Tag Archive | "craft beer"

Skarmavbild-2023-03-07-kl.-11.25.55

MankerBeer Talk: 6 år senare – Vad för ölvärld har vi fått? Del 1. Då.

I sommar är det dryga 6 år sedan jag/vi senaste publicerade något på MankerBeer. Däremellan har det hänt mer än vad man kanske trott, baserat på den föregående sexårsperioden. Vad har egentligen hänt sedan vår sista post? Hur ser ölvärlden och det community som på riktigt har bildats nu ut jämfört med då? Vi tar ett första steg med att försöka bena ut om det har varit för det bästa.

Då.

Istället för att dricka öl och ha det trevligt i allmän ro har vi bara under de senaste få åren sett en flerårig global pandemi och krig. Samtidigt har ölvärlden sett ett mycket välbehövt stålbad av värderingar och hur man beter sig mot kvinnor (icke-binära och personer med annat ursprung, hudfärg, läggning mm.) i allmänhet men i vår bubbla i synnerhet, inom ölvärlden. Vi har gått från bra, guldkantade år med högkonjunktur och bra tillväxt till en period nu på sistone där bryggerier, trots att de nu efter flera års efterfrågan från ölfantaster inte ens har råd att brygga lageröl.

På ett personligt plan lämnade jag formatet med MankerBeer kort efter det att jag började på vad som nu är ett fysiskt bryggeri. Där lade jag 7 år av min tid och från första parkett har jag fått beskåda hur framförallt den moderna ölvärlden mognade. Kanske till och med att den fick för mycket sol, tid och kapital och hann med att bli något övermogen. Inte som skryt utan mer för någon form av validering så hann vi med att bli utsedda till ett topp-10 bryggeri i världen. Jag själv kunde mumsa i mig i snitt 3 nya öl varje dag under de här 7 åren på den nya maktfaktorn Untappd och fick lyxen att resa världen över för att prata, dricka och hänga bland riktigt god öl. En galen möjlighet och med fantastiska lärdomar som jag nu vill dela med mig av.

Låt oss nu ta steget tillbaka till de första åren med MankerBeer, till mer än ett decennium sedn. Jag minns så väl en intervju med Garrett Oliver, bryggmästare på Brooklyn Brewery och en legend inom ölvärlden. Då, mellan 2009 och de närmsta 10 åren så frekventerade han Sverige mer eller mindre månatligen. Inte så konstigt då Sverige var en av bryggeriets tredje största marknader och Brooklyn på många sätt kändes rätt spännande. Med sig hade han ofta rariteter i form av “ghost bottles” och med deras East India Pale Ale var de rätt tidiga i Sverige med välhumlad IPA. Där på AG i Stockholm berömde Garrett Brekeriet som han ansåg gjorde något unikt och annorlunda och varnade sedan för en stundande bryggeridöde. Han menade att marknaden nog inte kunde rymma så många fler bryggerier eller olika öl. Tji fick Garrett ihop med många av oss andra.

Tvärtom, som ni kan se nedan i Brewers Associations siffror så har utvecklingen från runt 2010 tokspårat och stigit rakt uppåt. Den dipp som vi ser nedan kring 2018 och 2019 ser mer ut att bero på att man rankar bryggerierna som brewpubs mer än mikrobryggerier. I totala siffror är det nästan en dubblering bara mellan 2015 och 2022, något som går tvärtemot den bryggeridöd Garrett förutsåg något år tidigare.

Ser vi på Sverige och Storbritannien så ser utvecklingen snarlik ut. En gammal poäng jag länge brukade göra på ölprovningar är att Sverige och USA efter förbudstiden har haft en snarlik ökning av mikrobryggerier per capita. Istället för en bryggeridöd kom vi att få fler framförallt mindre, lokala aktörer på marknaden. Kollar vi på siffrorna från USA så är ökningen av Large/Non-Craft-bryggerier i relation mätt i %, men baserat på hur många nya bryggerier som tillkommer under samma tid borde den siffran ha ökat exponentiellt.

