MankerBeer.com

Två veckor efter det magiska släppte börjar man undra om det inte var lite onödigt att stå och köa i 50 minuter för öl som fortfarande finns kvar.

Eller? Det är finns förvisso en liten tjusning med att stå där bland alla de andra förväntansfulla nördarna men ändå…

Jag minns tydligt ett annat stort släppför några år sedan där jag varit något kyligare och avvaktat en aning. Hur som helst gled jag förbi Systembolaget på Regeringsgatan i Stockholm strax före mitt kvällspass på jobbet. Som jag förutsett var det relativt tomt i butiken och hyllorna fyllda med allsköns godsaker. Glad i hågen plockade jag korgen full med belgiska ölfrukter!

Väl framme i kassan så rullade mina flaskor på i takt med att slutsumman tappade räkningen. Minnet sviktar en del, men säg att det var mellan tolv och femton 75 cl-flaskor belgisk öl där ingen kostade mindre än en hundring. Hur som helst så pep personen i kassan mina flaskor och när jag var på väg att betala kom en ensam burk ‘Stockholms Festival 10,5’ singlande längs bandet…

-Är den här också din? Frågan kommer från personen i kassan. Jag har sällan blivit så ställd av en fråga men så här i efterhand borde jag bemött frågan med en fråga. Hur tänkte du nu?

Jag har precis köpt ett gäng prestigeöl för 1500:- men jag var sugen på en ‘gångare’, eller?

Det hade kanske varit läge att titta på ‘tjommen’ som stod efter mig i kön, eller?

Oftast tycker jag att Systempersonalen sköter sitt jobb och sina åtagande med bravur och ackuratess men det finns sprickor i fasaden. Min händelse var harmlös och rolig men jag har hört om värre incidenter. Jag är också i servicebranschen och alla kunder har inte humor. Tro mig!

Åter till verkligheten. Som sagt har jag noterat att mycket av det jag köade finns kvar. En av dem är Binchoise XO. Jag förstår om folk är skeptiska att placera 179:- i något som de aldrig har hört talas om!

Hur som helst har vi en mäktig belgisk barley wine som har legat på Armagnacfat presenterad i en skön spumantiflaska med serigraferad etikett. Svårt att motstå. Ölen tänder med sina tolv procent och smaktangenterna nuddar den värmande alkoholen men slår aldrig över.

Roligt att Binchoise ger sig in i prestigeölsleken. Från att ha varit ett ganska anspråkslöst bryggeri till att plötsligt vilja vara med och synas bland eliten. Med tanke på att ovanstående öl fått en egen hemsida kan vi hoppas på mer, eller?

[Red. ölet finns att köpa här]

Då var det över, då var det gjort. Så haussat och så uppmärksammat har inget ölsläpp på Systembolaget någonsin varit. Den kön och så länge. Det var en imponerade mängd öl som folk och fä i dessa ‘bistra’ tider kånkade, släpade eller rullade ut. Makalöst, tokigt och vansinnigt roligt.

Under tiden jag stod där i kön så var Systempersonalen ute minst fyra gånger och hämtade vin och spritnördar (och den där stackars killen som bara skulle ha ‘vanlig’ öl). Vi vann, med hästlängder och råge. Efter en timme ringlande fortfarande kön lång…

Det finns en viss skön känsla att stå i denna kö och dela alla andras stress, uthållighet och tålamod som sedermera byts ut i glädje och förnöjsamhet. Tidigare köerfarenheter byter ägare och mer eller mindre roliga kö alternativt ölrelaterade skämt får vädra februariluft.

Köandet påverkar också själva inköpet. Trots att jag bara siktat in mig på det belgiska och blandlandsbelgiska sortimentet så åkte det ner några utländska rackare i korgen. Hemisfäröl, ekfatade gåsöar och pimpat Grimstadvann. Snacka om att dras med av stämningen och tillfället.

Två saker kring det här släppet som får mig att både le och inse magnituden av det. I kön står, förutom alla ölnördar, även den person som levererat Goose Island till Systembolaget. Varför, undrar man? Jo, de vill ha allt och då menar jag ALLT, så han fick göra som alla andra och åka dit och ställa sig i kön för att handla tillbaka den öl han sålt. Knasigt.

