Tag Archive | "Sierra Nevada"

Bigfoot 2

Ölrecensioner: Sierra Nevada Bigfoot vertikal 2005 – 2015 + Barrel Aged Bigfoot

Jag har under de senaste åren samlat på mig ett gäng med Sierra Nevadas barley wine Bigfoot, barley wine style ale som det tvingas heta i USA pga luddiga regler. År 2009 fick jag en Bigfoot från 2005 av Jan Filipe på den danska ölbutiken Barley Wine, och jag tyckte att den var så fantastisk att jag började spara på mig ordentligt med Bigfoots. Jag har under åren druckit ett par vertikaler, några 5 års och några 3 års, men nu när jag hade sparat ihop till min första 10 års vertikal så var det väl dumt att hålla på det mer. En bourbon fatlagrad Bigfoot som ändå stod där hemma fick därför följa med till en god vän som en liten bonus.

Lite kurriosa om Bigfoot är att man släppte ölet första gången i Januari år 1983, samtidigt som en viss herr Balder ser dagens ljus för första gången, och är därmed ett av de äldsta amerikanska barley winen som existerar. Äldsta av alla amerikanska barley wine är Old Foghorn från Anchor som kom ut år 1976, nästan 100 år efter det första brittiska som utgavs år 1869.
Bryggeriet Sierra Nevada släppte för övrigt sin första öl i November 1980, den klassiska Sierra Nevada Pale Ale

Bigfoot 1År 2008 hade man en speciell etikett till sitt 25 års jubileum. År 2013 blev ölet 30 år och då gjorde man en fatlagrad variant (Barrel Aged Bigfoot) som blev så populär att man var tvungen att göra den igen år 2015. Etiketten är annars i stort sett densamma på alla år, men det är en ny kapsyl varje år. År 2008 var även det första året man började med vanlig kapsyl, innan dess hade man använt sig av den klassiska amerikanska skruvkapsylen. Den uppmärksamme ser då tydligt att det är något speciellt med år 2014s kapsyl. Foten är åt andra hållet, varför vet vi faktiskt inte men spekulationer finns det gott om.

För att inte ta upp all er tid får ni istället dem i mer ordning efter vad vi tyckte om ölet i klumpform.
År 2005, 2006 och 2007 hade samtliga som sagt skruvkapsyl och inte vanlig kapsyl. Tyvärr märks det tydligt på ölen då samtliga hade börjat oxidera en aning. Fortfarande goda men tyvärr fanns det en tydligt ton av papp och kartong som förstörde det en aning. Betyget blev inte så bra som jag hade hoppats på utan med viss besvikelse fick vi ändå ge en rimlig bedömning.
Betyg: Bättre(-)

2008 och 2009 var de som i mina ögon var absolut bäst! Jag brukar hävda att Bigfoot peakar vid 5 års ålder hade här en aning fel. Det gör den vist vid 7-6 år.
Stor sötma och ordentlig smak av karameller, nästan ingen humlesmak alls utan istället fick man en smak av bränt socker. Lite som kanderade nötter. Ingen oxidation alls och där alkoholen löst mest med sin frånvaro. En sak som slog mig en aning var att det var en viss ton av fruktighet som utvecklades mer och mer ju äldre ölet blev. Lite som bigarråer.
Betyget för dessa var lätt att sätta.
Betyg: Bäst

2010, 2011, 2012 var alla väldigt bra. Inte alls lika välbalanserade som de 2 tidigare och dessutom hade de en större humleton som nästan raderade ut det brända sockret. Mindre fruktighet av det jag upplevde som de mörka röda körsbären. Däremot så var det en större spritighet som dock inte alls störde upplevelsen utan istället gav en liten fin värme.
Betyget var även här väldigt högt, då det är ett fantastiskt bra barley wine att lagra.
Betyg: Bäst (-)

