Det som gladde mig mest under föregående helg var inte det urtrevliga Linköping Beer Expo utan vad som skedde kvällen innan, kvällen då jag efter ett par års snack äntligen fick besöka VilleValla Studentpub. Linköpings Universitet har som de flesta studentstäder en egen tradition av studentpubar och allehanda otyg som försiggår men det som gör att just VilleValla sticker ur är inte att Beer Expos mässgeneral Richard Lindblad har varit med och drivit upp stället. Snarare är det att de som arbetar där har förstått att även studenter gärna dricker en riktigt god öl. I och med att det ofta är i den eftergymnasiala perioden man kanske börjar dricka lite mer vuxet så tror jag att man med rätt folk, rätt inställning och såklart bra priser kan sätta kornen för ett positivt ölintresse utan större problem.

Efter någon timmes tågresa ned till Linköping stod jag på stationen och undrade vart i helsike jag skulle. En enkel sökning på interwebkartan visade att man med en kort busstur för en tjugolapp kunde stanna inte långt ifrån en kyrkogård, här skulle det tydligen finnas ett vitt hus någonstans och inne i det huset fanns det god öl. En kort promenix senare och med flertalet smygande blickar slängda mot allehanda ljusa byggnader kände jag mig småvilsen. Då, i ett fönster i fjärran ser jag en apa och något som liknar en sköld och jag lyckas pyssla ihop att jag nog funnit rätt hus. I dörren välkomnas jag av hembryggaren (Rüdbrygger) och sedermera ölhällaren Viktor. Tanken är att de på kvällen ska arrangera en förfest till ölmässan med inbjudna bryggare, och så Manker. Medan Viktor kort presenterar de övriga som jobbar under kvällen får jag glatt sätta mig ner i baren. En handfull kranar med allt från Redchurch Export Stout, Struise/Mikkeller Elliot Brew och Nääs Galaxy vittnar om variation på kranarna. Mellan 2-3 tjugolappar får du betala för ett halvt eller ett fullt glas, mer än överkomligt. Medan jag kikar in matmenyn, den av pubens personal tillagade “dagens rätt” eller fajita kostar mellan 40-60 kronor även den så fångar mitt vänstra öga en prislapp bland ett par flaskor. BrewDog Mixtape 8 – 109 kr. Där och då sattes standarden för kvällen, då denna öl lätt kan kosta det dubbla om inte mer på andra ställen. Utbudet i övrigt spänner från allt mellan exklusivt, surt, sött, mörkt, enkelt och spännande – kort och gott en grym mix av utvald kvalitet utan att göra det för häftigt bara för att de kan. Medan min mat, lindande kycklingfiléer med bulgursallad ordnades till så hann jag knappt beställa in en De Cam Kriek för det löjliga priset av 160 kr innan de första gästerna anlände – de irriterande, trevliga, grabbarna från Beerbliotek.

Efter att ha lämnat runt över halva landet samma morgon var även Richard och Adam sugna på och tveksamt förtjänta av en öl – även dem imponerade över utbudet och priserna. Tydligen skulle det drickas öl från amerikanska The Bruery ikväll. Nu börjar det också dyka upp lite mer VilleValla’ianer som tidigare har varit och pysslat med den monter de har på mässan där de under lördagen kom att servera öl från Galatea och Brill & Co’s portföljer så att svetten lackade. Även hos denna trio, som jag tidigare bara har bekantat mig med genom Facebookkommentarer och tillfälliga ordväxlingar på mässor runtom så är det passionen för god öl som lyser igenom. När jag pratar med dem är det som att jag får lite ont i själen av att inte ha varit lika intresserad av god öl när jag själv pluggade en gång i tiden. Vi pratar om allt från Linköpings utbud av ölkrogar och hur intresset för bra öl ser ut och för att vara en mindre större stad så är det kul att höra att man kanske ändå har ett tjugotal studenter på besök en vardagskväll och kanske det dubbla på fredag och lördag (50 personer är max i lokalen). Fastän veteöl eller aningen fruktade suröl är det som framhålls som den lite vanligare beställningen så beställs det ändå tillräckligt av American Dream och lättare öl för att man ska kunna lyfta fram att de inte serverar stora stark.