För jag tror att det vi såg ske var att på nästan alla etablerade marknader i moderna ölländer så blev hantverksmässigt bryggd öl en lokal angelägenhet och att tidiga utvecklare var de, få, som tog steget och växte. Det vill säga att vi i Sverige, Storbritannien, USA och så vidare plötsligt såg bryggerier i vart och varannat hörn och småstad. Samtidigt kunde mer de redan etablerade bryggerierna som redan hade tagit steget och vuxit till sig kommersiellt nu ta steget till full nationell spridning. I Sverige ser vi hur Sigtuna, Oppigårds, Dugges och nu på senare år kanske även hur Poppels kom att växa under den perioden. I USA har plötsligt tidigare småbryggerier som Other Half satsat enormt och öl som för femton år sedan knappt gick att få tag på från bryggerier som Three Foyds, Bells, Tröegs med fler finns nu på var och varannan bodega och Wholefoods i USA. Då, i Storbritannien drack vi Beavertown bryggd nere på källaren på Dukes BBQ medans de idag brygger enbart Gamma Ray på bryggerier av en storlek som många små svenska bryggerier bara kan drömma om.

Min poäng här är att bryggeridöden nog aldrig kom då craft beer bara var etablerat och intressant i en mindre bubbla, som förvisso växte sig oerhört stark och förvånansvärt stor. Likväl var det i sin egna lilla bubbla som inte hade spruckit och satt sig över hela landet.

En anledning och analys av det är att det var rätt svårt och dyrt att starta ett bryggeri för tio år sedan. Det är det idag med, men där och då fanns det inte samma digitala utbud av kunskap och material. Idag kan du enkelt använda en sökmotor för att få tag på de bästa recepten samt hur du snabbt kan beställa hem ett lagom stort bryggverk för att förverkliga din dröm om att gå kommersiellt. Underbart! Där och då var det inte lika enkelt, de pionjärer som beställde bryggverk från Kina visste inte vad de skulle förvänta sig och glöm inte att öl som Omnipollo Fatamorgana eller Stigbergets Beer Week IPA knappt hade tagit marknaden med storm än, med andra ord var inte IPA-tåget här än. Istället var det ett blandat utbud av öl som betygsattes på RateBeer eller i folks egna små anteckningsblock. Bryggverken bestod av ombyggda mjölktunnor och egensnickrade lösningar som kanske inte passade alla.

En sjukt suddig bild från en suddig kväll med Chris på Bishops Amrs.

Samma gällde med råvaror. Jag minns så väl när Chris Pilkington från Pohjala under en ölprovning på Bishops Arms Gamla Stan i Stockholm på frågan vad som ligger bakom förbättringen i kvalitet på deras öl snabbt svarade råvarorna. Tidigare fick de andra eller tredjesorteringen av humle och annat men nu kunde de unna sig en båtresa över till Sverige och lassa på humle av rätt bra kvalitet. Detsamma kom att gälla nästan alla bryggerier i Europa som länge fick det som inte gick åt i USA och det skulle dröja rätt så länge innan råvaruleverantörer i Sverige och Europa kunde börja förse oss med råvaror av riktigt bra kvalitet. För den som vill läsa en intressant side story om det, sök på Cloudwater och The Veils samarbete med att göra identiska öl med identiska råvaror från samma tillverkare men där råvarorna kommer från lokala leverantörer och hur olika ölen blev. Idag är det enklare att resa på hop selection och leverantörerna i USA och på södra halvklotet har nu behövt blicka sig mo Europa och mindre bryggerier för att kunna nå marknader för att fortsätta växa sin business.

Först nu på senare år börjar det bli aktuellt att tala om en överetablerad marknad som ihop med ibland rätt så bristfälliga affärsplaner gör att fler bryggerier har stängts ned. De som verkligen har drabbats är de större bryggerier som satsat allt på ett fåtal kort (ofta bundna till ständiga vinster på bolagets offerter) som nu har behövt ställa om sin portfölj och produktion, ihop med små hobbybryggerier som på sin höjd når 10’000 liter öl om året. Jag är ingen företagsekonom men har inte svårt att se hur de scenariona gör det svårt att få ekonomin att gå runt om man vill kunna ha råd med utrustning, hyror och personalkostnader.

