Posted on 04 March 2014. Tags: Lost Abbey Duck Duck Gooze, MankerBeer, Tomme Arthur, ölrecensioner
När jag och M2 besökte det storslagna Great American Beer Festival i höstas var vårt första stopp Lost Abbey’s tillhåll. Problemet var att en drös andra hade exakt samma tanke och anledningen var rätt simpel, de hade förutom sina vanliga rariteter även den nyss släppta Duck Duck Gooze. Kön växta på nolltid och för oss GABF-rookies var det ett uppvaknande om att ifall du vill prova på de häftigaste sakerna så kan du få stå och köa lite. Lyckligtvis är köerna på GABF snarare att likna vid de effektiviserade kösystemen i Japan snarare än våra svenska Jante-kommer-först-alla-får-sin-tid-köer. Kort och gott, cirka 50 personer fick sina centiliter av anka på nolltid. Tyvärr är samples’en du får bara på några få centiliter så det var svårt att där och då bilda sig en klar uppfattning om hur bra ölet verkligen är, för det krävs lite lugn och ro och mer tid för att njuta av det.
Ölet som är Tomme Arthurs variant av en belgisk geuze är inte gjord enligt den traditionella metoden av att blanda olika lambics utan Tomme har tagit vad han har. Det vill säga 1, 2 och 3 åriga öl som alla har fått liga på franska ekat (rödvinsfat). Ölet släpptes för första gången 2009 och blev snabbt ett av de mest populära och eftertraktade ölen hos bryggeriet. Då fjolårets öl, den andra upplagan av ölet var sista chansen att prova ölet fram tills 2016 så valde man att släppa ölet till försäljning online på en speciell hemsida, inte helt olikt Systembolagets mer populära websläpp så krashade den på nolltid. Lyckligtvis är kombinationen Surisar + amerikanska vänner + tindrande ögon ofta likställt med att få möjligheten att prova roliga öl så när en flaska nyligen damp ned på Surisarna HQ så var vi inte sena att öppna den.
Till skillnad från vad många påstår och vad som är fallet med belgiska suröl så anser amerikanerna att deras suröl ska drickas så färska som möjligt, möjligen att de får stillas något. Skillnaden är rätt simpel, de amerikanska surölen saknar (allt som oftast) den komplexitet och utvecklingsbara bas som belgiska suröl gör. Så köper du på dig en cool amerikansk suröl – prova den med vänner och vänta inte för länge. Innan vi nu tar och provar ölet så vill jag tipsa om Tomme’s lilla filmklipp när han provar 2013 års Duck Duck Gooze.
Lost Abbey Duck Duck Gooze
Utseende: Vattnad persikofärgad vätska med livlig kolsyra och lite spruttlande skum som dör ner till en slät hinna. Riktigt livlig kolsyra med minimala bubblor.
Doft: Tydlig acetisk syra med syrlig citrus och direkta inslag från de röda vinfaten vilket jag tycker ger uppfriskande toner av köttig fruktighet. Torr något gräsig och funky uppföljning, det är inte häpnandsväckande men samtidigt skönt funky och utan att krångla till det.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Även i smaken är det först gröna, torra och syrliga äpplen som med en lite mjuk övergång spänner över i röda äpplen, köttiga rödvinstoner och en skön slutsyra. Lite laktisk touch, aprikoskött och milda mjuka toner av fat.
Betyg? – Bäst. Här är ett praktexempel på att less is more. Genom att hålla nere träfatens karaktär och fokusera på smakerna av funk, själva syran i ölet och munkänslan liksom dryckesupplevelsen får man en elegant, snarare än komplex öl. En öl som ska drickas och avnjutas mer än överanalyseras helt enkelt, på många sätt precis som många av de belgiska surölen.
