MankerBeer.com

Dag nummer tre vaknade vi rätt så sent, något slitna efter gårdagen som avslutades med cocktails en bit in på natten. Vi knallade ner runt hörnet på hotellet och köpte frukost, som denna gång serverades med en grönsakssoppa.. Jag vet inte om det är något som är typiskt för Portugal, och det var lite konstigt får jag väl erkänna, men det var helt okej. En kycklingbaguette och en kaffe till det sen var man på topp igen.

Denna dagen hade vi tänkt att vi skulle ta oss ut till Belémkvarteren och eventuellt stranden då det var varmt som tusan, men efter att vi stått i 45 minuter och väntat på en spårvagn som bara tog oss ett stopp innan den stannade i 45 minuter till så gav vi upp.. Vet inte varför det var så, för dagen efter fungerade det finfint, men det kommer vi till senare.

Istället gick vi ner en runda längst med havet och chillade där nere hela eftermiddagen istället. Solen stekte på rätt bra och istället för att köpa lunch någonstans så gick vi in i någon lokal butik och köpte lite ost, korv och bubbel och satte oss på en närliggande gräsmatta istället.

Efter någon timme började vi känna oss klara utomhus och började gå upp mot LisBeer som skulle ligga en 15 minuters promenix därifrån, men på vägen dit såg vi Lissabons ölmuseum, och tänkte att det måste vi ju definitivt kolla in!

Liksom med vinet har Portugal en stolt ölhistoria, och även om ölen i sig inte är något speciellt över lag så fanns det väldigt mycket mer historia bakom alltihop än vad jag hade kunnat tro. Jag minns inte exakt vad inträdet gick på men det var inte speciellt dyrt. Vi blev tilldelade varsitt litet krus öl och sen fick man gå där inne och strosa runt själv. Man kunde läsa om hur vinproducenterna hatade bryggerierna redan på 1600-talet, hur dom försökte få bort varandra från marknaden och hur många märken det en gång funnits som dött ut och blivit uppköpta precis som i resten av världen, och så vidare. Rätt intressant över lag.

Vi gick väl runt där i en halvtimmes tid innan vi kände att det var dags att gå upp till LisBeer. Vi gick en liten omväg dit för tydligen kan man gå in från två olika håll. En från återvändsgränden som vi kom in genom, Rua Canastras, och en från en förbipasserande större gata, Rua da Padaria.

LisBeer är lokaliserat i botten av en byggnad vilket då även innebär att golvet och väggarna i sten som förstås hålls svalt även när det är varmt utomhus.. Och det är ju inte fel alls. Denna dagen nådde temperaturen runt 30-35 grader mitt på dagen, då var det minst sagt avslappnande att gå ner i en sval lokal och dricka öl istället.

Utbudet av öl var bra, bland det bästa i Lissabon. Jag vet inte hur mycket det säger egentligen då det inte finns så många ölställen, men det var ungefär som på Cerveteca med en del Portugisisk craft beer, rätt mycket belgiskt och en del blandad internationell. Personalen var mycket trevlig, kunnig och tillmötesgående, jag fick många tips och dom tyckte det var kul att vi letat upp dom hela vägen från Sverige.

Det var även här jag drack resans bästa öl, Mean Sardine Amura. En färsk pale ale som var rejält fruktig och lätt utan några felsmaker som sticker ut över huvud taget. Riktigt gott! Jag vet inte om det finns någon riktig mat att tillgå, men snacks som rostad majs fanns och det funkar ju om man inte är alltför hungrig.

När vi var klara här gick vi tillbaka upp mot hotellet och åt middag på ett av dom lokala haken innan vi tog oss upp och somnade på hotellrummet. Vi skulle ge oss på ett nytt försök att ta oss ut till Belém under morgondagen så det var lika bra att komma i säng i tid.

