Categorized | Ölrecensioner

Julölsprovning: Manker Beer has a Bad Elf problem!

Trots att ingen snö fallet fast än vi är halvvägs in i november så är julkänslan inte helt försvunnen. För imorgon kommer det årliga tecknet på att vi snart får sätta oss framför julebrasan och öppna oss en julöl. Hela 42 stycken olika julöl släpps imorgon och detta bara i vanliga butikerna, det finns nämligen än fler i beställningssortimentet. Av alla dessa så är de flesta gamla klassiker medan andra är på återbesök (Liefmans Glühkriek, Shipyard Longfellow m.fl) men för min del så måste jag erkänna att jag finner årets släpp rätt tråkigt, detta trots öl som lite mesigt och fegt. Det är helt enkelt för många som är med på gammla meriter. Samtidigt finns det åtminstone ett tjugotal öl som är såpass bra att det suddar ut den känslan och vilka kommer rädda julen för mig. Förutom Great Divide Hibernation, Anchor Christmas och Flying Dog K-9 så har vi Corsendonk som var en av mina favoriter de senaste åren samt spännande svenskar som St Eriks Barley Wine God Jul samt de svenska bryggerier som alltid levererar bra julöl – Nils Oscar, Oppigård och Sigtuna m.fl.

Jag nämnde det här med beställningssortimentet och att vi finner en radda julöl även där, öl som utifrån Systembolagets offerter inte riktigt passande men som ändå går att beställa – så gå in och kika på Systembolagets hemsida ifall det är annat vi föredrar än det som finns i “vanliga” släppet. I beställningssortimentet hittar vi så också de tre öl som gästspelar här under det jag just skriver – tre olika öl från Brittiska Ridgeway som är gjorde för den Amerikanska marknaden. Jag har bara druckit en 2-3 olika öl från Ridgeway tidigare (t.ex. den rätt trevliga rököl Querkus) och Elf-serien har jag bara sett och läst om men aldrig provat. Idéen har varit att göra en julölsserie med olika öl i olika öltyper och de tre vi provar idag är enkelt uttryckt tre varianter på brittisk ale. Vi börjar med Very Bad Elf (nr 89038), en brittisk strong ale inspirerad av ett recept från 1796 med en speciell malt och en återhållsam användning av fuggleshumlen. Sedan finner vi Seriously Bad Elf (nr 89014), en Brittisk dubbel ale som på förhand känns som en öl som kan vara väldigt oförutsägbar. Sist ut är barley wine’et Criminally Bad Elf (nr 89910), lite starkare och lite smakrikare – men en traditionell Brittisk barley wine?

Så jag bjöd in Tomten och satte mig för att gå igenom de tre ölen och det här är vad vi kom fram till.

 

Ridgeway Very Bad Elf

“Is it just my imagination,” queried old Santa, surveying the scene, “or is my Elf only getting worse and worse every year? What’s next? Seriously Bad Elf, I’ll wager. Mark my words.”

Utseende: En klargyllene mörk kopparfärgad vätska, med toner av rosévinsrosa i botten slinker ned i glaset och en tydlig kolsyra lyfter upp ett fint skum med minimala bubblor som sedan får andas ut och lägga sig som ett lock över vätskan. Såhär långt börjar det bra för det ser inbjudande och gott ut.
Doft:
Karamellkola och en stämning av brittiskt infinner sig bland aromerna. Jag gillar den där speciella söta och nästan dessertspritiga doften av kola, torkade frukter och “lagrat”. Som en english strong ale bör vara, lite gubbig och så ska det kännas skinnfåtölj och kall herrgård. Tycker fuggleshumlen gör det bra här med lagom fruktiga toner i doften. Samtidigt är det ofta smaken som avgör hur öl likt denna slutar upp, är den platt och obalanserad eller lagom och angenäm?
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Det börjar lätt i munnen innan den busiga rackaren växer till något för att sedan bli rätt lagom. Smakerna är de väntade hos en öl som denna, fuggles’en har en rätt speciell karaktär som är lätt att känna igen i öl som den här och den torkade frukten blir förrädiskt lättdrucken tillsammans med smaken av karamellkola, godissocker och en dos alkohol. Gillar man öl med den beskrivningen, vilken passar på rätt många något starkare brittiska ales, så gillar man den här. Vill man ha något annat i smaken – oavsett om det är en humlebomb, belgisk jäst eller något surt – ja, då gillar man den inte.

Betyg? – Bra. Fördelen med den är att det är en julöl och julöl är något, vilket jag själv insåg i fjol och då påpekade, är att de dricks ofta i mängd. De ska ha ett visst smakspektrum och smaka ungefär likartad oavsett om du dricker en, två eller tio (vid tio börjar nog tomtemor tröttna och säga ifrån..). På det anseende anser jag att den här ölen lyckas väl, för den tamar av sig i smaken just så som jag förväntat mig och kunde satt hela min ölförmögenhet på att den skulle göra. Men det är också därför många gillar den här typen av öl, så vill du ha en lite kraftigare och smakrikare ale, perfekt, då kan jag rekomendera något åt det här hållet. Hade det här varit en sommarlansering av en ‘ale’ så hade ovanstående resonemang sett helt annorlunda ut, men det vore också som att jämföra t.ex. en Belgisk julöl med en fräsch Belgisk saison, var sak har sin plats.