Senare under kvällen dyker inte bara Brekeriet, Constant Companion, Närke, Jädraås m.fl upp utan så även mässgeneral Richard själv. Efter en trevlig tillställning häromveckan berättade han om VilleVallas katakomber och hur han en gång i tiden huserat där nere i samband med att lokalerna skulle ändras och två utrymmen skulle bli ett. Så sagt och gjort, nu var det upp till bevis. Tillsammans med Skrubbe begav vi oss ned i de djupare kvartarna för att där finna ett riktigt fint system av hyllor och backar med öl. Både jag och Skrubbe har svårt att inte pilla på lite skönheter som står gömda i hörnen och för min egen del föll blicken på en flaska jag spanat in i ett par år. VilleVallas egna öl. VilleValla Herr NilsSaison är bryggt av Brekeriet i slutet av 2012 på recept från tidigare nämnda Viktor och är en saison på 7% som fått smaka både på Brettanomyces men också saccharomyces samt en skväll omältat vete för mer komplexitet. Magnum som bitterhumle och Hallertau Tradition som smakhumle. Jag har försökt hota, flörta, böna och be till Viktor för att få prova på en flaska sedan den kom så när jag nu ser och får höra att flaskan där nere i källaren är den sista som finns kvar så är det bara att dra fram hundögonen och klämma ur “ni vet inte vem jag är, men det borde ni, jag går före i köer” (eller kort och gott “snälla?”). Äntligen skulle jag få prova ölet, recensionen finner ni nedan.

I de trevliga rummen en våning upp pågår samtidigt vilda diskussioner om hur tjock en bryggare bör vara för att vara en riktig bryggare (Beerbliotek är inte riktiga bryggare är bedömningen) och allt mellan roliga ölnamn till framtida ölstilar diskuteras. Framförallt hade vi en bra överläggning om vad en Pale Ale, IPA, Black IPA etc egentligen är och hur Session IPA nu har kommit till som en ölstil – men mer om det snacket framöver tycker jag. Puben kom mer och mer att kännas som den grymma hemmapuben man alltid önskade sig när man just flyttat till sin första egna lägenhet och i takt med att ölen gick åt och den skånska enklaven började prata än mer danska desto bättre blev stämningen. Vi kröp upp i varandras knä och allt som saknades var en eld på golvet och en självutnämnd trubadur. Till det togs det in allt från Westbrook Gose för femtiolappen till Omnipollo Neb’ för dryga sextio kronor och det var som att vara i Köpenhamn – god öl, grym stämning och bra priser.

Klockan hade nu blivit efter midnatt och det var dags att stänga ned, tydligen. Medan försök att lokalisera sig pågick för vissa så kom vi andra på den eminenta iden att ha efterfest, så om ni tyckte att jag, Skrubbe och VilleValla-gänget såg trötta ut på mässan så skyller jag på att det är en rätt så usel ide att dricka goda öl till sex på morgonen. Vad gör det när spaden ska ner i marken för den här kvällen var inte bara otroligt trevlig då de närvarande är bra på att kalasa utan det känns också som att jag fick se VilleValla när det är som bäst – glatt, väldigt kunnigt och framförallt extremt intresserat. Öl är inte något du bara slänger i dig till mellanmål mellan föreläsningar utan en ölkultur hålls vid liv och sprids genom att låta fler prova på god öl till humana priser – grymt jobbat!

Stort tack till VilleValla och alla som var där! Jag kommer gärna förbi er igen, men nu ska vi dricka apans öl.

Brekeriet VilleValla Herr NilsSaison

Utseende: Smutsigt mörkt gulfärgad vätska med ett litet vitt skum.
Doft: Ölet har gått lite över tiden för att de fräschaste inslagen ska sitta kvar och jag känner hur ölet sannolikt har haft mer citrus och fräshör i doften. Ändå har den ett fint register med brettad vild jordig syra och en bra ton av kryddighet. Inslag av bär finns fortfarande kvar, men annars är det mer funk som är kvar.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Mild och snäll till kroppen och det som direkt slår mig är hur ölet känns mer “belgo” än många av Brekeriets andra öl som har en tydligare funkighet. Här är smaken mer traditionell saison med passande kryddighet och de milt fruktiga tonerna jag gillar i en bra saison. Liksom i doften är det inte mycket fruktighet kvar men likväl bär och det som av många amerikaner kallas “jordighet” men som jag kanske kan beskriva som “natur”. Fyllig och mjuk med pigg funk.

Betyg? – Bättre-. Trots att ölet börjat åldras lite så har det mycket att ge. Liksom allt Brekeriet har gjort så är det av hög kvalitet och i det här fallet tycker jag också att ölet har en förtjänst i att vara något enklare och mer traditionellt belgo.

Så var ännu en helg gången och ännu en helg utan att man känner att man gjort större nytta för världen än att göra sitt bästa för att minska antalet öl ett par dagar. Efter att i höstas ha stämt träff med våra Skånska ölkollegor och vänner i Ölrådet så kunde vi inte hålla oss utan styrde gemensamt upp en träff nere i Malmö följt av en helgdag i Köpenhamn. Jag som inte varit i Malmö och druckit öl tidigare och inte “gjort Köpenhamn” på det sättet man kanske borde tyckte så klart det var ett ytterst bra tillfälle att lära mig mer om hur ölsverige faktiskt ser ut. Redan på Ölbloggarträffen på SBWF i höstas så klickade vi och Ölrådet (och övriga Skånemaffian) då vi delar lite samma smak och ölfilosofi men också har en bra personkemi. Öl ska vara roligt som fan och gott och ölkultur går att sprida på så många sätt men görs lämpligen i grupp – så det är inte omöjligt att vi kan få se lite roliga samarbeten bloggare emellan i framtiden.

