MankerBeer.com

Om du råkar befinna dig i Belgien en söndag, tycka om öl och har 3 timmar över och vill besöka världens 3’e högst rankade ölplats (enligt Ratebeer 2015-06-04). Då råder vi dig att ta dig till byn Lennik en halvtimme utanför Bryssel. Här finns bland annat De Heeren som jag tidigare skrivit tidigare. Men om man tar sig ut ännu lite längre, till den ännu lite mindre orten Eizeringen så finns det i ett litet villakvarter ett litet ställe vid namn de Verzekering tegen de Grote Dorst, eller kort Grote Dorst eller bara Dorst som vissa kallar det.

Vad namnet betyder kan man som svensk nästan utläsa direkt, Verzekering betyder försäkring, tegen betyder mot och grote dorst betyder stor törst. Med andra ord är namnet försäkring mot stor törst på svenska. Av en slump råkade både jag själv men även Manker och Fredrik från Surisarna att besöka stället bara någon vecka emellan, så här får ni lite av ett gemensamt resereportage.

I den förvånansvärt lilla lokalen finns det en liten bar som bara håller öppet på söndagar mellan 10-13.30 och vid speciella kyrkliga högtider. Lokalen ligger precis intill St Ursulakyrkan och öppettiderna är i anslutning till söndagens gudstjänst. Detta lilla ölkafé mitt i Pajottenland har ett fantastiskt sortiment av främst lambic och vintagelambic men även en del riktigt trevliga öl från De Struisse Brouwers.

Det gamla caféet är över 70 år gammalt och drevs i över 50 år av en gammal kvinna vid namn Marguerite. 1999 orkade hon inte längre driva stället som kring julen skulle stängas ned. Då kom bröderna Kurt och Yvees Panneels in i bilden och tog över stället. Två år senare började man renovera stället, ett arbete som kom att pågå ända fram till 2005 då man åter öppnade, såklart med bibehållet arv i fråga om öppettider, men även med byggnaden och för byn. På vardagarna har bröderna vanliga jobb och bor inte ens i byn utan för dem är det här ett sätt att hålla i liv en vacker tradition och något de värnar om.

När man kommer in undrar man nästan var man hamnat, det verkligen syns att historia är väldigt viktigt för dem. Du kommer rakt in i en art deco-bar från 50-talet med väggarna beprydda av gamla hjälmar andra ssouvenirer från andra världskriget. Amerikanerna som jag delar bord med reagerar på ett hjärnkors på väggen och vi andra runt samma bord drar lite på smilbanden.
Runt om i lokalen gör sig även ölet sig påmind, för det hänger humlerankor och malt lite här och var. Inte direkt snyggt utsmyckat utan mer medvetet slafsigt.

Det är alltså en mycket mysig och trevlig lokal även om det är lite trångt ibland. Bli inte förvånad om det mitt under besöket dyker in en pensionärsförening eller ett helt cykellag (cykling är landets nationalsport). Detta gör att det kan vara bra att komma i tid för att få ett bord då den stackars personalen senare kommer att få det svårt att röra sig runt i lokalen. Det kan också ta lite tid att få in din öl, inte på grund utav ohövlig barpersonal utan för att alla tar det i sin egen takt. Något som skänker ett lugn över stället och som man gärna och snabbt faller in i, perfekt på en småvarm semesterdag.

Jag öppnar med två glas från fatlistan, både Jonge lambic från Tilquin och en från Girardin innan jag öppnar den minst sagt imponerande flasklistan. Herrejösses vilken lista! Mycket har varit urplockat på grund utav lassen med amerikaner som hittar sin väg ut till den lilla byn och som snabbt plockar på sig sådant som de uppfattar vara värt hype’en, men det finns gott om klassisk god geuze eller Yvees egen favorit – helt vanlig lambic.

Jag som åker ensam hittar snabbt en 375ml flaska som jag verkligen vill prova och helt plötsligt står jag där med en 3 Fonteinen Oude Kriek från 2006. På den tiden gjorde man vanliga krieken med körsbär från Schaarbeekse och det ger en färg utom denna värld! Smaken är densamma, helt fantastisk. Att den kostade mig under hundralappen är för mig fortfarande en gåta. Denna plats är fantastisk!

