Första gången jag och M2 tillsammans var på en resa i ölets tecken i USA hamnade vi i den lilla Coloradostaden Fort Collins. Studentstaden får likt Portland, Oregon och San Diego, Kalifornien anses vara en “av de där städerna där du har öl överallt”. I staden finns också ett av USA’s största craft beer-bryggerier, New Belgium och redan 2013 skrev jag om vårat första och då andra möte med bryggeriet.
Sedan dess har bryggeriet fått en svensk importör och vi har även hunnit med ett tredje möte med bryggeriet och framförallt staden. Fort Collins är en stad jag lätt hade kunnat flytta till vilken sekund som helst. En härlig charm, fina sommardagar och skön snowboardåkning på vintern. Däremellan är det ett trevligt gung och folk känns mer down-to-earth än på något annat ställe jag har varit i USA.
Den här veckan reser en trio bryggerirepresentanter, Matt Meadows (field quality), Casey Kjolhede (export manager) och Matt ‘Matty’ Gilliland (bryggare) runt i Sverige och hänger och snackar och dricker öl i Stockholm, Linköping och Göteborg. Ikväll kan ni träffa dem på Ölrepubliken i Göteborg och på fredag är det Linköping som gäller innan turnen avslutas på Bishops Arms Folkungagatan i Stockholm på lördag.
Igår på ett litet förevent fick jag chansen att prata lite mer med dem och ville då fokusera mer på problematiken med att vara så stora men ändå vara så små. För även fast bryggeriet idag är större än vad till exempel Åbro är i Sverige och har en daglig produktion som motsvarar vad Sigtuna Brygghus har på ett år är det svårt att se dem som något stort och ondskefullt.
Ser vi tillbaka på hur och när bryggeriet grundades så valde man redan från dag ett att låta de anställda stå för 50% av ägandet. På så sätt ägde alla anställda hälften av rösterna och det före detta ägarparet Kim Jordan och Jeff Lebesch ägde resten. Nu i oktober kommer Kim också att formellt avgå från sin position som CEO efter 25 år på posten och ett år av överlämning till Christine Perich. Under årens gång har man först kunnat rösta på små saker som huruvida man skulle övergå till energi från vindkraftverk till vilka öl som faktiskt passar marknaden. Framförallt frågan om energi är vad som gör det här bryggeriet så unikt. Omröstningen, där de anställda hade 50% talan var helt för att övergå till vindkraftverk, som några år senare fick ge vika åt solcellsdriven energi (med uppbackning från vindkraftverken). Med andra ord förlitat man sig idag helt på naturens egen energi och återvinningen från vatten och koldioxiden vid bryggningen pumpas tillbaka in i bryggerier för att hjälpa till att driva det. Kom nu ihåg att det här är ett bryggeri som kan brygga närmare 2-3 miljoner liter om dagen.
Med årens gång har Kim och Jeff också släppt sina ägarandelar och idag har man tack vare en otroligt förankrad värdegrund och “vi-känsla” kunnat överg till 100% ägandeskap hos de anställda. När du anställs får du din egen cykel (Fort Collins är lite som Köpenhamn, alla cyklar…), efter ditt första år på bryggeriet får du en röstpost och en del i bryggeriet och efter år 5 får du följa med Rodenbach före detta bryggmästare som nu arbetar på New Belgium, Peter Bouckaert på en resa till Belgien. Så igen, de brygger mer liter öl än vad vi kan räkna till men de anställda kan när som helst ta del av en kollegas arbete och ifrågasätta eller se om det går att effektivisera eller förändra.