Efter ett försenat flyg ned till Malmö kom vi så ned och möttes av två glada skåningar då Balder och Henning från ovannämnda Ölråd mötte oss med flaggor och tysk pilsner – kan man få en bättre start? Det bar direkt iväg hem till Balder som skulle vara vår gäst under helgen där fler från Ölrådet samt ett par av deras respektive befann sig (för att fyllas på med än mer skånska ölfantaster). Korvar från Korvhuset och ost från Möllans ost åkte fram och i ölväg bockade vi av en hel radda goda öl (mer om dessa framöver) där väl främst Avery stoltserade med Meretrix, Margerethe och Rumpkin. Avery får nog lyftas fram mer när man pratar om bra amerikansk öl då de håller en galet hög standard på sina saker. Balder har en speciell kärlek till deras IPA som alltid finns i hemmet och efter att åter ha fått den i ett glas jag befogar över så kan jag bara konstatera att det inte är någon WOW-IPA utan snarare en IPA man vill ha hemma. Den är lättdrucken, lagom och jäkligt god vilket passar till så många tillfällen när du inte vill nörda loss eller att ölen tar över, du vill bara sitta ned och njuta av en god öl. Fick även prova en av Balders hembrygda öl, en julstout med Tomahawkhumle vilket också blev min 2000e öl vilket är lite kul. Andra minnesvärda öl var t.ex. hembryggarna Rüdbryggers maffiga dubbel-IPA Homerun IPA – en otroligt humlad IPA som hade grym balans för att ha så mycket humle i sig. Ser lovande ut, men mer om den och mer om samma gängs Snöman (Yeti-klon) senare i ett separat inlägg). Även Nøgne øs Sunturnbrew lades sig högt på kvällens topplista och den rökiga ölen som lagras riktigt bra passade utmärkt till de frasiga smörkringlorna från Snyder’s med senap och honung (Balder är tokig i dem, numera vi med).

Den stora överraskningen och sedermera en av kvällens mest minnesvärda öl var något som Henning kommit över – flasktappad Slättöl och The New InternationAle från Närke. Som ni vet så tappas inte deras öl (förutom Kaggen! och Stormaktsporter) på flaska så det var oerhört gott att få prova på detta och attans vad Slättölen var bra. Humlig så in i helsike och fräsch så det sipprade ut humletårar ur en. Närke visar att de är ett av, om inte landets bästa bryggeri. Efter denna ljuvliga gåva så bjöds det på mer fräschheter som den fina Orchard White från The Bruery och De Molen/Midtfyns X-Porter, även det fina saker som också finns/har funnits att tillgå via privatimport och eller via Systembolaget.

Vi skulle träffa Bröderna Ek från Brekeriet på Bishops Arms Savoy var planen vi satt upp på förhand, men med all öl och en stämning långt över vad som borde vara möjligt efter en lång arbetsvecka så blev det lite försenat. Förlåt säger vi men kul att ses får vi också säga. För till Savoy bar det och Ek’arna träffade vi. Det var intressant att se hur ölutbudet och ölpriserna skiljer sig mellan städerna, särskilt då Malmö ändå är en storstad (dock med närhet till ‘Ölmeckat Köpenhamn’). Utbudet var inte alltför olikt om än att det fanns betydligt mer dansk öl, men även lite annat som vi i exempelvis Stockholm haft slut på en längre tid. Beer Here Fat Cat (aj vad jag gillar) och en Thomas Creek River Falls Red Ale (skön rish red ale som dock började få lite gråa hår) avnjöts medan Brekeriet fick berätta lite om deras nya spännande bryggeriprojekt. Det hela kommer bli oerhört spännande med en tydlig inriktning på saisons och med tanke på deras lycka med Brekeriet som ölimportör så finns det stor potential.

Efter lite “nattaöl” med den ypperligt välbalanserade (nästan 15% alkohol) Det Lille Bryggeri 200, Sierra Nevada Bigfoot och Brooklyn Chocolate Stout (missa den inte på bolaget nu snart!) så var det lämpligt med lite sömn. Imorgon kommer mer om vad som gjordes i Köpenhamn och lite mer om fredagen i Malmö då jag fortfarande är lite trött efter alla trevligheter, så bare with me.