2013, 2014 samt 2015 var de som vi upplevde som sämst även om det fortfarande är väldigt gott. Alla tre har fortfarande påtagligt med humle kvar även om jag tycker att humletonen i Bigfoot 2Bigfoot har försämrats något de senaste 3 åren. Förr kunde man tycka att en färsk Bigfoot var som en bra DIPA, ny tycker jag att den är klart sämre. Sötman är där, men inte alls lika påtaglig eftersom den är uppbalanserad av humlen, dock är det en tydlig spritighet i ölet som inte alls passar in då den ger en tråkig metallisk smak. Den är otroligt påtaglig i 2015 års version. Dessutom finns det en lite smak som är något artificiell och tvålig som jag inte uppskattar så värst mycket.
Betyg: Bra

Sista två ut är 2015ås Barrel Aged Bigfoot, tyvärr hade jag inte en tanke på att spara den från 2013 så den fick stå åt sidan.
Väldigt speciell måste jag säga. Spritigheten man känner i den vanliga Bigfooten är utbytt mot bourbon och den känns tydligt. Det är dock klart godare än vad det är med den andra spritigheten. En trevlig smak av ek som kanske inte helt passar med humlen när vaniljtonerna visar sig. Nej att fat lagra IPA eller DIPA är inte någon bra ide och det är just därför. Ta mig inte helt på orden, jag är väldigt petig, för det märks inte av allt för mycket utan det man märker lite mer av är en viss smak av kanel och det slår mig om hur mycket fylligare den fatlagrade är.
Betyg: Bäst(-)

Sista två skrev jag ju, ja den sista ölen vi drack var en cuvée, alltså en blanding av alla Bigfoot på bordet. Det blev en spännande blandning som smakade….Bigfoot. Det var faktiskt en väldigt god blandning, man fick lite det bästa av två världar. Inte mycket humletoner, välbalanserad alhkolhetta, stor sötma och en hel del torkade körsbär, en viss kryddig smak och faktiskt kommer fatlagringen fram lite lite. Kan inte ge den något ordentligt betyg men det var en kul blandning och det var faktiskt väldigt gott.

Som avslutning kan vi kort summera det att en Bigfoot är som bäst mellan 6-7 år, men är nästan lika bra redan efter 3-5 år. Så bulka upp och spara era Bigfoot, jag litar på att Wicked Wine tar in dem till Sverige även nästa år!

Posted in ÖlrecensionerComments (0)

1a prisglasen från Wicked Wine

Wicked Wine och Manker kör sommarfototävling

1a prisglasen från Wicked Wine

1a prisglasen från Wicked Wine

Under juli och augusti kör Wicked Wine Sweden en sommarbildstävling tillsammans med undertecknad. Rätt enkelt går det ut på att du tar din bästa sommarbild med och på valfri produkt från Wicked Wine. Bilden skickas sedan till jesper@wickedwine.se. Förutom priset som erkänt utmärkt fotograf får du också ett set om två stycken IPA-glas från Spiegelau, framtagna av Sierra Nevada och Dogfish Head samt ett exemplar av boken 101 Öl skriven av Örjan Westerlund. Övriga topplaceringar, 2-5 kommer även de att få lite tröstpriser. Bilderna ska vara tagna av er och är inte copyrightskyddade utan kan användas fritt av Wicked Wine (låter de meddela).

 

Lär dig mer de fulsnygga men rätt coolaglasen i filmen här nedan.

Posted in MankerBeer TalkComments (0)

SNBMD

Manker Beer Meets: BMD med Steve Grossman / Sierra Nevada – Del 2, middagen

Just innan Stockholm Beer skulle dra igång sin andra vecka bjöd Wicked Wine in till en spännande Beer Makers Dinner på Hotell Amaranten i Stockholm. Huvudpersonen var då ingen annan än Steve Grossman från Sierra Nevada, bror till grundaren Ken Grossman. Jag snackade lite med Steve under kvällen vilket ledde till den här intervjun – men det är nu dags att ta och kika närmre på själva middagen.

Tre rätt stod på menyn inklusive ett lättare tilltugg till välkomstdrinken; detta i form av en mousse som verkade baseras på kålrot eller om det var jordärtskocka tillsammans med en tunn knaperstekt baconliknande skiva kött, till detta stod en champagneskål fylld med is och fylld med Sierra Nevada Pale Ales. En öl som fungerade bra med moussen med sin milda beska och lättsamma smaker där sältan från skinkan togs också emot fint utav ölet. Pale Ale’en är något av en standardöl hemma hos mig och fungerar nästan alltid bra till all form av mat – så även här.