Ni kanske minns alla Manker Lackar jag skrev baserat på Systembolagets lokala släpp. Självfallet har ölen blivit oerhört mycket bättre de senaste åren, men finns det verkligen utrymme för hundratals lokala öl? Utan Systembolaget hade de inte fått samma möjlighet, men tack vare Systembolaget har vissa kanske också fått blodad tand utan att ha en produkt konsumenterna faktiskt vill ha och som kanske inte var så jäkla bra till att börja med. Det är fortfarande rätt mycket halvplatt och smått syrlig lager ute i landet och IPA som smakar tvål eller bara smutsigt. Det säljer kanske en stund, men verkligheten kommer oftast ifatt en och då står man plötsligt där med en hel batch tveksam öl som ingen vill ha. Då har man vare sig råd att brygga nytt eller möjlighet att få tillbaka sina pengar som man lagt i det ölet.

Men där och då, för en lågstadieunge år sedan, då fanns det plötsligt bara möjligheter och hade man entreprenörsanda, kanske lite kapital och var beredd på att hugga i, ja då var ett bryggeri ändå möjligt. Idag behövs mest kapital så kan man köpa på sig ett litet till mellanstort bryggverk, släng i vad du kan i fråga om råvaror och sedan försöker du kränga så mycket du kan på Systembolaget, lokalt och genom att offerera på varenda offert du ser. Innovation, receptförbättring och kvalitet hinner man alltid med senare.


Själva ölscenen då?

Det vill säga det växande community av entusiaster. Här har det skrivits så oerhört mycket i magasin som C/O Hops och numera även i böcker som täcker motsvarande period som jag dravvlar om. Framväxandet av både den svenska men även regionala ölscener. Det jag vill ha sagt, såhär nästan 10 år senare är att vi inte hade sociala medier då. RateBeer var inte samma konsumtionsfaktor som Untappd har blivit och framförallt så var öl fortfarande rätt nördigt. Just det där sista är något jag tror att jag kommer att komma tillbaka till i den här artikelserien.

Att öl var lite nördigt gjorde att de som syntes och hördes oftast automatiskt vart de som sågs representera en större massa än vad de kanske gjorde. Alternativa forum eller grupper av ölälskare än de som minsann satt på krog X varje dag eller som inte skrev på ett visst ölforum kom liksom lite bort i storytellingen av tiden. Kanske inte i sin egen bekantskapskrets, stad eller enligt sin egen världsbild men i den lite sandlådeartade “debatten” som fanns.

Vad jag menar är att ingen riktigt visste hur man skulle bete sig eller hur stort det faktiska intresset av hantverksöl skulle komma att bli, rätt fort. Och hur vi idag kanske inte nått hela vägen fram men ändå har en väldigt fin representation utav ställen, konsumenter och grupper som representerar allt fler med ett gemensamt intresse utav just öl.

Den klassiska stereotypen av en ölnörd som en skäggig medelålders man, numera även kallad hipster (inte lika vanligt då, glöm inte, sociala medier fanns inte så ingen brydde sig om ditt polerade skägg) stämde för att det var det folk ansåg eller trodde sig se på krogen. Alla andra runtomkring barer, restauranger eller som reste och/eller handlade öl på Systembolaget liksom glömdes bort, men självklart fanns dem. Det är bara att se på Systembolagets försäljningssiffror från de åren, se på hantverksöl och slå ut på hur många ölnördar som syntes och hördes, inte fan var det dem som drack all den volymen.

Därför var det väl, tyvärr, inte så förvånande att ölvärldens Me Too skulle komma. En hemsk och tråkig (att den behövdes vill säga) motreaktion mot hur stereotypen av en ölnörd kom att besannas. En skäggig man vart nördig, han startade krog/bryggeri och tog med sig sina ohotat oemotsagda åsikter, tankar och beteende in i det. Nu vill jag inte dra alla över en kam och såklart, som vi sett så är detta ett beteende i alla branscher, tyvärr. Men jag tror, och kan säkert ha eller tänkt fel, att just bristen på tidig representation och en outvecklad kultur inom en sektor bidrar till sexism, rasism och “jag vet bäst”-ism.

Jag känner och tror mig se en helt annan öppenhet idag, även fast ovan skit såklart finns kvar här och var. Men som community känns ölscenen idag mer öppen. Det finns fler forum på fler plattformar vilket gör att fler lättare kan finna sin väg in i en gemenskap kring öl. Då, 2009 och runt de åren var poddar inte så utvecklat, Facebook hade just kommit, Instagram fanns väl inte och jag tror att det i sin tur gjorde att vi började där och så som vi gjorde. Åren innan fanns såklart en ölkultur men med intåget av bloggar och annat kom kulturen att synliggöras.