Om du råkar befinna dig i Belgien en söndag, tycka om öl och har 3 timmar över och vill besöka världens 3’e högst rankade ölplats (enligt Ratebeer 2015-06-04). Då råder vi dig att ta dig till byn Lennik en halvtimme utanför Bryssel. Här finns bland annat De Heeren som jag tidigare skrivit tidigare. Men om man tar sig ut ännu lite längre, till den ännu lite mindre orten Eizeringen så finns det i ett litet villakvarter ett litet ställe vid namn de Verzekering tegen de Grote Dorst, eller kort Grote Dorst eller bara Dorst som vissa kallar det.

Vad namnet betyder kan man som svensk nästan utläsa direkt, Verzekering betyder försäkring, tegen betyder mot och grote dorst betyder stor törst. Med andra ord är namnet försäkring mot stor törst på svenska. Av en slump råkade både jag själv men även Manker och Fredrik från Surisarna att besöka stället bara någon vecka emellan, så här får ni lite av ett gemensamt resereportage.

I den förvånansvärt lilla lokalen finns det en liten bar som bara håller öppet på söndagar mellan 10-13.30 och vid speciella kyrkliga högtider. Lokalen ligger precis intill St Ursulakyrkan och öppettiderna är i anslutning till söndagens gudstjänst. Detta lilla ölkafé mitt i Pajottenland har ett fantastiskt sortiment av främst lambic och vintagelambic men även en del riktigt trevliga öl från De Struisse Brouwers.

Det gamla caféet är över 70 år gammalt och drevs i över 50 år av en gammal kvinna vid namn Marguerite. 1999 orkade hon inte längre driva stället som kring julen skulle stängas ned. Då kom bröderna Kurt och Yvees Panneels in i bilden och tog över stället. Två år senare började man renovera stället, ett arbete som kom att pågå ända fram till 2005 då man åter öppnade, såklart med bibehållet arv i fråga om öppettider, men även med byggnaden och för byn. På vardagarna har bröderna vanliga jobb och bor inte ens i byn utan för dem är det här ett sätt att hålla i liv en vacker tradition och något de värnar om.

När man kommer in undrar man nästan var man hamnat, det verkligen syns att historia är väldigt viktigt för dem. Du kommer rakt in i en art deco-bar från 50-talet med väggarna beprydda av gamla hjälmar andra ssouvenirer från andra världskriget. Amerikanerna som jag delar bord med reagerar på ett hjärnkors på väggen och vi andra runt samma bord drar lite på smilbanden.
Runt om i lokalen gör sig även ölet sig påmind, för det hänger humlerankor och malt lite här och var. Inte direkt snyggt utsmyckat utan mer medvetet slafsigt.

Det är alltså en mycket mysig och trevlig lokal även om det är lite trångt ibland. Bli inte förvånad om det mitt under besöket dyker in en pensionärsförening eller ett helt cykellag (cykling är landets nationalsport). Detta gör att det kan vara bra att komma i tid för att få ett bord då den stackars personalen senare kommer att få det svårt att röra sig runt i lokalen. Det kan också ta lite tid att få in din öl, inte på grund utav ohövlig barpersonal utan för att alla tar det i sin egen takt. Något som skänker ett lugn över stället och som man gärna och snabbt faller in i, perfekt på en småvarm semesterdag.

Jag öppnar med två glas från fatlistan, både Jonge lambic från Tilquin och en från Girardin innan jag öppnar den minst sagt imponerande flasklistan. Herrejösses vilken lista! Mycket har varit urplockat på grund utav lassen med amerikaner som hittar sin väg ut till den lilla byn och som snabbt plockar på sig sådant som de uppfattar vara värt hype’en, men det finns gott om klassisk god geuze eller Yvees egen favorit – helt vanlig lambic.