Efter en trevlig stunds gott snack med de övriga middagsgästerna blev det dags att inta platserna i den inre matsalen där Steve sedan höll ett intressant introduktionstal till middagen om bryggeriet, sig själv och lite om öl i allmänhet. Exempelvis var det lite otippat att BrewDog och Sierra Nevada hade bytt varor och medan BrewDog fick ta del av Sierra Nevadas humleöverskott så fick Chicobryggeriet en hundra whiskeyfat som kommer att användas till lite blandade framtida projekt. Jag tror också många av de närvarande tyckte det var intressant att höra hur mycket Citrahumle man använder till torrhumlingen av Sierra Nevada Torpedo – en humlesort som Sierra Nevada var bland de första att verkligen anamma, innan den blev “hipp”.

Det skulle också bli en öl med mer moderna humlesorter från Nya Zeeland som är kvällsn första middagsöl – Southern Hemisphere 2012. Ölet ackompanjerade en västerbottentarte med crème fraiche-pannacotta toppad med sikrom. Denna förätt var lite svår att para med detta ölet, främst då för att jag tycker att västerbottenost är väldigt svårparat med IPA. Ljusa smakrika ostar brukar fungera bra till IPA, där beska och gräddig fetma brukar mötas väl och ge mysiga smaksensationer. Just västerbottenost är dock lite speciell med en rätt så “egen” smak, men med Southern Hemisphere så fungerar det okey med tydligare krydda från humlen som resultat. Gott, men inte optimalt. Dock var pannacottan utsökt och även här är det mer kryddiga smaker från ölet som är behållningen medan sötman följer med och håller ett öga på beskan. Sikromen kanske inte är något jag skulle para med den här typen av IPA utan då fungerade Pale Ale’en bättre med den friska smaken från rommen – eller varför inte se efter om bryggeriets Kellerweiss hade fungerat?

Mer spännande blev det till varmrätten – en riktigt höstinfluerade musigt älgragu med rökt sidfläsk och kantareller. Steve förklarade att han var spänd på att prova maten då han aldrig hade provat älg förut; och för oss så förväntningarna på ett av ölet ungefär på samma nivå. Med sig till Sverige hade Steve ett av Beer Campölen som nu gick föra debut – Flipside Double IPA. En helt magisk dubbelipa som drog tankarna åt Russian River Pliny the Elder med både en torr kryddig smak och stora doser fruktkärnor och passionsfrukt. En rejäl men balanserad beska och ja, en ny favoritöl från Sierra Nevada. Utöver den serverades klassikern Sierra Nevada Torpedo, en öl som har fått sitt namn från sättet man humlar ölet. Inspirerad av Sam Calagione från Dogfish Head så har Sierra Nevada byggt en anordning som skjuter ölet genom en tank med humlekottar (bryggeriet använder alltid hela humlekottar och inte som så många andra pellets) vilket ger ölet dessa fräscha humlekaraktär. Kombinationen med de två tydligt humlade ölen var väl inte den bästa och jag hade nog hellre sett Ruthless Rye som med sin kryddiga rågmalt ger en annan dimension till maten samt bryggeriets Porter som hade gett djup till ragun. Torpedon har även den en citruszestkryddig smak men med sin ljusa karaktär så balanserar den inte upp det möra köttet. Flipside var även den lite svår och gav en parfymerad sötsyrlig karaktär till köttet, däremot till svampen så blev det riktigt bra, kanske hade ölet passat bättre till än ljusare kött eller rentav fisk?

Desserten skulle dock bli riktigt trevlig och det bjöds på två rätt säkra öl med två lika säkra desserter – Grönmögelost, chokladtryffel och hjortronmarmelad serverat med Bigfoot och Sierra Nevada 30th Imperial Stout. Grönmögelosten till Bigfooten gav fullt med klibbig sötma, sälta från osten och mysiga inslag av karamellkladd. Återigen är det två riktigt bra enheter som möts men kombon kanske inte gav något extra. Tillsammans med lite hjortronmarmelad så blev det däremot riktigt gott. Bigfooten med chokladtryffeln gav ljuvlig chokladpuree med en träbitter djup smak av kola och kladd – en smak som jag verkligen älskar med Bigfoot. Imperial Stouten tillsammans med osten ger intryck av espresso i eftersmaken, men både osten och ölet skär sig lite, vilket är konstigt då en imperial stout som Ölvisholt Lava fungerade superbt med grönmögelost. Den har också en mer bränd, askig, karaktär som kanske fungerar bättre med osten – får prova hemma någon gång.  Med chokladtryffeln så är det “good game” och bara att kapitulera, chokladdryck, smält ljuvlig mörk choklad och fina “vuxna” desserttoner. Syrligheten i bären passade utmärkt och jag hade inte haft något emot att äta en tredubbel portion.

