När vi träffade Stefan Gustavsson, mannen bakom Mohawk, för några veckor sedan på hotell Amaranten i Stockholm så diskuterades lite allt möjligt men så också hans kommande påsköl – Oxymoron Black IPA. Som underförstått med namnet och som etiketten förklarar så är det en motsättning i sig själv – mörk, IPA. IPAs som å ena sidan annars är ljusa, friska och lätta och på andra sidan stouts som är tunga och fyllda med smaker som rostat, kaffe och choklad. De flesta mörka IPAs brukar också dra åt en väldigt rostad och ofta bränd ton med olja, bränd humle och en ibland klibbig beska. Ett undantag jag spontant kommer att tänka på är Evil Twin/Omnipollo Russian Roulette (dark) som också är mer av en ljus mörk IPA.
Stefans tanke var här att skapa en mörk IPA utan de allra mest rostade och brända tonerna men som ändå skulle ha karaktären av en “traditionell” (om man vågar säga så om en såpass ny “ölstil”) mörk IPA. Det är verkligen roligt att följa Stefan och Mohawkprojektets utveckling som har gått från en enligt mig lite spretig start till att faktiskt börja hålla en riktigt bra och jämn hög kvalitet.
M2 var nyligen nere i Göteborg och satte sig då en kväll med Stefan och tjôta öl och som så många andra flying brewers så drivs även Stefan av viljan att göra “den” bästa ölen inom en viss stil eller utifrån ett visst mål. En bryggfilosofi som Mikkel (Mikkeller) också värnar om. Därför är det intressant att se de ibland hetsiga och i andra fall glimten-i-ögat-artade diskussionerna som finns inom bryggarvärlden om vad som skiljer bryggare och bryggare åt. Bryggning är ett hantverk men så är även tillverkningen av recept (skriva ett manus kontra skriva manus och sedan själv producera filmen någon?). I slutändan handlar det om att ta fram den typ av öl man själv siktar på, vilket man ser i Stefans många pågående och framtida projekt. Det blir en spännande framtid kan vi säga.
Men nu är det påsk, så nog om bryggare. Oxymoron Black IPA är bryggd (på hemmaplan i Sverige hos Slottskällans Bryggeri) med pilsner-, pale, munich, havre- och rågmalt liksom ljus och mörk karamell. Den är friskt humlad med Amarillo, Cascade, Citra, Columbus, Crysta, Magnus och Simcoe (pjuh, där tog de slut). 7.5 är lite av ett ledord då den är 7.5% stark, har 75 IBU och för den som älskar att veta färgen på öl så är den 75 EBC på färgskalan. Ölet kommer på 33 cl-flaskor som går på 25.80 kr styck (art.no 1327). Se alla påskölen i vår “inför”-lista.
Mohawk Oxymoron Black IPA
Utseende: Mörkt nästan lätt svartbrun vätska med till en början rätt stort ljusbrunt skum som klibbar sig nedåt längsmed glaskanterna tills det blir lite dis kvar ovanpå ölet.
Doft: En mörk arom som påminner om det brända och bittert humleoljiga men som är lättare och har lite mörka kolatoner. Aromerna av citrus, bränt och gräs finns där men de allra tyngsta pusselbitarna har plockats bort vilket “förenklar” doften på ett mildrande vis. Därför blir det mer karamell, mild choklad, kaffe och sötlakrits likt en stout, men en fräscht humlad och “ljus” stout.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med en len och rätt snäll kolsyra och kropp. Smaken är just len och till en början mjuk med lurande sötma som rätt snart går över till en torrare beska – som dock slutar före det blir tungt. Balansen mellan mjukt och lent och beskt, bränt och torrt tycker jag gör den trevlig. Det här är en lättdrucken men ändå smakrik mörk IPA som har alla smaker du vanligtvis förväntar dig, men utan att det blir svårdrucket i större mängd än en kupa eller två.
Betyg? – Bättre-. En mörk IPA som har de traditionella smakerna av mörk IPA med bränt gräs, mörk humleolja och gräs men också citrusen och en mjuk fruktighet. Förutom toppen av dark ales/cascadian/black IPAs så är många lite samma – något för mycket, därför är det trevligt med öl som den här. De kanske inte passar alla, men de försöker hitta en mellannivå mellan mörk IPA, IPA och mörk ale med mer humle. Den är som ett vagt mellanting (på ett bra sätt) och kan säkert vara en bra inkörsport för de som vill börja prova på den här typen av ales. Men älskar du extrema mörka IPAs, grus, asfalt och självdött snus i din öl – då kanske du tycker att den är lite “mesig”. Men extremöl känns mer och mer som “sååå 2011”.
