folk eller urholkar det förtroendet för så kallad “mikrobryggdöl” som är den stämpeln dessa bryggerier utger sig för att ha? Tobias är inte helt nöjd med den här utvecklingen och det är väl en del i varför det är så få ölintresserade danskar, än så länge. När jag tar upp det här lite senare med Tore så är det lite samma tanke där, men då jag tar upp svenska bryggerier i stort och om de ligger bakom det stora intresset för öl i Sverige är svaret ändå lite tvivlande. Dem är liksom andra danska bryggare jag ställt frågan till inte helt imponerade över många svenska bryggerier. Svenska bryggerier är lite för safe enligt dem men där de dock nämner Pang Pang och Omnipollo som svenskar som vågar pusha gränserna lite. Det handlar inte nödvändigtvis inte om att man inte vågar göra vildare öl utan att det är få som vågar göra något nytt. Kanske är det också därför vi inte har sett så många samarbetsbrygder med svenska bryggerier – något jag dock hoppas kommer ändras.
Just att våga pusha gränser och sikta framåt är en ödmjuk kaxighet de visar prov på. Ett exempel är att de inte kommer ställa ut på Copenhagen Beer Festival med de flesta andra danska bryggerierna och där “marknaden” trots allt finns. Istället berättar dem att de kommer ställa ut på Copenhagen Beer Celebration som hålls samma dagar. Det är där deras inspiration finns och det är där ölen de själva siktar mot finns och människorna med kunskapen om hur man bäst gör dem. Samtidigt är det just ödmjukheten jag har betonat. Ta bara en sådan sak som öletiketter. Du kan antingen ha skrikande logos med namnet, bryggerierna etc väl synligt – likt många lite sämre bryggerier tvingas ha för att få uppmärksamhet. Eller så gör man som Tore och Tobias valt att göra. Ta Reparationsbajer som exempel, du får leta över flaskan för att finna vilka som gjort ölet och dess namn och den något abstrakta bilden som föreställer krossat glas ger ingen direkt ledtråd. Likaså med First Frontier (eller ta kommande Southern Frontier med för den delen) med dess “udda” bilder, ett till tecken på det enkla men fascinerande med naturen som vi människor är imponerade av.
Enkelheten märks också då vi diskuterar vad vi verkar ha gemensamt, synen på öl i sig. Öl ska vara roligt och gott – snobbism är väl en ytterlighet, men är ingenting som någon riktigt vinner på. Drivna i Mikkels skola så vill de lära sig om öl och hur det bryggs (vilket märks om man börjar prata bryggteknik med dem) mer än att brygga häftiga saker “bara för att”. Öltickandet som lär ske under dagarna i maj är därför snarare att missa det stora, de bryggerier och de människor som trots allt är på plats. Du kan dricka en öl, ge den ett poäng och gå vidare eller så kan du dricka ölet och börja tänka på vem som har bryggt den, vad siktade personen på att brygga och varför. Hur blev resultatet och vad kan vi lära oss, med andra ord att inte bara såga något utan att också förstå hela bakgrunden och processen. Därför får jag uppmuntran när jag berättar om mitt och M2s kommande projekt och Darrens arbete med Beer Studios – det blir som att låta två delar mötas mer än att enbart bry sig om slutprodukten.
Framtiden då? Vi blev ombedda att fråga om vi någon dag kommer se deras öl på Systembolaget? Tore förklarar att det beror helt på Brill och vad Brill efterfrågar. Personligen och bryggmässigt har de inga problem med att ta fram 3.000 eller 10.000 liter öl. Så de skulle kunna komma in på ett av de exklusiva släppen rent produktionsmässigt. Knepet är att ölet ska hålla samma kvalitet mellan batcher varpå en större sändning skulle motsvara några batcher som man vill vara säkra på ska hålla samma kvalitet. Dessutom, beroende på vad man förmår producera rent tidsmässigt måste man veta om dessa ordrar en bit i förväg. Här är man därför lite försiktiga då man inte vill riskera att en öl såsom Reparationsbajer som har mycket av sin förtjänst i dess fräscha arom förlorar kvalitet. Men det vore onekligen roligt om man kunde få in Black Ball eller Goliat på något mindre släpp, två bra mörka öl som inte förlorar lika mycket på att inte levereras direkt från bryggeriet. Den här medvetenheten gillar jag och är något som går igen i ett par danska bryggare där Søren Parker Wagner och Croocked Moon släpper det mesta av sin öl på fat av den simpla anledningen att det håller bättre, likaså är det myckt av Christian Skovdal Andersen och Beer Heers öl som skulle vara svårare att få på flaska på Systembolaget – även om vi öldrickare gärna hade sett det.
I takt med att timmarna passerar och mycket av det vi pratat om, diskuterat och skämtat om förläggs i den lilla luckan kallad “temporär minneslucka” då shots och öl åkt ned så börjar det också bli dags att tacka för sig. Så medan ett par tappra soldater rör sig vidare ut mot Stockholms nattliv så traskar jag hemåt med en känsla av att Tobias och Tore är två killar man kommer vilja dricka öl med igen.
Brewing beers like Palo Santo Marron (with the rare Paraguayan Palo Santo wood, which was sent to Sam with a suggestion to try it out, which he did..) or cloudberry beer with help from fellow Swede Jörgen from Oliver Twist (Arctic Cloudberry) or traveling the world to find other interesting recipes which can be tried has now become equal with Dogfish Head. And as with URkontinent which he brews together with Google there does not seem to be an end to what we can expect from Dogfish Head.