Kvällen hade nu närmat sig sitt slut och medan matgästerna antingen satte sig i baren med ännu en Pale Ale så tog jag och några andra chansen att prata lite mer med Steve innan sällskapet begav sig söderut mot Oliver Twist. Maten och ölen var samtliga bra även fast jag kanske tyckte att man kunde bytt ut någon av ölen mot lite mer vågade parningar där redan nämnde Ruthless Rye, Porter och Kellerweiss alla skulle fungera väldigt fint med mat – eller varför inte den snart Sverigeaktuella brown ale’en Tumbler? All in all så var det en väldigt trevlig middag med en utomordentligt trevlig Steve Grossman som verkligen brinner och verkar älska det han gör istället för att som vissa med hans position bara bryr sig om att sälja in sitt märke. Vem vet, kanske är det Manker och M2 som åker till Chico nästa år för att vara med på Beer Camp?

Posted in MankerBeer Talk, ÖlrecensionerComments (1)

sierranevada-torpedo-can

Manker Beer Meets: BMD med Steve Grossman / Sierra Nevada – Del 1

Sierra Nevada Brewing Company. Ett mer än klassiskt bryggeri. Till och med så pass klassiskt att bryggeriet var bland de första amerikanska bryggerierna att leda oss dit vi är idag och varför vi idag har öl som Sierra Nevada, Flying Dog, Samuel Adams och SkaSystembolaget. När så Steve Grossman, bror till Sierra Nevadas grundare Ken Grossman och Brand Ambassador för bryggeriet besöker Sverige – då är det svårt att inte bli star struck. Jag har träffat många bryggare de senaste 12 månaderna, många av dem ikoner och “stjärnor” på ölscenen men det är någoting speciellt med att träffa någon som var med “back then”, då när allting startade.

Amaranten i Stockholm hade Wicked Wine, Sierra Nevadas svenska importör, anordnat en beer makers dinner med Steve där tre stycken rätter skulle paras med totalt 5-6 stycken öl. Inte alltför otippat var platserna snabbt fyllda och middagen fullsatt. Innan middagen skulle börja och lokalen började fyllas med förväntansfyllda ölfantaster så passade jag på att slå mig ned med ett glas Pale Ale för en pratstund med Steve.

Det “många” vet är hur bryggeriet startade i början av 1980-talet då Ken Grossman beslöt sig för att “go pro” och gå från hembryggare till att likt läromästaren och vännen Fritz Maytag som då hade tagit över Anchor Brewing Company börja brygga i större skala. Det färre vet om eller sätter i relation till hur stora bryggeriet är idag (beräknad produktion i år är över 1 miljon barrels av öl, 1 barrel = 119,2liter…) är hur de under en rätt så lång tid var väldigt små och “bara” brygde mellan hundra och tre hundra tusen liter. Redan i tidig ålder, eller “väl före vi egentligen var i närheten av laglig ålder”, kom bröderna i kontakt med öl och det tog inte många år innan de erfarenheterna banade väg mot ett allt större ölintresse. Efter två år beslöt sig Kenför att hoppa av skolan för att istället jobba med olika ströjobb medan han försökte att få sin egen butik att gå runt; en butik där han sålde hembryggningsutrustning. En dag beslöt han och den tidigare affärspartnern Paul Camusi att hyra in sig i en 280 kvm stor lokal som kom att bli bas för bryggeriet, som bit för bit fylldes med allehanda maskiner och utrustning som snickrades ihop till fungerande bryggverk. Det skulle dröja 9 år innan man kunde köpa ett riktigt tyskt bryggverk och flytta till nya lokaler men grunden var lagd och arbetet kunde nu starta.