Jag som åker ensam hittar snabbt en 375ml flaska som jag verkligen vill prova och helt plötsligt står jag där med en 3 Fonteinen Oude Kriek från 2006. På den tiden gjorde man vanliga krieken med körsbär från Schaarbeekse och det ger en färg utom denna värld! Smaken är densamma, helt fantastisk. Att den kostade mig under hundralappen är för mig fortfarande en gåta. Denna plats är fantastisk!

Efter några minuter sätter sig ett bekant ansikte ner och hälsar, det är Uli eller Ulrich Kremer som han heter på riktigt. För er som inte känner till Uli så är det en tysk lambic blender som blandar lambic under namnet h.ertie. Vi delar en Cantillon Mamouche från 2011 och avslutar förmiddagen med en Lou Pepe Kriek från 2009. Hela kalaset gick på ca 300 kronor. Ja det är svårslaget! Förutom de här ölen hittar du gammal Eylenbosch och lambic från nu nedstängda bryggerier. Inte för speciellt, inte för dyrt utan just lagom för en riktigt intressant dag ute på vischan.

Vi (Manker och Fredrik) hade även turen att ihop med våran amerikanska vän och resesällskap kunna sitta någon timme efter stängning med Yvees och diskutera lambicens framtid, vikten av att veta vad man dricker och hans vänskap med Chris Lively. Chris som har Ebenezer’s Pub i Maine, USA arrangerar vartannat Night of Great Thirst, den amerikanska motsvarigheten till Nacht van de Grote Dorst  som Yvees och Kurt har. Chris minifestival går i år av stapeln den 22a augusti och kommer att bli grym!

Det var också kul att höra Yvees berätta om de små nyanserna mellan olika lambic och hur han genom att åka runt till olika bryggerier och blenders får prova på lambicerna som sedan väljs ut till att bli en geuze eller för att se vilka som ska butteljeras när. Han brukar ta med sin son, ung nog för att inte få dricka öl i Sverige, men gammal nog för att i Belgien kunna få prova på små smakprover för att själv lära sig känna de olika karaktärerna på en lambic. Intressant och ännu ett bevis på den levande kulturen och traditionen som ligger hos den här typen av öl.

Just nu har man dock semesterstängt och öppnar igen den 2 augusti. Vi rekommenderar er verkligen att viga en söndagsförmiddag där om ni har möjlighet och tid, för detta var verkligen något speciellt. Enda kruxet kan vara att ta sig dit och sedan därifrån men det går både att ta en taxi från Bryssel (dyrt!) eller att ta en av två tåg till stationerna en 15-30 minuters promenad därifrån, eller för den delen att betala 2 euro för att ta bussen dit och sedan tillbaka till stan, vilket å andra sidan tar rätt lång tid. När Manker och Surisarna var där tog de bussen halvvägs in mot stan och sedan en billig och snabb resa med Uber resten av vägen.

Dag två började vi med lite enkel frukost runt hörnet från hotellet innan vi gick ner och tog spårvagnen upp till Castelo de São Jorge. Biljetter till spårvagnar går att köpa lite överallt där man även säljer turistprylar som flasköppnare och vykort. Det man ska tänka på är bara så man köper till rätt spårvagn, det finns nämligen ett par olika. Första gången köpte vi till en “turistvagn”, hop on hop off-varianten. Den visade sig vara ganska kass med få stopp tyvärr så vi hoppade på en annan gammal spårvagn som man naturligtvis inte kunde åka på samma biljett.. Men chauffören insåg vår förvirring och lät oss åka ändå, och efter lite om och men var vi slutligen uppe på slottet. Det är dock inte så krångligt som det låter, ni behöver inte vara nervösa.

Slottet är stort som tusan och där uppe har man utsikt över hela stan, mer eller mindre. Det vi såg som var rätt intressant är att Lissabon inte är så stort som det känns, det är bara dom här förbannade backarna man går i dagarna i ända som gör att det tar lång tid att ta sig fram. Nåväl, lite glass i skuggan och strosande bland ruinerna sen var det dags att bege sig ner i stan igen.