Det som skedde land och rike runt tidigare vet vi inte riktigt, som med all historia skrivs den av den som vann, eller den med makt. Så att säga att den “moderna” ölkulturen kring 2010 var grabbig på grund utav att det började dyka upp IPA och unga krafter utan koll på öl tror jag är hemskt felaktigt. Jag skulle säga att det snarare beror på att ingen vet vad som sades i hemmen eller på krogarna innan dess. Sedan, för att argumentera mot mig själv så tror jag att jag vet bäst-ismen är en del av en försvarsmekanism som ofta ligger samlare nära och många hade sådana tendenser eller kom från en sådan värld där ens egna intressen är en viktig och stor del av en personlighet vilken man behöver försvara. Det här ämnet lär jag återkomma till.

Gick du på en ölfestival eller ett event de här året kunde man rätt snabbt scanna av lokalen och känna igen de flesta. Den klassiska frågan om hönan eller ägget kan appliceras här. Var det färre som brydde sig om öl eller fanns det fördomar eller rädslor som gjorde att vissa inte sökte sig till communityn utan kanske mest drack öl hemma. Det vill säga, kom det ökade intresset i allmänhet med att det blandades ut eller finns det ingen relation mellan dem? Var det unikt för Sverige eller såg vi liknande representation utomlands? Jag minns egentligen för lite för att känna att det vore rätt att påstå något här, men vad jag tycker mig ha sett är att det är först de senaste 4-6 åren som vi börjat få se en större representation här i Sverige. Något som i vissa fall har gått snabbare utomlands.

Jag tror dock att det har att göra lika mycket med att Sverige är en förgrundsmarknad som är tidiga att hoppa på nya saker. Det ihop med att internetanvändandet är större i Sverige än säg Spanien (tänk nu över senaste 20 åren tills idag) och att den svensk ekonomi sett rätt bra ut med en växande medelklass. Just det fenomenet är rätt vanligt i analysen av flera sektorer på marknaden, inte bara öl utan även restaurangbesök, intresset för vin, resor, sociala medier och andra områden som ofta betecknas som “lyxvaror”. I Kina ökade medelklassen något enormt och vipps vart man starkare som köpkraft. Andra länder som inte har en mognande (åldersmässigt) och ökande medelklass har inte sett samma utveckling i frågor som sexism, rasism och kring sektorer som de ovan.

Kort och gott kom det generationsbytet från generationen före mig till min generation och är nu på väg över till den yngre. Ölets naturliga del och intresset kring den skulle jag vilja påstå kom till under min generations glansdagar. Inte för att ölen var bättre eller vi på något sätt gjorde saker bättre utan för att möjligheterna att öppna bryggerier och krogar samt att dela med sig av information om sina produkter eller sitt intresse ökade något enormt under en väldigt kort period. Det har gjort att alla kunnat ta en plats och få sin röst hörd, åtminstone på ett teoretiskt plan. Den yngre generationen idag (säg de som är 18-28) har vuxit upp med att stilar som IPA och allehanda sur- och fruktöl funnits, att du kan få tag på häftiga amerikanska öl online osv. Medan jag behövde byta till mig öl som idag typ går att finna på även de sämre monopolbutikerna, mot öl som finare lambics från Cantillon. Förr behövde du resa till Los Angeles för att som svensk kunna dricka Monkish, idag kan du köpa det från närmsta webshop eller ibland finna på vissa barer.

Den verkligheten gör enormt mycket, kanske på gott och ont. Se, nu är det jag som ska bli gubbig. Det kommer jag dock att spara till en senare post. Däremot, för att avsluta för idag så sker ingenting i ett vakuum och det är det som vi ser nu. Nya omständigheter, spelplaner eller arenor om vi kallar det så dyker upp. Det kommer innovationer (säg hazy IPA), eller vad som för tiden anses vara det, det kommer en reaktion på det (supertrend) och sedan en motreaktion (“vi vill se lageröl”). Sådär vankas det av och an och den ständiga utvecklingen fortgår, bara att den idag går så mycket fortare än för 10, 20 och 30 år sedan. Ibland är det en bra sak som med arbetet mot rasism och sexism inom branschen. Ibland gör det allt svårare, som med eftersökandet av ny, spännande öl och ständigt kicksökande, men så fungerar nästan allt i världen just nu.