Efter några minuter sätter sig ett bekant ansikte ner och hälsar, det är Uli eller Ulrich Kremer som han heter på riktigt. För er som inte känner till Uli så är det en tysk lambic blender som blandar lambic under namnet h.ertie. Vi delar en Cantillon Mamouche från 2011 och avslutar förmiddagen med en Lou Pepe Kriek från 2009. Hela kalaset gick på ca 300 kronor. Ja det är svårslaget! Förutom de här ölen hittar du gammal Eylenbosch och lambic från nu nedstängda bryggerier. Inte för speciellt, inte för dyrt utan just lagom för en riktigt intressant dag ute på vischan.

Vi (Manker och Fredrik) hade även turen att ihop med våran amerikanska vän och resesällskap kunna sitta någon timme efter stängning med Yvees och diskutera lambicens framtid, vikten av att veta vad man dricker och hans vänskap med Chris Lively. Chris som har Ebenezer’s Pub i Maine, USA arrangerar vartannat Night of Great Thirst, den amerikanska motsvarigheten till Nacht van de Grote Dorst  som Yvees och Kurt har. Chris minifestival går i år av stapeln den 22a augusti och kommer att bli grym!

Det var också kul att höra Yvees berätta om de små nyanserna mellan olika lambic och hur han genom att åka runt till olika bryggerier och blenders får prova på lambicerna som sedan väljs ut till att bli en geuze eller för att se vilka som ska butteljeras när. Han brukar ta med sin son, ung nog för att inte få dricka öl i Sverige, men gammal nog för att i Belgien kunna få prova på små smakprover för att själv lära sig känna de olika karaktärerna på en lambic. Intressant och ännu ett bevis på den levande kulturen och traditionen som ligger hos den här typen av öl.

Just nu har man dock semesterstängt och öppnar igen den 2 augusti. Vi rekommenderar er verkligen att viga en söndagsförmiddag där om ni har möjlighet och tid, för detta var verkligen något speciellt. Enda kruxet kan vara att ta sig dit och sedan därifrån men det går både att ta en taxi från Bryssel (dyrt!) eller att ta en av två tåg till stationerna en 15-30 minuters promenad därifrån, eller för den delen att betala 2 euro för att ta bussen dit och sedan tillbaka till stan, vilket å andra sidan tar rätt lång tid. När Manker och Surisarna var där tog de bussen halvvägs in mot stan och sedan en billig och snabb resa med Uber resten av vägen.

I helgen sågs vi ett par vänner som var nere i Belgien förra våren och jag hade laddat upp med några körsbärsöl för att blindprova. Blindprovning är den ultimata formen av provning eftersom man inte har någon aning om vad det är för öl man får i glaset. Man kan helt enkelt bara bedöma ölet utifrån det man har i glaset.

Inom lambicvärlden får jag påstå att Gueuze och Kriek är de vanligaste formerna av lambic. För en herrans massa år sen hade man inte etiketter på alla öl då drog man ett streck för gueuze och två för kriek.

Om ni undrar vad en kriek är har vi två lambicexperter på MankerBeer i Surisarna och deras förklaring av en Kriek ser ut så här:
Kriek är en körsbärslambic, en av de traditionella lambicstilarna och kan vara både en kolsyrerik och en platt kriek. Frukten tillsätts till 2-årig lambic och får ligga i ca 6 månader. Siffrorna är långtifrån exakta utan det är upp till lambicmakaren att smaka av när processen är klar. Det som är annorlunda med de körsbär/moreller som vanligen används i en kriek är att de är små och syrliga. Det är ganska stor skillnad mot dessa och de bigarråer som man ofta ser i våra mataffärer. Alla producenter gör inte på detta sätt utan vissa använder extrakt ofta i kombination av sackarin, och sedan har vi andra producenter som gör det med fruktkött och fruktsaft, vilket ger ett resultat rätt nära ”originalet”. (Sackarin är ett sötningsmedel)

Jag har sedan länge sagt att de bästa amerikanerna börjar närma sig de sämre belgarna och därför var det kul att i provningen blanda lite från de båda länderna. Eftersom det är en blindprovning fick alla 5 sätta betyg från 1-6 där 1 var det sämsta betyget och då slutade vi så här från sämst till bäst.

