Jag var inte helt tydlig igår.

Ridgeway har inte bara två serier med julöl, de har även ett par strööl med julinspirerade och gladsinta öl som ska passa in väl under vinterns kyla och julens gemenskap. Till exempel har man Warm Welcome, en milt ljusbrun brown ale och den vinterinspirerade portern Santa’s Butt. Det kan vara värt att notera att “butt” syftar på ett mått på en trätunna som inhyser öl – en “butt” låg på runt en halv tunna i storlek och rymde runt 480 liter vätska. Det har alltså ingenting att göra med tomtens nedre baksida.

Dessvärre verkar det bara vara Santa’s Butt som för närvarande finns i beställningssortimentet (artikelnummer 89503) och kostar 31,40 kronor per flaska, som kommer om kollin om 12 per beställning (totalt 376,8 kronor).  Men nu är det snart jul och imorgon släpps så äntligen julölen, varpå vi kör iväg de sista julölsrecensionerna på en dag innan vår egen favorittomte Balder gör entre med sitt rekordförsök. För vem bättre än julölstomten själv bör berätta lite om hur en passion för julöl startar, hur det blir en del av ens liv och hur julen en gång i tiden blev även ölets högtid?

Ridgeway Warm Welcome

Utseende: Klar något mörkare koppargyllene vätska med ett lagom poröst skum som falnar ihop och blir till en lätt hinna.
Doft: En söt karamellton med typisk doft av en något nötigare brittisk ale modell någon grad mörkare. Förutom karamell så är det inte så himla mycket mer som känns av.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Ölet är på 6% och man anar nog att det ska vara en rätt rund och stabil kropp, men välkomnandet visar sig vara lättare och ha en större restsötma än vad gästen förväntat sig. Rostade nötter, urvattnad chokladmousse, kola och åter den tydliga sötma vilket för tankarna till en inte lika artificiell Newcastle Brown ale eller Samuel Smiths Brown ale. Lämnar en lite beskare och torrare finish som sakteligen suddar ut sötman bit för bit.

Betyg? – Ok+/Bra-. Inte på något sätt några direkta fel, men för min smak så är det lite för mycket restsötma och betoning på urvattnad karamell. Det jag tror är positivt med den är att alkoholstyrkan ger en mer bastant helhet som gör att den kan möta maten bättre än just Newcastles dito. Dessutom har den en riktigt bra drinkabilitet som jag tror att mer traditionellt lagda öldrickare kommer att föredra. Är den något för ölnörden – nej. Är den något för ens något mindre ölintresserade bror, syster, mamma, pappa, kusin, hund som man vill ska få upp ögonen för lite annan öl – ja.

Ridgeway Santa’s Butt

Utseende: Mörkare klargyllene rödskimmrande kopparfärgad vätska med nötfärgat litet lätt skum som faller ned genom skorstenen med en fizzig skumring längsmed kanten som kvarleva.
Doft: Toffee och blöt malt med lätta rörelser av chokladnötkola. Några skymtar av rostad malt och enligt ryktet skådades och kändes det även av lite sötma.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Som många av de här ölen är den rätt lätt i munnen och kroppen är bra anpassad för att ge bra drinkabilitet. Nötighet med bra torrhet och lämplig eftersötma med rostad karamell och sprayad med choklad.

Betyg? – Bra. Kommer du förbi att den är såpass lätt till kroppen, småvattnig och att du kanske vill ha en robust stor porter så får du istället en väldigt bra sällskapsöl. Likt St Eriks God Jul Porter och Samuel Adams Winter Lager är den här kategorin av öl inte lämpad för ölnördar utan för de som vill ha en moderat smakrik och lättdrucken julöl. Det är denna. Både torr, söt och aningen bitter med bara små, små pålägg av smaker.