Jag har under de senaste åren samlat på mig ett gäng med Sierra Nevadas barley wine Bigfoot, barley wine style ale som det tvingas heta i USA pga luddiga regler. År 2009 fick jag en Bigfoot från 2005 av Jan Filipe på den danska ölbutiken Barley Wine, och jag tyckte att den var så fantastisk att jag började spara på mig ordentligt med Bigfoots. Jag har under åren druckit ett par vertikaler, några 5 års och några 3 års, men nu när jag hade sparat ihop till min första 10 års vertikal så var det väl dumt att hålla på det mer. En bourbon fatlagrad Bigfoot som ändå stod där hemma fick därför följa med till en god vän som en liten bonus.
Lite kurriosa om Bigfoot är att man släppte ölet första gången i Januari år 1983, samtidigt som en viss herr Balder ser dagens ljus för första gången, och är därmed ett av de äldsta amerikanska barley winen som existerar. Äldsta av alla amerikanska barley wine är Old Foghorn från Anchor som kom ut år 1976, nästan 100 år efter det första brittiska som utgavs år 1869.
Bryggeriet Sierra Nevada släppte för övrigt sin första öl i November 1980, den klassiska Sierra Nevada Pale Ale
År 2008 hade man en speciell etikett till sitt 25 års jubileum. År 2013 blev ölet 30 år och då gjorde man en fatlagrad variant (Barrel Aged Bigfoot) som blev så populär att man var tvungen att göra den igen år 2015. Etiketten är annars i stort sett densamma på alla år, men det är en ny kapsyl varje år. År 2008 var även det första året man började med vanlig kapsyl, innan dess hade man använt sig av den klassiska amerikanska skruvkapsylen. Den uppmärksamme ser då tydligt att det är något speciellt med år 2014s kapsyl. Foten är åt andra hållet, varför vet vi faktiskt inte men spekulationer finns det gott om.
För att inte ta upp all er tid får ni istället dem i mer ordning efter vad vi tyckte om ölet i klumpform.
År 2005, 2006 och 2007 hade samtliga som sagt skruvkapsyl och inte vanlig kapsyl. Tyvärr märks det tydligt på ölen då samtliga hade börjat oxidera en aning. Fortfarande goda men tyvärr fanns det en tydligt ton av papp och kartong som förstörde det en aning. Betyget blev inte så bra som jag hade hoppats på utan med viss besvikelse fick vi ändå ge en rimlig bedömning.
Betyg: Bättre(-)
2008 och 2009 var de som i mina ögon var absolut bäst! Jag brukar hävda att Bigfoot peakar vid 5 års ålder hade här en aning fel. Det gör den vist vid 7-6 år.
Stor sötma och ordentlig smak av karameller, nästan ingen humlesmak alls utan istället fick man en smak av bränt socker. Lite som kanderade nötter. Ingen oxidation alls och där alkoholen löst mest med sin frånvaro. En sak som slog mig en aning var att det var en viss ton av fruktighet som utvecklades mer och mer ju äldre ölet blev. Lite som bigarråer.
Betyget för dessa var lätt att sätta.
Betyg: Bäst
2010, 2011, 2012 var alla väldigt bra. Inte alls lika välbalanserade som de 2 tidigare och dessutom hade de en större humleton som nästan raderade ut det brända sockret. Mindre fruktighet av det jag upplevde som de mörka röda körsbären. Däremot så var det en större spritighet som dock inte alls störde upplevelsen utan istället gav en liten fin värme.
Betyget var även här väldigt högt, då det är ett fantastiskt bra barley wine att lagra.
Betyg: Bäst (-)
2013, 2014 samt 2015 var de som vi upplevde som sämst även om det fortfarande är väldigt gott. Alla tre har fortfarande påtagligt med humle kvar även om jag tycker att humletonen i 
Bigfoot har försämrats något de senaste 3 åren. Förr kunde man tycka att en färsk Bigfoot var som en bra DIPA, ny tycker jag att den är klart sämre. Sötman är där, men inte alls lika påtaglig eftersom den är uppbalanserad av humlen, dock är det en tydlig spritighet i ölet som inte alls passar in då den ger en tråkig metallisk smak. Den är otroligt påtaglig i 2015 års version. Dessutom finns det en lite smak som är något artificiell och tvålig som jag inte uppskattar så värst mycket.
Betyg: Bra
Sista två ut är 2015ås Barrel Aged Bigfoot, tyvärr hade jag inte en tanke på att spara den från 2013 så den fick stå åt sidan.
Väldigt speciell måste jag säga. Spritigheten man känner i den vanliga Bigfooten är utbytt mot bourbon och den känns tydligt. Det är dock klart godare än vad det är med den andra spritigheten. En trevlig smak av ek som kanske inte helt passar med humlen när vaniljtonerna visar sig. Nej att fat lagra IPA eller DIPA är inte någon bra ide och det är just därför. Ta mig inte helt på orden, jag är väldigt petig, för det märks inte av allt för mycket utan det man märker lite mer av är en viss smak av kanel och det slår mig om hur mycket fylligare den fatlagrade är.
Betyg: Bäst(-)
Sista två skrev jag ju, ja den sista ölen vi drack var en cuvée, alltså en blanding av alla Bigfoot på bordet. Det blev en spännande blandning som smakade….Bigfoot. Det var faktiskt en väldigt god blandning, man fick lite det bästa av två världar. Inte mycket humletoner, välbalanserad alhkolhetta, stor sötma och en hel del torkade körsbär, en viss kryddig smak och faktiskt kommer fatlagringen fram lite lite. Kan inte ge den något ordentligt betyg men det var en kul blandning och det var faktiskt väldigt gott.
Som avslutning kan vi kort summera det att en Bigfoot är som bäst mellan 6-7 år, men är nästan lika bra redan efter 3-5 år. Så bulka upp och spara era Bigfoot, jag litar på att Wicked Wine tar in dem till Sverige även nästa år!