Alpine Chez Monieux, USA
Jag antar att många reagerar nu, för i tradevärlden är detta en mycket upphypad öl som byts bort för otroliga mängder med annan öl. Detta är enligt bryggeriet en lambic som legat på rödvisnfat och sedan fått i sig körsbär redan efter 12 månader.
I doften är den ganska trevlig med mycket körsbär men även med lite doft av något hittat i ett medicinskåp. Men herre min skapare vad illa det smakade, smör och dålig cheddar som legat i lökspad. Vi kunde bara dricka upp 75 % av innehållet och då var vi 5 personer. Totalt 6 poäng så namnet passar ganska bra, Chez Monieux – Shame on you!

Timmermans Kriek, Belgien
Finns på Systembolaget och jag trodde att denna skulle vara den absolut sämsta ölen i provningen, men den fick bara lägst betyg av en i gruppen och en i gruppen delade dessutom ut en 3a.
Detta påminner lite om innehållet i körsbärspraliner, dvs en sötsliskig sörja med smak av artificiella körsbärssmaker. Detta är en typisk lambic som har sackarin i sig surisarna berättat om.

Delad trea mellan
Oud Beersel Oude Kriek Vieille, Belgien och St. Louis  Fond tradition Kriek Lambic, Belgien
Två väldigt underskattade märken i mina ögon. St Louis gör många otroligt dåliga lambic med olika smaker. Men deras Fond Tradition är serie med gueuze och kriek som är i lågprisklassen.
En körsbärsbomb som dock känns sötad och inte alls så syrlig som jag personligen gärna vill ha en kriek. Dock tycker jag att den mäter sig väldigt väl med andra kriek och med tanke på priset på låga 3 Euro.

Oud Beersel Oude Kriek hade jag lite större förväntningar på men de föll lite. En stabil och bra kriek får man säga, det var helt utan artificiell smak och med ordentliga körsbärssmaker. Men det var något i ölet som inte riktigt passade in. En smak av mögel på något vis, vilket kan ha bero på en dålig lagring av ölen. För den har inte behandlats väl, det ska gudarna veta.

Tvåa i fältet var den öl jag var helt säker på skulle vinna, men Cantillon Kriek, Belgien blev faktiskt bara tvåa.
Cantillon Kriek kan man kort summera som en torr och syrlig lambic med en stor trevlig dos med körsbär. Klart mindre smak av körsbären jämfört med Oud beersel och St Louis vilket förvånade mig en aning.
Denna Cantillon var ca ett år gammal då den blev buteljerad i mars 2014 och om man ska vara ärlig så är en Cantillon bäst antingen färsk eller långlagrad.

Vinnaren var en riktig rejäl överraskning, för den som tog hem segern var en amerikansk öl.
Cascade – Kriek ale, USA. Alla utom en delade ut en 6a till en öl som faktiskt inte är en lambic ens till det korrekta förfarandet. Ölet är istället en flamländsk rödöl, som blandats och lagd på ekfat i ca 8 månader innan det tillsätts två olika sorters körsbär i ytterligare 8 månader.
Vi upplevde den som fylligare, men med lika stor körsbärssmak som i Cantillon Kriek. Till en början var den lite sötare än den traditionella krieken men med tiden så blev det syrligare och syrligare utan att bli sådär amerikanskt med en otrolig vinägersyra som bara blir surt.

Det var som sjutton, en amerikan vinner över en belgare som dessutom är en Cantillon. Det trodde jag knappast ens i mina vildaste drömmar. Samtidigt var provningen också upplagd för att ta hänsyn till viss variation i hänseendé till ölens ursprung. Trots det är det svårt att påstå att amerikanska varianter på Kriek, när de är som bäst är alltför långt efter den rena belgiska Krieken. Det är inte samma öl, men även en kopia kan ibland gå av som en belgare om den bara är välgjord.

Världens tredje bästa restaurang om man ser till Ratebeers räkning (Efter Akkurat och Ebenezer Kezar). När jag var där för några veckor sen var det världens bästa. En föränderlig värld, men varför förändras den så fort? Vad är det som gör att man plötsligt får så dåliga betyg som sänker medelbetyget? Behandlas alla kunder lika på denna mysiga lilla restaurang?