Näe, vi slutar där för idag. Gå nu och knäck en god öl och se till att följa mitt nya projekt Shapes & Objects Beer Co.

Edit. Sedan jag skrev ovan idag (7e mars) så har Stockholm Brewing Co. gått ut med att de riskerar/verkar behöva stänga ner sin verksamhet. Sjukt. Jävla. Tråkigt. Och jag kommer att försöka knyta an till det i kommande del. Under tiden, in och stötta dem på de sätt som går!

Posted in MankerBeer NewsComments (2)

5770b36555b24ecb729817e0376e0211

MankerBeer Talk: Öltickers. Del 2 – En tickers syn på det

beerticker3Vår serie om fenomenet med att försöka bocka av så många öl som möjligt, ticking fortsätter. Idag tar vi steget från teorin och uppfattningarna kring ticking för att istället rannsaka oss själva. Vi har också frågat en av Sveriges mest flitigaste tickers, Fredrik Johansen vad han egentligen tycker om det. För alla vi som någon gång har stått i en bar och tänkt “vilken öl ska jag köpa” för att sedan välja något nytt istället för en personlig favorit – vi drivs av samma nyfikenhet.

För mig personligen, som i sammanhanget “bara” provat knappt 9.500 olika öl är det nyfikenheten som är en stor drivkraft. Jag har visserligen Untappd men är inte särskilt aktiv på ratingsidor. Istället har jag sedan många år tillbaka ett Exceldokument där jag för in nya öl, vilket började som ett kul sätt att veta vad jag druckit när jag just börjat dricka god öl. Sedan har det fortsatt till en form av samlande och just samlandet, ibland ett maniskt sådant är något som enar många tickers. Jag gick aldrig så långt utan har mer kunnat prova mycket öl då jag har rest mycket och försökt prova öl på de platser man har hamnat på. Jag tror därför att jag själv är fel person att svara på vad som driver en ticker då jag erkänner att jag gärna provar nya spännande saker, men jag skulle inte sätta stämpeln som ticker på mig för det.

 

Därför vände jag mig till Fredrik (snart runt 19.000 öl) som tillsammans med sin gamle sidekick Andreas och nicks/personer som Gnoff (runt 9.2000 öl) och framförallt Ohmper (runt 22.000 öl) är de som satt svenska tickers på kartan. Jag vill kanske inte få reda på allt men åtminstone kunna ge en inblick i drivkraften hos en person som ändå kan sägas ha vigt en stor del av sitt vuxna liv åt att prova öl, olika öl.

MankerBeer (MB): Vad är ticking enligt dig?
Fredrik Johansen (FJ): För mig är det mitt största intresse, jag vill prova så många öl jag bara kan. Det har spårat ut lite de senaste åren, jag testar helst bara öl jag inte testat innan. För mig har det aldrig handlat om någon slags tävlan om att ha provat mest öl, jag gör det för att jag tycker det är kul.

MB: Vad krävs för att få ticka ev en öl?
FJ: Jag försöker ta minst två små klunkar av varje öl jag tickar. Det gör kanske inte alltid ölen rättvist såklart. Många hävdar att man måste dricka en hel öl för att ge den en objektiv bedömning, bla för att ölen förändrar sig när den kommer upp i temperatur i glaset osv. Jag har jobbat lika länge med vin som med öl, och med vin kan vi verkligen prata om att vinet ändrar sig när det får luft. Jag har dock aldrig hört någon prata om att man måste dricka en hel flaska vin för att ge vinet en objektiv bedömning?!

Jag är ärligt talat väldigt trött på att folk skall lägga sig i hur jag dricker öl, och hur mycket man måste dricka av varje. Jag gnäller ju inte på folk som tycker annorlunda än vad jag gör. Dessutom är det öltickning jag håller på med inte hjärnkirurgi. Jag kan dricka hur mycket som helst (nästan) av någon öl jag gillar, tex om jag bara är ute på krogen eller dricker öl hemma för att jag tycker det är gott. Fast när jag är på mässor och liknande så blir det nästan bara små ticks.

