Häromdagen skrev Luke Nicholas från Nya Zeeländska bryggeriet Epic ännu ett läsvärt inlägg på sin ölblog. Luke skriver ofta, långt och gärna om öl och ölvärldens olika dilemmor och i hans senaste inlägg tog han upp problemet med att definiera “craft beer”. Bland annat hänvisar han till en artikel i Huffington Post som tar upp hur Brewers Association (BA) ändrat i definitionen om vad ett “craft beer”-bryggeri är. Fram till 2010 var ett “litet” bryggeri i USA ett bryggeri med en årlig produktion på 2 miljoner barrels, något som nu ändras till 6 miljoner barres. Medan detta enbart rör kapaciteten så tar man upp dilemmat med ingredienser och “craft”. Anledningen är att man i många fall brukar likställa utfyllnad som majs, ris och andra liknande ingredienser med massproducerad masslager mer än craft beer. Vad man missar är att flera bryggerier i USA har en lång tradition av att ha den här typen av ingredienser i sin öl. Inte för att spä ut dem eller för att göra sämre öl utan för att man förr tog de ingredienser man hade tillgång till och bryggde öl med dem. Därför var det inget konstigt i att man hade ris i sitt öl i vissa områden, de hade helt enkelt inte bra mängder och kvalitet på sin malt. Den här debatten, som har väldigt många sidor och tar upp olika teman och dilemmor med att definiera och marknadsföra ett bryggeri diskuteras flitigt från olika vinklar och för den amerikanska delen så är det inte underligt att den är aktuell. 1978 fanns det 89 bryggeriet i USA, en siffra vi alla vet har ökat enormt både i USA och i Sverige där vi i USA idag närmas oss 3.000 bryggerier med flera hundra till på väg. BA påpekar också att ungefär 99% av dehär bryggerierna är “craft beer”-bryggerier.

Samtidigt har den här ökningen av bryggerier och faktumet att vi idag inte har lika mycket företagsyta, försäljningsmarknader och mest viktigt – malt och humle nog för alla gjort att man börjat ifrågasätta vilka som faktiskt gör craft beer. Det har blivit viktigare att särskilja sig men också att försvara vad som är ordentlig öl i en tid när fler och fler blickar till craft beer-marknaden och ser viktiga marknadsandelar och vinningar i att framstå som “craft beer”. Jag själv har på annat håll sagt vad jag tycker om dagens moderna aktörer och att man lätt kan negligera kraften alla typer av bryggerier har idag. Så länge det handlar om att göra god öl för att man har passionen för bra öl så ser jag inget problem i hur ens företagsstruktur ser ut.

Samtidigt kan jag förstå vikten av att vara tydlig med var och av vem en viss öl är bryggd – samtidigt är det ett komplicerat ämne då man inte bara ska definiera vad som är en bryggare, bryggeri etc utan vad som är viktigast? Är det att ha ett bryggeri (lokalen), ta fram recepten, ha passionen, äga 50, 70 eller 100% av företaget eller ja, vad är ett bryggeri? Det är ett tema vi kommer att arbeta med under sommaren och har en liten följetong på G med flera av världens mest respekterade ölambassadörer. Men just nu vill jag fokusera på Luke och hans inlägg. Luke skriver:

Is it the number of litres produced? Who owns the brewery, the shareholders? The philosophies behind their brewing? We should really be trying to define what the liquid is and the types of breweries the big multinationals are. If you historically look at beer and breweries – you would have had brewpubs, small breweries providing the local area and some surrounding towns, and regional breweries and national breweries.

“Craft Beer” – the world normalizing after the takeovers, closures of the 20th century which rid the world of so many breweries in the name of market share for a handful on mega breweries. “Craft Beer” is beer, it is just the natural state of things. Industrialisation has brought about positives and negatives for brewing and beer. Yes there have been some great technological advancements to make beer better, which today even benefits the smallest brewer. On the negative side though the “near beer” wort streams these industrial mega factories produce are a disgrace to the history of all brewers.