Storleken på bryggeriet var det. Det är intressant att höra hur Steve beskriver den amerikanska marknaden där man distribuerar sina öl till samtliga delstater och enbart en liten, liten procent går till export – detta trots en årlig produktion på runt 119 miljoner liter öl. Än mer intressant är det när Steve berättar om det nya bryggeriet som beräknas starta redan under nästa år i North Carolina och att den utökade produktionen kanske gör att man kan ge positiva svar till alla de förfrågningar de får från törstande ölfantaster från världens alla hörn. Idag exporterar man förutom till västra Europa, Sverige, Finland även till länder såsom Australien och Japan. Tyvärr är det problematiskt och relativt dyrt då man för att garantera ölets kvalitet sänder alla öl nedkyld längsmed hela produktkedjan, något man även gör inom USA. Med andra ord har den Torpedo du har i handen nu till helgen varit nedkyld från det att den skeppades från bryggeriet till att den hamnade hos distributören och sedan i butik.

Ytterligare en åtgärd för att säkerställa ölets kvalitet har gjorts i och med att man har köpt in en canning line varpå Torpedo nu sätts både på burk och på flaska. Efter att rejält ha undersökt burkens förmåga att hålla ölet och hur det påverkas av den invändiga beläggningen (det är detta ämne som när det bryts ned ger de metalliska smakerna till ölet och inte burkens material i sig) så känner man sig nu säkrare på att ha hittat ett bra ämne som ger ännu en fördel till att ha ölet på burk. Andra fördelar är att ölet inte riskerar att oxidera på samma sätt som på flaska, det utsätts inte för direkt ljus och framförallt så är det otroligt mycket bättre för miljön. Just miljön är viktig för bryggeriet och Steve berättar att man årligen, i takt med att bryggeriet växer, installerar nya solpaneler på alla bryggeriets byggnader för att tillvarata solenergin. På det nya bryggeriet som ligger vid en flod planerar man också att ha ett vattenkraftverk som ska alstra mer energi. Energin som används återanvänds sedan i bryggeriet. Så all elektricitet och värme bidrar inte bara till den dagliga uppvärmningen i byggnaderna utan i ett andra steg till att ge energi till alla de bryggverk som ger oss ölen vi nu sitter här med. 2010 belönade också United States Environmental Protection Agency bryggeriet med “Green Business of the Year” just för dessa projekt och arbetet med att visa hänsyn för miljön.

Vi pratar vidare om hur det samhällsansvar många amerikanska bryggerier tar inverkar på hur craft beer får ett ansikte, vilket i sin tur kan fostra en känsla av stolthet över stadens öl vilket kan fungera som en katalysator för fortsatt intresse över “riktig” öl. Detta är något vi sett på våra resor runtom i USA där bryggerier som Oskar Blues, New Belgium, Dogfish Head, Rogue Ales och Sierra Nevada inte bara är ett bryggeri utan något mer än så, de är en del av “communityt”. Även den minsta stad har idag ett litet bryggeri och i takt med att de uppmärksammas och blir något att vara stolt över så sprids också craft beer-tänket. Ett av Steves dagliga projekt är att hantera och administrerar det Beer Camp-projekt man anordnar i Chico och dit ölfantaster från hela världen 1-2 gånger i månaden beger sig för att lära sig om ölbryggning, få en inblick i bryggeriet och deras historia och såklart att få prova på att brygga riktigt bra öl. Tanken är att sätta upp ett liknande projekt på det nya bryggeriet som kommer att ha små stugor och camp sites för besökare och Beer Camp-deltagare. De har inga planer på att exportera konceptet utan vill hålla sig till sina egna marker för att få en genuin Sierra Nevada-känsla då landskapet och omgivningen är en lika viktig faktor som ölrecepten i sig. Bortsett från en liten hembryggartävling inom bryggeriet i år så berättar Steve att han inte har bryggt hemma på åtminstone 20 år och med alla de resor, föreläsningar, provningar och Beer Camp-projekt  han ska hinna med på veckans få dagar så är det inte konstigt att han hellre vilar ut med en god öl på fritiden än att sätta igång och brygga öl. Jobbar man för ett av de största bryggerierna så är det ju heller ingen brist på tillgången till öl. Nu har man dock utökat personalstyrkan om cirka 450 personer med ytterligare en som är vigd åt att assistera Steve med Beer Camp och som kan avlasta honom med bryggningen, det administrativa arbetet och övriga sysslor.