Vi hoppade på spårvagnen tillbaka och hoppade av igen när vi kom till dom gamla kvarteren. Det var fortfarande rätt så tidigt på eftermiddagen och inget direkt folk i detta området än då det är hit man går på kvällarna för att festa och det mesta öppnar ganska sent. Istället gick vi vidare till Cerveteca Lisboa, en 20 minuters promenad därifrån.

Cerveteca Lisboa, det högst ratade stället i Lissabon om man går efter Ratebeer‘s lista. Stället i sig är ganska anspråkslöst och man ser inte det särskilt bra utifrån, men det var en riktig oas! Ganska varmt i lokalen men det var en liten AC på väggen som kämpade för glatta livet, och även om det inte fanns någon riktig uteservering så var det helt okej att köpa sig en öl och gå ut och sätta sig i parken utanför.

Det fanns åtta fat med både portugisisk och importerad öl. Denna kvällen var det Mean Sardine och Passarola som stod för det inhemska, och inga mindre än Mikkeller och Beerbliotek som stod för det importerade. Det fanns även ett par kranar med Sam Adams och Weihenstephaner för dom som känner för det.

Killen bakom baren hälsade oss varmt välkomna och småsnackade lite, väldigt trevlig herre. Vi beställde varsin öl och slog oss ned i närheten av ACn och snart började det komma lite mer folk. Efter en stund kom bartendern fram med ett glas av vad som såg ut som majs till oss, men han förklarade att det är lupinbönor.. Ett vanligt ölsnack i Portugal och Egypten, och tydligen inte på fler ställen än så.

Lupinbönor var väldigt intressanta, framförallt då vi aldrig har käkat något liknande, inte till öl iallafall. Dom är små och gula, som sagt väldigt lika majskorn. Det är ett vaxigt skal på dom så man biter ett litet hål och sen “poppar” in den i munnen. Smakar inte så mycket i sig utan det är saltlagen och örterna man lägger in dom i som smakar, men det var rätt schysst. Plus att det är alltid gött att ha något att pilla med när man dricker öl!

Det fanns även öl att ta med om man ville det, en förhållandevis stor hylla med en del porugisiskt hantverksöl men också öl från Brewdog, Rogue, Beerbliotek, Dugges, To Öl, Mikkeller, och så vidare.

Efter någon timme kände vi oss klara och hungriga så vi gick och käkade på en lokal restaurang på andra sidan parken. Varsin stor kycklingsallad senare var vi på gång igen. Nästa stopp skulle bli cocktailbaren Cinco Lounge som låg ett stenkast därifrån.

21.00 öppnade Cinco Lounge och vi trillade väl in en halvtimme efter det. Än var det bara vi och några till i lokalen, vilket förstås passade både oss och deras bartenders perfekt för då kunde dom showa och vi njuta. Och vilka drinkar det var, herregud!

Kvällen till ära hade man tagit in en gästbartender som gjorde cocktails främst med nötlikören Disaronno så vi gav oss på det så klart. En stund senare dök det upp fler bartenders och både ägaren kom förbi och snackade skit en stund. Höjdpunkten cocktailmässigt för mig var en rökt bourbondrink. Man la ut torkad frukt och socker över bardisken, blandade drinken och ställde den mitt i alltihop. Efter det satte man en stor glasskål på och fyllde med rök. En liten stund senare avlägsnas kupolen och drinken har fått en distinkt röksmak. Det hela var jävligt häftigt, rent ut sagt.

Några timmar senare kände vi att det var dags att bege oss tillbaka upp mot hotellet, men på vägen hem gick vi genom dom gamla kvarteren igen och det var ett helt annat ställe än mitt på dagen. Alla små pubar, barer och klubbar hade öppnat och det var folk överallt, i alla små hål i väggen fanns det någon som serverade drinkar och öl. Vi stannade till på något random ställe och bara bevittnade alltihop, men efter det började det definitivt bli sent så vi gick upp och stupade i den mjuka hotellsängen.