 

Ridgeway Seriously Bad Elf

“A Rather Serious English Double Ale”

Utseende: Något mer orange klart koppargyllene vätska med ett skum som växer upp men försvinner ned till en häxring kring klaskanten.
Doft: Aromen är som en blandning av Belgisk ale med något kraftigare lager. Torr citrus som känns som en “imperial lager” eller rejäl pilsner med ljus malt där man sedan blend’at i lite mörkare karamellmalt. Viss fruktighet som bränner lite med aning torkad frukt, mer citrus och torr lagerjäst. Något odefinierat.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Väldigt tunn i munnen med en stor kolsyra som fyller upp ordentligt men utan att ha direkt kropp. Sväljer man ned det så har den en hyffsad smak av imperial pilsner utan någon större humlekaraktär. Det är något “brännande” här också och lite kryddigt, kanske lite smak av jäst och majs i en vag blandning. Jag vet inte om jag gillar det eller inte, för precis som ovan kan jag se vilka den här ölen riktar sig till. Gillar man ales och smakrik öl så kan man nog tycka att den är okey, men ändå bli lite besviken och tycka att den är sådär. Är man däremot någon som föredrar pilsners eller lagers och vill ha “lite mer drag i juletid” så är det en bra öl.

Betyg? – OK+/Bra-. Jag har fått lära mig att det är oartigt att såga saker utan att man istället på ett fint sätt kan förklara varför någonting inte “passar min smak”. Den här pendlar på att bli ett “ok+” samtidigt är den inte dålig, jag hällde inte ut den, den var bara inte någonting som passar mig. Utan det här är något som passar de som annars väljer en lager men som vill ha mer kraft i smaken och något med mer karaktär. Vilket är svårt, för varför inte välja en bra ale då istället? Kanske är det där den här ölen rör sig. För det känns som ett projekt mellan en lager, en brittisk ale och som har gjorts i Belgien. Det är inte alltför lätt att plocka ut den som Brittisk.

 

Ridgeway Criminally Bad Elf

“It turned out to be a case of mistaken identity, of course – wrong place at the wrong time…but Claus was soon back on the street with the polite apologies of the authorities – no questions asked. All’s well that ends well, surely, but still, the reporters wanted to know…it takes its toll, doesnt’t it? “Indeed” sighed Claus, “my elf is going crazy, and I fear I shall soon go crazy as well” And with that he hoisted a great flagon of his favorite barleywine-style ale, silently contemplating the future and straining to remember why he got into this particular line of work in the first place.

Utseende: Klar något mörkare orangegyllene vätska med minimala till medelstora bubblor i ett rätt fint skum som slinker ned genom skorstenen och mejjar bort resterna.
Doft: Första aromerna är av frukter, bär och söt dessertlikör. Som en rätt bra Brittisk strong ale på gränsen till barley wine.
Smak: Lätt munkänsla med bra kolsyra, lätt i kroppen men fyller ut bra. Rätt ordentlig skjuts i smaken av sälta, torkade bär och en rätt bra beska. Pirrar rätt bra i munnen och sprudlar med både sötma, torkad frukt och bär. Eftersmaken är relativt händelserik med frukt och en trevlig mix av sälta, sötma och beska.

Betyg? – Bra+. Jag tycker om den här. Bra beska och sälta för att vara Brittisk och den påminner stundtals om en lätt oxderad medelbra Amerikansk barley wine, framförallt är det eftersmaken av beska, bär och sältan som skapar den. Brittiska barley wines brukar i min erfarenhet ha mer maltsötma och mindre beska än vad den här har. Vill man inte ha en kraftig barley wine men föredrar old- eller strong ales så tror jag att man kan gilla den här.

 

Liknande Amerikanska öl:
– Flying Dog K-9
– Flying Dog (barley wine)
– North Coast Old Stock
– Sierra Nevada Tumbler
– Shipyard Longfellow Winter Ale

Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.

More Posts

Follow Me:
FacebookYouTube

2 Responses to “Julölsprovning: Manker Beer has a Bad Elf problem!”

Trackbacks/Pingbacks

  1. […] brittiska julöl och Ridgeway så tar vi en sväng tillbaka till USA och plockar fram kryddpåsen. För om de Brittiska julölen […]

  2. […] som följde oss i fjol runt den här tiden minns hur vi tog oss an ett problem med stygga nissar; vi provade då Very-, Criminally- och Seriously Bad Elf från Ridgeway för att se hur vi skulle […]


Leave a Reply