En liknande incident hände de som plockat in De Rankes Hop Harvest. På fredagseftermiddagen när du skulle in och handla var det soprent på hyllorna. Nästan allt var borta. Väl hemma ringde de lagret och frågade om deras egen import, eftersom de inte hade testat den, men fick då höra att allt var skeppat ut till butik. Ett trevligt problem för dem och vill man så kan man få tag i det mesta fortfarande…

Denna vecka väljer jag en öl ur det digra utbudet som släpptes eftersom det gäller att passa på. Förutom lite gott och blandat bestod min korg av maxantalet Gouden Carolus Cuvée van de Keizer Blauw 2012. I kön och så länge den varade fick man nämligen bara ta sex flaskor av ovanstående öl så det gjorde jag. Eventuellt kommer jag att stödköpa några mer flaskor nu när hysterin har lagt sig men det återstår att se.

Denna brygd är en hyllningsöl till kejsare Karl V (1500-1558). Bryggeriet (Het Anker) har nämligen räknat ut att Karl måste varit på bryggeriet och druckit öl. Kejsaren fick sin skolning i Mechelen där bryggeriet ligger och de har i sin tur papper på att de har bryggt sedan 1369. Den bryggs bara en gång per år, den 24:e februari, för då föddes Karl V. Ölen är en mörk, mäktig, stark, värmande och sensorisk öl. Den spelar på många smaksträngar och har fått en gedigen skara fans i Sverige. Den passar utmärkt att lagra men eftersom den redan är ett år när vi får den till oss kan man med nöje dricka den nu!

-Jag vill ha en vanlig Duvel.

En beställning som blir mer och mer förekommande i baren där jag jobbar. Jag gillar det! Framförallt ordet ‘vanlig’. Om normen flyttar sig från blaskig, tråkig och mindre god industrilager till Duvel, då är mycket vunnet. Jag gläds åt att Duvel syns på allt fler ställen. Man kan springa på den där man minst anar det. Märk min förvåning när jag för några år sedan gick och vallade min nyfödda dotter, törsten grep tag i mig och jag gled in på en båtklubb i Årstaviken. Där bländade den mig med sin gyllene skepnad. Eller när jag slog mig ner på en kvarterssyltas uteservering och noterade att för 39:- kunde jag få låta strupen smekas av en torr djävul.

Duvel och jag har varit kompisar i drygt tolv år. Vi hörs inte så ofta numer men som sagt så stöter man på den ibland och det gör aldrig ont. Jag kan inte erinra mig första gången vi sågs men jag vet att Duvel fanns med i bilden de första gångerna jag träffade min fru. Jag minns att den fick följa med någon midsommar och att vi inte pratade på länge efter det.

Men jag kommer också ihåg alla gånger den har kickat igång en segstartad och trött kropp. Jag brukar jämföra känslan att dricka en Duvel med att stoppa fingrarna i ett eluttag. Bzzzt, ölen har en förmåga att skicka små elstötar och stärka ens kragar. Om ni inte, efter detta, förstår mitt och Duvels förhållande ber jag er lyssna på ‘I see a darkness’ med Bonnie Prince Billy…

Duvel är som sagt gyllene och utan den lilla jästfällningen som kommer precis på slutet, klar som ett juniregn. Fällningen gör ölen en aning ‘molnig’ men den rundar också av ölens spetsiga kanter och gör Duvelen något mjukare. Ölen har ett härligt, fluffigt vitt skum och den är krisp, torr och aning frissig. Toner av gröna äpplen varvad med mandelmassa anas i smakbilden. Duvel kan med fördel drickas både kall och sval vilket in sin tur ger ölen olika karaktär. Ta det försiktigt bara, kropp i ölen är lätt och man kan utan problem eller motstånd dricka den lite för fort.

Duvel är flamländska för djävul och när den kom 1970 var den först i sitt genre. Många har försökt att brygga öl liknande Duvel men få, om ens någon, har lyckats. Bryggeriet har till och med inkludert sitt flaggskeppsöls namn. Numer heter de Duvel/Moortgat. Stort!