Jag har egentligen inte velat lägga ut mina betyg på tex ratebeer eller Untapped men har på senare tid kommit fram till att det underlättar att använda untaped. Framför allt på mässor och på krogen. Jag untappar inte alla öl jag dricker.
Exakt vad som krävs för att ticka en öl får var och en bestämma själv.

MB: Vad ser du som positivt och negativt med att prova öl på det här sättet?
FJ: Positivt – Det är bland det roligaste jag vet att göra, jag älskar att prova nya saker, framför allt när man blir positivt överraskad.

Negativt – Jag är inte säker att det bara främjar ölscenen på lång sikt. Många vill bara dricka nya öl och gärna dela på dem (mig själv inkluderat), vilket kan leda till att bla barer kanske inte tar in gamla goda klassiker som funnits innan. Det kan också vara negativt för bryggerier som hela tiden måste göra nya öl. Men det återstår att se hur det kommer att påverka, det finns ju fortfarande en stor majoritet av människor som gärna dricker en hel öl.

5770b36555b24ecb729817e0376e0211

Jag tycker att Fredriks svar belyser de områdena jag själv slutat upp i. Varför är öl så mycket känsligare än till exempel vin – både vad gäller hur vi dricker den, men också hur vi får dricka den? De senaste åren har så kallade beer flights blivit allt vanligare på krogen, små plankor med fyra eller fem olika smakprover om 8-12 cl per öl. Det här möjliggör att kunna prova på olika öl och inte bara behöva köpa en pint om 40 cl av en öl som dels kostar mer men som sedan kanske också visar sig lite för dyr. Det är också ett sätt för krogar med 10-15 kranar om inte mer att försöka hålla lite ruljans på samtliga fat, vilket gynnar alla. Så jag tror att sättet vi dricker öl håller på att förändras. Borta är pints och iställer ser vi mindre glas och att vi närmar oss ölet med samma respekt som för vin, men utan det elitistiska. Öl ska ändå hållas folkligt, även craft beer.

Varför är många fortfarande så anti till hela trenden med att ticka av öl? Är det för att de dricker mindre än andra gäster, och i så fall stämmer ens det påståendet? Är de snoffsiga mot andra gäster eller känner man en avsaknad av respekt? Vi tänkte låta lite olika krogägare svara på det i nästa del.

Posted in MankerBeer TalkComments (0)

drinkcraftbeer

Manker Lackar, igen – Eller “Craft Beer? Nej, vad är industriell öl?”

Häromdagen skrev Luke Nicholas från Nya Zeeländska bryggeriet Epic ännu ett läsvärt inlägg på sin ölblog. Luke skriver ofta, långt och gärna om öl och ölvärldens olika dilemmor och i hans senaste inlägg tog han upp problemet med att definiera “craft beer”. Bland annat hänvisar han till en artikel i Huffington Post som tar upp hur Brewers Association (BA) ändrat i definitionen om vad ett “craft beer”-bryggeri är. Fram till 2010 var ett “litet” bryggeri i USA ett bryggeri med en årlig produktion på 2 miljoner barrels, något som nu ändras till 6 miljoner barres. Medan detta enbart rör kapaciteten så tar man upp dilemmat med ingredienser och “craft”. Anledningen är att man i många fall brukar likställa utfyllnad som majs, ris och andra liknande ingredienser med massproducerad masslager mer än craft beer. Vad man missar är att flera bryggerier i USA har en lång tradition av att ha den här typen av ingredienser i sin öl. Inte för att spä ut dem eller för att göra sämre öl utan för att man förr tog de ingredienser man hade tillgång till och bryggde öl med dem. Därför var det inget konstigt i att man hade ris i sitt öl i vissa områden, de hade helt enkelt inte bra mängder och kvalitet på sin malt. oldbeerDen här debatten, som har väldigt många sidor och tar upp olika teman och dilemmor med att definiera och marknadsföra ett bryggeri diskuteras flitigt från olika vinklar och för den amerikanska delen så är det inte underligt att den är aktuell. 1978 fanns det 89 bryggeriet i USA, en siffra vi alla vet har ökat enormt både i USA och i Sverige där vi i USA idag närmas oss 3.000 bryggerier med flera hundra till på väg. BA påpekar också att ungefär 99% av dehär bryggerierna är “craft beer”-bryggerier.