[…]

All “Craft Beer” is beer.

But is “Industrial Beer” beer?

What is the definition of “industrial beer”

Jag har inte riktigt tänkt på temat på det här sättet förens jag läste vad Luke skrivit, varför ska vi börja med att finna en ny definition på craft beer och skapa vissa spänningar inom ett gäng som alla vill göra god öl, idag vill vi ofta finna sätt att utesluta aktörer från “craft beer” snarare än att tydligt definiera vad “industriell öl” är, med andra ord – vad är motsatsen? Kanske hade en tydlig motsats till craft beer gjort att vi inte behöver finna så många varianter av craft beer utan istället skulle säga att “nej, det här är faktiskt industriell öl”. Sedan skulle vi såklart behöva diskutera vidare om vad craft vs industriell öl är, men jag tror att en naturlig början skulle vara att ha alternativen klara. Eller?

Oavsett vilket kommer MankerBeer att ta upp ett par sidospår på hela diskussionen om craft beers vara eller icke-vara framöver och vi hoppas att det på något sätt ska förtydliga vad öl faktiskt är, kan vara och vad vi önskar att det ska bli.

I samband med Stockholm Beer and Whisky Festival dök en lättsam, glad och humletokig bryggare upp från Nya Zeeland. Luke Nicholas hette han och brygger öl på Epic Brewing Company och anledningen till att han satt sin fot i Stockholm var förutom att besöka deras största exportmarknad att brygga öl med sin gamle vän och bryggarkollega Jessica Heidrich på S:t Eriks Bryggeri. Innan jag träffade Luke för första gången visste jag bara att han legat bakom Sverigebekanta öl som Armageddon IPA och Mayhem IPA. Hur och vad han skulle brygga med Jessica var för mig lika svårtippat som att det skulle visa sig att han var en humleofil i samma anda som vi på MankerBeer (han gillade även bra bourbon, men det är en annan historia). Liksom Jessica brygger han öl på ett bryggeri han själv inte äger utan i hans fall är det Steam Brewing Company i Auckland som står för utrustningen.

Sedan mars 2013 har det sålts 600.000 flaskor Epic i Sverige (varpå det är Nya Zeelands största bryggeri i Sverige) och när Luke pratade om framtiden, både för egen del men också för hans öl i Sverige så var det i positiva ordalag. Den internationella ölscenen blomstrar och det verkar nu som om både gränser och avstånd börjar minska varpå det blir lättare för bryggerier att exportera sina öl vilket i sin tur ökar deras möjlighet att växa. En nackdel är att mer limiterade öl, i Lukes fall hans rejäla monster Hop Zombie blir svårare att brygga i takt med att efterfrågan ökar. Mängden humle i den ölen är redan på gränsen till vad han kan få tag på och om man inte vill nalla på receptet får man antingen vara mer återhållsam med ölet eller finna mer humlereserver, något Luke faktiskt gjorde varpå vi kommer att få se den senaste batchen av ölet i landet.