Just att få en känsla för drycken i sig är lika viktig som för alla livets njutningar vare sig det är vin, öl eller mat och i takt med att vi börjar förändra våra traditioner så tror han också att vi kommer att ändra inställningen till öl. Utbildning och kunskap är A och O för att få ett sunt förhållande till allt och genom projekt såsom Beer Camp och att visa att öl inte bara smakar gott utan varför det smakar som det gör så kanske vi kan påverka folks intryck av vad de dricker. Vi pratade om hur man i unga år gärna tar ett tolvpack Coors Light till helgens fest eller till kvällens footballmatcher då det är ”vad man alltid har gjort”. Men i takt med att craft beer börjar hitta in till nya marknader, in till matborden i hemmen och på restauranger så blir det mer naturligt att plocka på sig ett par craft beers istället. Idag utgör craft beer-scenen i USA 6% av den totala marknaden och Steve är lite skeptisk till Jim Kochs (Sam Adams) att man ska kunna dubbla den siffran de nästkommande 10 åren. För trots att craft beer fortsätter att öka i volym och att fler och fler amerikanska bryggerier poppar upp så betyder det inte att folk slutar dricka massproducerad öl, tyvärr.

Det började nu bli dags för middag och en stor skara hade samlats bakom bordet vi satt vid, förväntansfulla över att prova de utvalda ölen, maten och såklart att få höra Steve berätta om bryggeriet. Jag skulle kunna fortsätta att berätta om allt vad Steve hade att säga och om middagen, men ni ska få vila lite nu så kommer det en till dos av Steve Grossman och den trevliga middagen lite senare.

Posted in MankerBeer Meets:, MankerBeer TalkComments (2)

IMG_2327

Tid för humleskörd – Sierra Nevada Northern Hemisphere

Varje år släpper Sierra Nevada två stycken så kallade “wet hop”-öl, eller egentligen är det 3 om man räknar med Estate Brewers Harvest Ale. Wet hopping innebär att den färska humlen plockas, packas och fraktas iväg till bryggeriet där den åker ned i ölen inom 24 timmar. Numera tar sig vissa friheten att nalla lite lätt på både tiden och färskheten då vissa wet hop-öl har humle som plockats och direkt frysts ned varpå de skickats iväg. Tyvärr får man väl se det som ett nödvändigt ont då det trots allt är få platser som har färsk humle, logistiken att föra den direkt till bryggeriet och sedan direkt ned i ölet.

Men tillbaka till Sierra Nevada och deras öl. Med tre stycken wet hop-öl där ovan nämnda Estate Brewers Harvest Ale har humle från de egna humlegårdarna i Chico i Kalifornien så släpps årligen en Southern Hemisphere och en Northern Hemisphere (ibland under aliaset “Harvest Ale“). Skillnaden är att man på våren släpper Southern Hemisphere där man plockat färsk Nya Zeeländsk humle medan man på höstkanten, då humlen i USA är som bäst, använder humle från Yakima uppe i Washington. Vi svenskar har lyckosamt blivit rätt bortskämda med Sierra Nevada vilket är extra trevligt med just de här ölen som brukar uppskattas av såväl humlefantaster som de som bara vill ha en god öl. Med 60-65 IBU och humlad med Centennial (bitter- och aromhumle) och Cascade (aromhumle) så är det en rätt “lagom” IPA på 6,7%.

Som vår nya sida “Kommande Ölsläpp” visar så dyker Northern Hemisphere upp på Systembolaget 1a februari och då i T7-modulen. 1000 flaskor dyker upp och kommer i bombers på 71 centiliter för det rimliga priset av 89 kronor per flaska. Tyvärr hade jag ingen ost hemma den här gången men vi får väl ta och prova den ändå, humlekniven är vässad.