För några veckor sen var det äntligen dags för mig och frugan att bege oss ut på årets första riktiga semester. Vi diskuterade länge om var vi skulle ta oss och till slut hamnade vi i den portugisiska huvudstaden, Lissabon!

Lissabon känns lite som en stad som ofta glöms bort när man pratar om européiska städer, och när man nämner Portugal som resmål går tankarna kanske snarare till Madeira än till Lissabon.. Därför var det lite extra kul att utforska en stad vi knappt vet någonting om över huvud taget.

Första kvällen vi anlände var vi så trötta att vi stannade inne på hotellet där vi båda sov som stockar, och dagen därpå kunde vi börja i tid, utvilade och fräscha. Vi bestämde oss för att gå runt så mycket vi kunde innan vi började kolla på spårvagnar, och det visade sig vara jobbigare än vad vi trodde. Det är väldigt, VÄLDIGT backigt i den här staden. Lissabon påminner till stor del av San Francisco, för er som varit där. Mycket backar, spårvagnar, lokationen inne i en bukt, vindistrikt, gay-vänligt, och så vidare. Att det dessutom är en av västvärldens äldsta städer gör ju också att det är en hel del att titta på när man inte dricker öl.

Under förmiddagen kollade vi in lite gamla kyrkor och strosade runt i dom gamla kvarteren, “Bairro Alto“, och när det började kurra i magen begav vi oss ner till restaurangen Sol e Pesca som enbart serverar konserverad fisk, ihop med några tillbehör.

Konserverad och torkad fisk är väldigt stort i Lissabon och säljs överallt, och på Sol e Pesca fanns det mängder av sorter och inläggningar att välja mellan. Vårt val föll på sardiner och tonfisk i olja, detta serverat med bulgursallad, oliver och rökt, torkad tonfisk. Allt detta sköljs ner med den största inhemska ölen, Super Bock. Ölen i sig är inget speciellt mer än en ljus lager, men den sitter fint i värmen och till maten över lag. Sol e Pesca är för övrigt lite hypat från ingen mindre än Anthony Bourdain som besökte restaurangen i sitt reseprogram No Reservations in Lisbon på Travel Channel.

Mätta och belåtna traskade vi vidare genom stan några timmar till för att sedan hamna på Fabulás som hade lite portugisisk hantverksöl och riktigt bra mat (dock åt vi inget vid detta besöket utan det kommer senare). Öl från Letra och Mean Sardine intogs och sen satt vi bara och mös en stund på uteserveringen. Portugisisk hantverksöl är inte särskilt lätt att hitta över huvud taget utan det är oftast ovan nämnda Super Bock eller Sagres som serveras, men här fanns en del, även om det inte var jättemycket. Fabulás är ett riktigt schysst ställe med en mysig innergård och bra service, och ett av dom få ställena vi återkom till senare under veckan.

Men nu började dagen närmade sig kväll och vi började bli rätt trötta. På väg tillbaka till hotellet passade vi på att smita inom på ett hål i väggen och prova en annan lokal specialitet, Ginjiha. Detta är en likör på körsbär som serveras i shotglas av choklad. Man kan ju förstås servera det i vanliga shotglas också, men hur kul är det? Nåväl, vars en shot ginjiha sen upp och krascha i hotellsängen.

Vår plan denna torsdag var att köra till antingen Turin eller Milano, men eftersom Italien är lite rörigt att köra i på grund av miljözoner inne i dom flesta större städer (det kan bli riktigt dyrt om man råkar köra för långt in) skippade vi båda dessa två och körde norrut vid Milano istället. Vi tänkte köra förbi Como som ligger vid den vackra Comosjön, men när vi väl befann oss i Como kunde vi inte låta bli att stanna en natt där.