Samtidigt har den här ökningen av bryggerier och faktumet att vi idag inte har lika mycket företagsyta, försäljningsmarknader och mest viktigt – malt och humle nog för alla gjort att man börjat ifrågasätta vilka som faktiskt gör craft beer. Det har blivit viktigare att särskilja sig men också att försvara vad som är ordentlig öl i en tid när fler och fler blickar till craft beer-marknaden och ser viktiga marknadsandelar och vinningar i att framstå som “craft beer”. Jag själv har på annat håll sagt vad jag tycker om dagens moderna aktörer och att man lätt kan negligera kraften alla typer av bryggerier har idag. Så länge det handlar om att göra god öl för att man har passionen för bra öl så ser jag inget problem i hur ens företagsstruktur ser ut.

Samtidigt kan jag förstå vikten av att vara tydlig med var och av vem en viss öl är bryggd – samtidigt är det ett komplicerat ämne då man inte bara ska definiera vad som är en bryggare, bryggeri etc utan vad som är viktigast? Är det att ha ett bryggeri (lokalen), ta fram recepten, ha passionen, äga 50, 70 eller 100% av företaget eller ja, vad är ett bryggeri? Det är ett tema vi kommer att arbeta med under sommaren och har en liten följetong på G med flera av världens mest respekterade ölambassadörer. Men just nu vill jag fokusera på Luke och hans inlägg. Luke skriver:

Is it the number of litres produced? Who owns the brewery, the shareholders? The philosophies behind their brewing? We should really be trying to define what the liquid is and the types of breweries the big multinationals are. If you historically look at beer and breweries – you would have had brewpubs, small breweries providing the local area and some surrounding towns, and regional breweries and national breweries.

“Craft Beer” – the world normalizing after the takeovers, closures of the 20th century which rid the world of so many breweries in the name of market share for a handful on mega breweries. “Craft Beer” is beer, it is just the natural state of things. Industrialisation has brought about positives and negatives for brewing and beer. Yes there have been some great technological advancements to make beer better, which today even benefits the smallest brewer. On the negative side though the “near beer” wort streams these industrial mega factories produce are a disgrace to the history of all brewers.

[…]

All “Craft Beer” is beer.

But is “Industrial Beer” beer?

What is the definition of “industrial beer”

drinkcraftbeerJag har inte riktigt tänkt på temat på det här sättet förens jag läste vad Luke skrivit, varför ska vi börja med att finna en ny definition på craft beer och skapa vissa spänningar inom ett gäng som alla vill göra god öl, idag vill vi ofta finna sätt att utesluta aktörer från “craft beer” snarare än att tydligt definiera vad “industriell öl” är, med andra ord – vad är motsatsen? Kanske hade en tydlig motsats till craft beer gjort att vi inte behöver finna så många varianter av craft beer utan istället skulle säga att “nej, det här är faktiskt industriell öl”. Sedan skulle vi såklart behöva diskutera vidare om vad craft vs industriell öl är, men jag tror att en naturlig början skulle vara att ha alternativen klara. Eller?

Oavsett vilket kommer MankerBeer att ta upp ett par sidospår på hela diskussionen om craft beers vara eller icke-vara framöver och vi hoppas att det på något sätt ska förtydliga vad öl faktiskt är, kan vara och vad vi önskar att det ska bli.

Posted in Manker Lackar, MankerBeer TalkComments (0)

cbgvm5yh-1347589473

MankerBeer News: Framtiden för craft beer ligger fortfarande framför oss

Taxable_Production_by_Craft_Brewery_Rank_thumbAmerikanska branchorganisationen för craft beer, Brewers Association  publicerade nyligen en väldigt intressant graf. Grafen visar hur USA’s största craft beerbryggerier har ökat de senaste åren, en ökning som vi redan märkt av men som det har siats om kommer att avta något. Genom att dela upp craft beerbryggerierna i tre grupper, de 10 största, de 11-50 största samt 51+ har de märkt att det senare segmentet har gjort en något kraftigare uppgång än snittet av topp 50. De två andra segmenten har en liknande och glädjande nog rätt så stadig ökning medan mellansegmentet har ökat i en rasande fart de senaste åren.