 

Sierra Nevada Northern Hemisphere

 

Utseende: En något rödare orange mörkt gyllenklar vätska med poröst ljust nougatfärgat skum med minimala till små bubblor.
Doft: Humlekotte, kåda och tallbarr. Sträv arom med grape och grapezest som fyller näsan med trevliga humledoft. Centennialhumlen ger den rough’a stilen jag uppskattar hos den, men det finns även aromer som påminner mer om lime och torkade blommor.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Trots att den “bara” har runt 65 IBU så har den mycket beska som direkt sätter sig i munnen. Det är tydliga inslag av grape och zest och en sursyrlig bitterhet övergår sen till en kanonfin efterbeska som sitter bak i munnen medan övriga munnen får sällskap av en fruktiga smak med lite persika. Balansen av att gå från att ha tuggat på en grape och druckit beskt te till att avsluta fruktigare och utan att tappa en tråd av beska är något jag imponeras stort av.

Betyg? – Bättre+. Det finns en anledning till att den här IPA’n ligger högt upp på ratingsite’er och att det är en uppskattad klassiker som kommer tillbaka, och snabbt tar slut år efter år. Då jag drack Southern Hemisphere (rätt ofta) i höstas så kom den lite i skymundan av den fenomenala Hoptimum. Men på egen hand började SH sedan växa på mig. Här, med Northern Hemisphere finns däremot vad jag tycker är en komplett öl gällande beska på en IPA. Det här är ingen dubbel-IPA, den har inga tresiffriga IBU’s men ändå har den en riktigt bra och framförallt genomgående beska som sitter kvar länge, men balanserat och lagom.

För mig är det här en riktigt bra IPA och gillar du IPAs med mer grape och tydlig men inte för explosiv beska så kommer du nog gilla den. Gillar du däremot IPAs med mer fruktighet och en integrerad beska så kommer du nog gilla den men inte vara lika överförtjust som jag är. Med tanke på att det är humlebrist och att ölpriserna kommer höjas så är alla högklassiga IPAs för runt 1 kr/cl prisvärda, Mikkeller Hop Burn High ligger ju på runt 46 kr för 33 cl. Så köp ett par flaskor och dela med en vän eller njut av själv, våren är snart här.

Posted in ÖlrecensionerComments (0)

beer_camp

Manker Beer TV – Vi provar Sierra Nevada Beer Camp-öl

 

Varje år håller Sierra Nevada en Beer Camp för ölälskare. Det är dels en tävling där du skickar in dit bidrag för att ha chans att vinna en plats på lägret och sedan är det själva lägret. Man brygger öl och njuter av Chico. Själva ölen i sig, alltså den som görs på lägret brukar ge ett par kegs som i vissa fall når bortom Kalifornien, men sällan till Sverige. Förens nu! Wicked Wine har fixat fram tre olika av ölen, Juniper Black Ale, Double IPA och California Common (årets namn på dem, ibland är det samma öl som sedan får nya namn).

I videon provar vi de två första (CC’n kopplades på först på lördagen) och var imponerade över hur bra de var. Lite kort om ölen då kanske?

Om vi lånar från ratebeer så står det såhär om Double IPA’n (ursprungligen kallad för Ghidorag):

Brewed by Chris and Joe DeCicco, in conjunction with Sierra Nevada’s Beer Camp, an American Double IPA that is as formidable as its Sci-Fi monster namesake. Ghidorah is golden-amber in color, with a pronounced hop-forward presence. Grassy, resinous, and citrus peel dominate the aroma. It has significant malt body, which adds balance to the beer, but the malt quickly subsides toward a firm bitter finish.

medan det här är vad som står om Juniper Black Ale’en:

This dark russet-colored beer has an intricate aroma of roasted malt and fruity esters, with a touch of resinous pine note from the use of juniper berries. The flavor is deep and complex with an upfront sweetness and flavors of dark baking chocolate, which give way to a dry finish from a mixture of hops, and a mild hint of juniper. Juniper Black Ale is very drinkable and perfect for a cold winter night.

Oavsett om ni ser ölen på besök borta i USA eller får möjlighet att prova dem på mässan nu sista dagarna så råder jag er att göra det då de är både rätt svårfunna men också väldigt bra.

Posted in MankerBeer TVComments (3)