Ett exempel är när de släppte ölet Ranger, en klassisk amerikansk IPA. Bryggeriet som annars har sin grund i Jeff och Peters kärlek till Belgien (thus namnet, New Belgium, det nya Belgiens öl) har inte riktigt haft en humlad öl från en stil du inte hittar så ofta hos belgiska bryggerier. Däremot var det tydligt att marknaden ville se en sådan öl. Bryggeriets alla säljrepresentanter, så kallade Beer Rangers lyfte upp frågan och bad bryggarteamet att ta fram en rejäl American IPA. Frågan togs upp och det beslutades vara en god ide, så bryggarteamet tog fram ett öl som man provade på marknaden, tyvärr tyckte man inte att den var riktigt vad man hade efterfrågat och istället för att försvara sig med titlar eller vem som gör vad så tog bryggarteamet och förändrade receptet. Inte för att sälja in ölet till marknaden och låta marknaden vara ledande som många andra bryggerier kan se det, utan för att de anställda alla höll med om att ölet kunde modifieras något.
Detsamma gällde för den nu Sverigeaktuella Slow Ride, en Session IPA som på kort tid blivit en favorit hos bryggeriet. Understilen Session IPA har på kort tid seglat upp som en av de snabbast ökande ölstilarna och står för 18% av den amerikanska marknaden för IPA, rätt imponerande och ett bra bevis på att folk vill kunna dricka mer och under en längre tid.
Som om inte detta var nog så släpper man året runt ett par specialöl som de anställda fått ta fram. Det hela går ut på en liten tävling där den föregående vinnaren tar och blandar tre stycken av bryggeriet öl, tar med sig till bryggpuben där de som vill tävla dels ska gissa vilka tre öl som använts, samt deras alkoholstyrka. Vinnaren får sedan ta fram sitt eget koncept på nästa öl som han eller hon sedan lämnar över till bryggteamet som försöker brygga ölet. Flera av de öl som kommit fram på det här sättet har varit bland mina favoriter bland bryggeriets öl. Ofta för att de är lite nyskapande och tokiga, men oftast för att de gjorts med glädje och faktiskt smakar jäkligt gott, man märker att alla bryr sig om produkten. Som exempel har vi Lindsey som ville ha en öl som skulle smaka S’mores (Lindsey’s S’mores Porter) och mycket riktigt är det just det du tänker på när du dricker ölet.
Oavsett vad just du tycker om bryggeriets öl, vare sig det är storsäljande Amber Ale’en Fat Tire eller någon av de mer experimentella ölen i serien Lips of Faith, eller för den delen hur du ser på debatten kring “craft vs crafty” så kan du åtminstone känna hopp om framtiden. Alla bryggerier som växer vill inte gå över till mer centraliserat styre, mer marknadsfokus eller att sälja så mycket öl som möjligt för sakens skull. Utan trots att man nu snart öppnar upp ett andra bryggeri på östkusten så kommer man att fortsätta drivas av de över 600 anställda, du kommer att fortsätta få en cykel när du börjar hos dem och de kommer att fortsätta ta till vara på energin som finns att tillgå utan att smutsa ner miljön. Det och den typiska Fort Collins-känslan alla vi genom åren har fått träffa på bryggeriet gör att åtminstone jag blankt struntar i antalet liter man brygger utan hellre fokuserar på sättet de gör det.
Det har ju hänt väldigt mycket under 2011 och olika trender och hype’s lär fortsätta under 2012. Tror både att satsningen på “mikroöl” från större bryggerier lär fortsätta liksom satsningen på olika typer av öl likt glutenfri, fruktöl och andra mer “partymässiga” öl. Likaså lär IPA-trenden fortsätta så länge som humleskördarna tillåter, det vart ju humlebrist mot slutet av 2011 varpå många bryggerier fick anpassa sig och det här kan kanske även få effekt 2012. Oavsett om man är humletorsk eller inte så är det svårt att blunda för effekten det har haft på många bryggerier som nu sett att humle säljer och som nu vågat gå över till “nyare” öltyper som IPA och mer humliga pale ales istället för lite mer traditionellt kommersiella öl. Nog om det nu, 2011 är ju över. Vad har hänt i USA på sistone? Vi har här samlat ett par av de senaste nyheterna som är intressanta och läsvärda.
Mikkel kommer ju börja brygga Mikkelleröl i USA hos Drake’s Brewing och nu börjar första ölen bli klar. 