Vi hittade ett hotell väldigt centralt, checkade in och gav vårt registreringsnummer på bilen till hotellreceptionisten så hon kunde berätta för dom italienska myndigheterna att det var okej att vi var där trots den här miljözonen, sen gick vi ner på stan.

Inte ens ett stenkast från vårt hotell låg Panini Buono, ett ganska nyöppnat fik med mackor, en hel del italiensk hantverksöl och tillochmed lite Cantillon för den som är sugen på det. Även här var det uteserveringen som gällde för vår del, och när vi beställt in varsin öl kom en av servitriserna ut med en talrik med nachos, oliver, korv, med mera, on the house så att säga.

När vi druckit upp dom första ölen gick jag in och köpte två nya, varpå servitrisen kom ut med ännu mer mat.. För att sedan göra samma sak även när jag köpte öl nummer tre. Vi visste inte riktigt hur vi skulle hantera situationen då vi inte beställt någon mat, men vi tackade och tog emot, åt upp och dricksade rejält. Servitriserna såg nöjda ut, så då var vi också nöjda. Verkligen jäkligt trevligt att bjuda på så mycket, men man undrar ju om det är lönsamt.

Något mätta gick vi sedan bort till Il Birratrovo som liksom Da Aldo i Venedig hör till ett av dom absolut bästa ställena jag besökt i år. En pub/restaurang kombinerat med en ölbutik med ett rejält utbud på både italiensk och importerad öl, mycket folk men inte crowded och riktigt trevlig personal bakom baren. Lokalen var snygg med högt till tak och allt kändes rent och fräscht även om det var lite “hakigt”. Ett ställe jag hade kunnat parkera min rumpa på dag ut och dag in med andra ord. Det fanns tillochmed lite svensk öl från Dugges och All In om jag inte minns fel.

Vi åt ingenting här, men satt kvar i någon timme, svingade ett par bägare och pratade lite mer bartenders, handlade med oss lite öl och gick därifrån om möjligt ännu gladare än tidigare. Como visade verkligen sin bästa sida, och ett ställe till skulle vi hinna med tänkte vi.

Efter en snabb pasta på torget gick vi bort till Il Birrivico var det tredje och sista stället vi gick till i Como, och även detta riktigt trevligt. En pub med mycket personlighet som verkade vara något av en studentpub, alternativt ett ställe med mycket stammisar iallafall. Väggarna pryddes av coasters som folk ritat på och både på fat och i kylarna hittade vi ett gediget utbud av italiensk craft beer.

Herren bakom baren hälsade oss varmt välkomna och bjöd på en påse chips. Vi började här känna oss både mätta och ganska trötta så det blev bara en eller två öl innan vi gick tillbaka och stupade på hotellet.

Både jag och frugan blev rätt så förälskade i den lilla staden och vi kommer definitivt att åka dit igen, förr eller senare. Lagom litet för att kunna gå var man vill i stan, men inte så litet att det inte finns något att göra. Rent och fräscht, trevliga människor och ett riktigt härligt uteliv.. Vad mer kan man begära?

Dagen efter körde vi hemåt mot Sverige igen, upp genom Schweiz och Zürich, sedan rakt upp mot Hannover och raka vägen tillbaka till Skåne. Det gick ungefär lika snabbt som det låter. Med andra ord – om ni inte vet var ni ska åka på weekend nästa gång eller om ni vet att ni kommer befinna er i närheten av Como, då föreslår jag definitvt att ni tar en natt eller två här. Fantastiskt ställe som jag tycker alla bör besöka, oavsett om man är ölentusiast eller ej.

Hela måndagen gick åt att köra från München till Venedig, mer eller mindre. Vi lämnade Tysklands tredje stad redan vid 08 på morgonen, passade på att köra inom Kehlsteinhaus på vägen (ett av Hitlers sommarhus, även känt som ‘Örnnästet’, riktigt sjukt hus) och sen öste vi på genom dom Österrikiska alperna och rakt ner till Venedig. Eller ja, vi bodde i Punta Sabbioni som ligger på halvön utanför Venedig, mest för att det var avsevärt lättare att hitta boende och så kostade det ju typ en tredjedel av priset.. Och det ligger bara en båtfärd bort, så det var ett bra beslut.