Man märker direkt när man ankommer vilken annorlunda restaurang det är. Det är lokala,, men det är även en hel del internationella gäster som sitter och minglar, äter och dricker fin fin öl. Här trampade vi 5 Svenskar in och ville ha ett bord. Naturligtvis fanns det inget ledigt, men de bad oss komma tillbaka om 30-45 minuter så skulle dom se om de kunde pusha in oss. Eftersom klockan bara är 5 och vi sen tidigare ätit ordentlig mat en gång på 4 dagar så tycker vi att det känns ganska ok att gå in på affären som ligger intill för att döda lite tid. Vi var trots allt lite hungriga, om än inte allt för hungriga.

Efter diverse inköp, mitt bestod utav 6 olika belgiska ostar, begav vi oss tillbaka och de ber oss att slå oss ner där ute då gästerna som sitter vid bordet inte riktigt är klara än.
Regnet börjar falla ner och vi blir inkallade igen till ett par soffor där vi får menyn, ölmenyn, eller ölmenyerna rättare sagt. En imponerande samling med öl. Väldigt likt Akkurats cuvee lista som är minst lika imponerande men De Heeren har fler riktiga bomber på sin lista än var Akkurat har så här vinner man i det avseendet. Dock vinner Akkurat med hästlängder på fatutbudet och antal. De Heeren har fler lambic på fat vist, men Akkurats range är imponerande!

Efter att vi har öppnat hårt med en Heerengeuze, som är en blend av Cantillon och Drie Fonteinen och sedan lagrad under 2 år i De Heerens egen källare, får vi in menyn till att äta.  Det är för att vi ska kunna få ut maten lite snabbare till bordet eftersom sällskapet vi ska ta bordet av ännu inte gett sig av.
Valen är många, nästan lite för många, så det tar en herrans tid att välja vad man ska ha. Vi tar en Girardin Black Label från 1997 medan vi väntar! Tror inte den kostade mer än 30 Euro dessutom. Nästan löjligt!
Vi har alltså på någon timme satt i oss 2 helt otroliga öl!

Några öl senare så får vi till slut vårt bord. Då är klockan redan halv åtta. Vi får dela bordet med sällskapet som satt där från början. De var nämligen inte intresserade av att flytta på sig. Turligt nog är de väldigt trevliga, även om en berusad dam är väldigt intreserad över vår hunk Micke och kramar om honom och säger hans namn högt. Otroligt roligt för oss, men pinsamt för både stackars Micke och för resterande i damens sällskap. Maten dröjer en aning även om vi förbeställt den, men snacka om att det var värt väntan. De som tar in kött får en perfekt stekt köttbit och vi som tog pasta får en riktigt krämig och härlig pasta med fenomenala tillbehör.

Ölen på bordet är några av De Heerens fatöl men även Tilquin Gueuze (originalet från 2010) som är fantastisk, Duvel från 1986 samt lite vertikaler av t ex. Rochefort 10. 2006 vinner för övrigt testet.

Avslutningsvis tar vi in en riktig val (så kallat i trading kretsar för en öl som är väldigt svår att få tag på) 3 Fonteinen J & J Oude Geuze Roze.

Klockan är nu runt elva och det har alltså tagit oss sex timmar från att vi ankom till att vi ätit och druckit ett par öl.

Hur kan det då tänkas att Akkurat är bättre än detta? Fatölen är bättre, men på De Heeren är allt annat bättre. Förutom servicen. Servicen är inte topp notch. Men om man är under 30 då är den direkt usel. Jamen vist låter det fånigt, men det är sant!
Vi är ett gäng på 5 personer, jag är yngst på mina 31 år och får en ok service, men kommer det in ett gäng på 5 25 åriga grabbar, då är servicen helt annorlunda. Då blir man otrevligt bemött, får extremt långsam service. Personal som skyller på både köket och på dig för att du beställer öl som är svåra att hitta i deras källare. Ja det kan dessutom ta en halvtimme för att få 5 fatöl.

Jag vill ändå rekommendera alla ölälskande vänner, som främst brinner för det belgiska, att åka hit. Men det är klart det är billigare att åka till Stockholm och gå på Akkurat, bli trevligt bemött, få maten snabbt och ändå kunna dricka några riktigt bra öl på kvällen.