Nu skulle det dock bryggas ute i Märsta. Jag hade fått frågan om jag ville dokumentera bryggningen av Devastation, ett namn som trots att det verkar fortsätta på Lukes namn som Armageddon, Mayhem och Hop Zombie faktiskt lika gärna kunde varit Pool Dancer eller liknande, något lustfyllda namn. När vi pratar om de idéer på namn och etiketter de hade kunnat tänka sig vart det nog till slut en konsensus om att Devastation passade bäst med hänsyn till vad som skulle tillåtas. Vid morgonkaffet förklarade Jessica och Luke att det skulle bli en 9% stark dubbel IPA med lika mycket av bådas touch. Jessica hade valt en jäststam som skulle göra ölet rent och typiskt S:t Eriks och Luke hade sagt humle. Humletyperna hade de debatterat fram och tillbaka då Luke visade sig ogilla Nya Zeeländsk humle, lite oklart då ordet han nämnde flest gånger under bryggningen var just “hops”. Slutligen valde man Centennial, Citra, Nelson Sauvin och Motueka som de humlesorter som är mest framträdande. Det faktum att det planerade antalet fat som skulle släppas av ölet vart en bråkdel (vågar knappt säga hur många fat som “försvann”) av de som nu når krogarna i landet vittnar om hur mycket humle som man till slut använde. Humlegalna Luke hade exempelvis aldrig haft såhär mycket humle i en öl. Istället för att smälla på helt med beska och ett hopkok av humletypernas olika karaktär á la många amerikanska IPA och DIPA’s hoppades man finna humletyper som alla skulle få en egen roll i ölet. Jag har sagt det förr och säger det gärna igen, jag tycker Jessica får oförtjänt mycket kritik för sina mer humlade öl. Det finns för få rena öl där humlesorterna har valts med omsorg och som ger en öl man faktiskt kan dricka ett par av. Jag älskar överhumliga öl också, de våldför sig på min tunga och min mun med beska och smaker men de är knappast balanserade eller eleganta och verkligen för de med en “aquired taste”.

Själva bryggningen gick tämligen smärtfritt, Jessica lubbade runt och visade att det där med att hon inte alls själv brygger öl bara är en myt medan Luke tryckte på knappar och slängde i mer humle. Själv tvättade jag tankar, så tycker ni att ölet är gott och utan infektioner så är det minsann mig ni ska tacka. Sigtuna Brygghus som stod som brygglokal har fått bygga ut de senaste åren och när vi nu kikade runt i lokalerna var det svårt att inte bli imponerad över hur mycket öl man kan pumpa ut från ett ändå rätt så litet bryggeri. Planerna på vidare expansioner finns och med dem kanske även möjligheten för vidare samarbeten och one-off-projekt likt detta, något vare sig Jessica eller för den delen Luke verkade ha något emot. Innan vi återvände till Stockholm provade vi ölet som redan då utlovade stora humlefanfarer, dock skulle det till rejält med torrhumling, för som Luke fortsatte upprepa för oss och sig själv: ….need…more…hops.

Ölet släpps i T7-modulen nu på fredag och kostar då 32,90 kronor för en flaska på 33 cl, ni finner ölen i dessa butiker eller genom Systembolagets webbeställning.

S:t Eriks/Epic Devastation

Utseende: Något mörkare gyllene kopparfärgad vätska med ett kompakt poröst skum med lite gräddigare topp.
Doft: Humle, humle, humle. Start med lite söt karamell och rena aromer av humlekotte och grape vilket sedan får sällskap av fler gröna humlekottar, citrus och inslag av tung saftig melon och druva.Viss pepprig krydda och trots viss fruktighet hade jag kanske trott på snäppet tydligare tropik.
Smak: Medelstor till stor munkänsla med bra kolsyra. Fyller ut munnen och sätter genast igång en ruljans av humlearmeer på tungan. Till en början är det inte överdrivet beskt men när du försöker formulera smakerna för dig själv känner du hur tungan sakta domnar bort av beskan. Det är väldigt grönt, väldigt rent och liksom både Jessicas DIPA och Lukes Armageddon och Hop Zombie är humlen där och ger en helhet mer än “fruktighet” eller “grapeskog”.  Dov melon, lime och en söt maltbas ger en trevlig och välbalanserad humlesoppa.

Betyg? – Bra+. Jag hade hoppats på mer fruktighet eller en mer nyanserad humlearom och smak – samtidigt smakar det exakt så som en DIPA med de här humlesorterna ska göra, något jag tror man bör ha med sig när man dricker den. Det jag gillar med den är att den är riktigt ren och har lika mycket Jessica som Luke i smaken. Nu är den knappt en 2 veckor gammal och jag tror att den kan växa av att få stå några dagar till och även att den får luftas lite i glaset för att smak och doft ska få blomstra ut.