Något som kan vara bra att veta när man ska köra genom Tyskland, Österrike och/eller Schweiz är att man måste ha ett miljömärke på bilen. Dessa köps på bensinmackar och klistras på framrutan. Den tyska varianten kan man fixa i Sverige hos Dekra-verkstäder, men den Österrikiska och Schweiziska köps hos tullen eller på bensinmackar som sagt. I Österrike behövs den dock bara om du ska köra på motorvägar. Nåväl.

Till Punta Sabbioni anlände vi ganska sent på kvällen så vi gjorde inte mer än att gå ner på den lokala restaurangen för en pizza och husets vin den kvällen. Dagen därpå begav vi oss in till Venedig däremot.

En halvtimmes promenad i extremt hög luftfuktighet fick mig att tvivla på min existens, men till slut hoppade vi på båten och ute till havs blåste det lite så man kunde återgå till normal kroppstemperatur. Jag minns inte exakt vad båten kostade men det var inte så värst dyrt, det finns dessutom både turistbåtar och lokaltrafikbåtar och alla går ganska ofta.

Väl inne i Venedig insåg jag hur krånglig den här staden är att hitta i. Det är en förhållandevis liten stad/ö så det går rätt snabbt att ta sig från punkt A till punkt B, under förutsättningen att man vet var man ska gå. Vi införskaffade oss en karta, och även om den hjälpte lite grann så tog det ändå en stund att lokalisera sig i alla tusentals små gångar som svänger till höger och vänster när hela ön vrider sig.

Jag hade kollat upp ett par ställen på Ratebeer sedan tidigare som vi tänkte kolla in för några öl och lite käk, men Ratebeers karta samarbetade inte med Google Maps så vi blev först ledda till fel ställe, sedan kom vi någon annanstans där det inte ens fanns någon pub, och till slut gav vi nästan upp.. Men då tittade där fram en äldre herre från en butik och hjälpte oss fram till vad han tyckte var ett trevligt stråk att ta en öl på.

Och gjorde han rätt i! En rätt så bra bit från allt stim som det är på huvudgatorna och alla turister som köper onödiga prylar slog vi oss ned precis vid kanalen på en mycket liten uteservering. Stället vi satte oss på var egentligen inget speciellt, men just där och då var det helt perfekt. Vi satt kvar där i säkert två timmar i duggregnet och mös på italiensk semi-fulöl och Aperol Spritz, tills Da Aldo öppnade lite längre ner på gatan.

Da Aldo, det var ett kvalitativt ställe. Ett av dom bästa jag besökt i år vill jag säga. Ganska litet med ett massivt utbud av italiensk och importerad hantverksöl, gamla Deep Purple-plattor spelandes i bakgrunden, en riktigt karismatisk man bakom baren och riktigt, riktigt god antipasti.

Som sagt fanns det en hel del importerad öl, men det var definitivt den italienska ölen som imponerade här. Två stora kylar, helt fulla med öl jag aldrig tidigare ens hört talas om, till riktigt bra priser dessutom. Vi hade först planerat att stanna till här en liten stund bara för att sedan gå vidare och käka någon annanstans, men det gav vi upp ganska snabbt och åt oss mätta på antipasti och varma mackor här istället.

Efter ett par timmar började mörkret falla på och vi begav oss tillbaka mot båtarna som tog oss till fastlandet och vårt hotell. Dagen efter, på onsdagen, hände det inte så mycket av värde för er utan vi bara chillade runt i Cavallino och drack husets vin på stranden, för att sedan på torsdagen ta oss vidare västerut.