Posted in Ölrecensioner
Posted on 02 January 2014. Tags: Lost Abbey, MankerBeer, Russian River, Tomme Arthur, ölrecensioner
Något flera amerikanska västkustbryggerier kanske har lyckats med bättre än någon är att ta fram ljusare, traditionellt europeiska öltyper som de sedan kryddar eller låta ligga på träfat för att de ska få en såpass vinös karaktär att det nästan bara är kolsyrebubblorna som avslöjar ölets karaktär. Russian River, Almanac och Lost Abbey är bara några exempel på bryggerier som alla gjort sig ett namn för sina högklassiga öl av den här typen. Ser vi österut finns det många andra som gör bra syrliga ekfatslagrade öl men det är främst de förstnämnda jag tycker att jag har fått stora upplevelser med och ölet jag tänkte kika närmre på var inget undantag. När vi var på Lost Abbey/Port Brewing i höstas så visade de oss de enorma utrymmena med lagringsfat, en yta som var större än själva bryggverket gånger två. Likaså var det på Russian River och det är inte så konstigt att många nordvästliga bryggerier satsar mycket på vinfat med tanke på den starka vinkulturen och vinproduktionen i norra Kalifornien och vidare norrut.
Lost Abbey Saison Blanc lät inte alltför spännande när vi stod på bryggeriet men när bryggmästare, och en av mina personliga ölhjältar Tomme Arthur frågade om vi ville ha lite öl med oss var det svårt att inte välja den, efter några veckor av IPAs och Imperial Stouts kunde det vara gott med någonting enkelt tänkte jag. Som alltid med Lost Abbey så var det inte fullt så enkelt. Ölet ska efterlikna ett torrt, krispigt vitt vin och druvsorten Sauvignon Blanc. Nya Zeeländsk humle, gyllene russin och vitpeppar åkte ned i ölet som sedan fick jäsa till sig med Brettanomyces.
Har du tur kan du finna ölet, eller andra Lost Abbey öl till och från i Köpenhamn och då och då har vi även blivit bortskämda med att få ölet hit till Sverige. Galatea som genom Drikkeriget nu tar in ölet hoppas få in mer av dem och det är vi glada för, Lost Abbey har sedan jag började min resa in i ölets värld varit en stor favorit.
Lost Abbey Saison Blanc
Utseende: Klargyllene, aningen matt gyllenfärgad vätska med litet vitt skum som slutar som rester längsmed glasets väggar och en kluddig hinna.
Doft: En typisk Lost Abbey-doft med brettig citrus och den söta, lite tunga russintonen (de har en tendens att ha russin i många av sina öl) och mycket klara drag åt ljusa, syrliga vita viner. Vitpepparn påminner mer om örtigheten i vissa vinär än kryddigheten i många liknande öl som bara blir “peppriga”.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Det börjar lätt men växer i munnen tack vare små bubblor som ändå tar för sig. Det är oerhört rent där den lilla bretten lurar dig att tro att du dricker ett storrt syrligt vitt vin, något pepparn och de lagom beska citrussmakerna från humlen bygger vidare på. En torr, apselsin-zestfylld eftersmak som låter beskan angripa tungspetsen.
Betyg? – Bättre. Ta bort de milda små bubblorna och det är svårt att hålla isär från ett vin. Otroligt rena smaker där pepparn inte blir kryddig utan bara ger en liten touch som med bretten och russinen fångar kärnan i ett torrt vitt vin – lite örtighet och lätt syrlig funk, en stramhet och så lite tryck. Det här är en öl som imponerar på mig och verkligen är bättre än vad jag först trodde att det skulle vara. En perfekt öl på vårkanten och jag hoppas att vi kanske kan få se den hit till Sverige, eller i värsta fall så får den bli ett bra köp om man lyckas finna den i Köpenhamn.
Posted in Ölrecensioner
Utseende: Vattnad persikofärgad vätska med livlig kolsyra och lite spruttlande skum som dör ner till en slät hinna. Riktigt livlig kolsyra med minimala bubblor.