Att mängden årligt såld craft beer från de 10 största bryggerierna 2013 motsvarade vad Anheuser-Busch InBev säljer på en månad kan man spara för en annan diskussion, istället kan vi glädjas åt att craft beer fortsätter att växa – både stadigt och starkt.

Vad för teorier kan vi lägga fram för de här ökningarna?

Att topp-10 fortsätter att öka tror jag handlar lika mycket om vidare distribution, fortsatt kapacitetsökning vilket också leder till förmågan att pressa priserna något vilket i sin tur gynnar ökad försäljning. Deras ökning lär kanske inte öka lika raskt som de andra två segmenten, men jag ser inga tecken på varför ökningen plötsligt skulle avta eller upphöra.

Topp-11-50 då? Dels skulle jag vilja trycka på hur bredare distribution och i många fall export har gynnat något större bryggerier som med en stadig produktionskapacitet har kunnat nå till fler marknader, ökat sin omsättning och kunnat växa ytterligare. En dubblering av produktionskapaciteten som följd av en rejäl satsning innebär i många fall också en möjlig dubblering av intäkterna vilket kanske inte förklara hela deras uppåtkurva men åtminstone kan ge en indikator värd att kika närmre på. Bland topp-10 finner vi de redan stora bryggerierna såsom Sierra Nevada, Brooklyn Brewery och New Belgium – bryggerier som har gått igenom den kapacitetsökning topp 10-50-bryggerierna nu ser varpå de också kommer att kunna etablera sig bland de med störst produktion och omsättning. Det är få av bryggerierna bland topp-50 som har en ”begränsad” (för vad jämför vi mot?) kapacitet men jämför man med mindre bryggerier på topp-100 så kan de ofta vara många, många gånger större. De å sin sida ökar i antal och för vissa går utvecklingen framåt i en rasande takt där kapacitetsökningarna kommer som ett krav på posten, ibland utan att de knappt har hunnit fylla år.

Fcbgvm5yh-1347589473ör det är just ökningen av det sista segmentet som är nämnvärd och närmast explosionsartad. Med tanke på hur brant uppåtkurvan är så får vi nog konstatera att framtiden för craft beer ligger i de kommande åren och att de fantastiska år vi har sett på sistone bara var ett embryo. Visserligen kan mycket av den enorma ökningen ligga i att det också beror på att antalet nystartade och mindre craft beerbryggerier ökar i samma takt som försäljningen och en bättre indikator hade nog varit den genomsnittliga försäljningen per antal bryggerier. Jag tror då att ökningen hade varit betydligt mindre, samtidigt som det är en helt annan graf. Det denna visare är endast att försäljningen av craft beer ökar enormt och att de minsta bryggerierna står för en allt större del av den totala mängden craft beer – utan att det dippar för de större bryggerierna. Detta beror nog inte bara på att antalet öldrickare kanske ökar, inte heller att antalet personer som går all in på mikrobryggeriernas öl ökar utan också på att makrobryggerierna ser sig tappa mark. En trend som har visat sig internationellt de senaste åren och som lär fortsätta.

En fördel med ökningen av bryggerier är att mångfalden ökar. Fler regioner får ett ökat utbud av olika typer av craft beer vilket på gott och ont ger större valmöjligheter. Istället för att ha tillgång till ett fåtal bryggerier på en viss sort kan fler nu finna öl på fler krogar och inte längre bara på dedikerade ölkrogar och kanske behöver de inte välja någon för deras smak exprimentell och vågad öl utan kan få en riktigt välbrygd lageröl – vilket sätter fröet för deras intresse. Jag själv kan se detta i min vardag och nyligen fick jag in min flickvän på att dricka craft beer istället för stora stark, dels genom att vi besöker fler ställen med bra öl än vad hon annars brukade gå till men också för att hon fick prova på något, av egen vilja som hon sedan fann att hon gillade. Istället för att sälja på folk craft beer ger möjlighet och utbud ökade incitament för att prova på det och kanske också då att få fler att inse att det är jäkligt gott med öl som smakar något (d’huh..).

Framtiden är ljus och tillväxten har just börjat. Skål!

Posted in MankerBeer News, MankerBeer TalkComments (0)