MankerBeer.com

Jag har under de senaste åren samlat på mig ett gäng med Sierra Nevadas barley wine Bigfoot, barley wine style ale som det tvingas heta i USA pga luddiga regler. År 2009 fick jag en Bigfoot från 2005 av Jan Filipe på den danska ölbutiken Barley Wine, och jag tyckte att den var så fantastisk att jag började spara på mig ordentligt med Bigfoots. Jag har under åren druckit ett par vertikaler, några 5 års och några 3 års, men nu när jag hade sparat ihop till min första 10 års vertikal så var det väl dumt att hålla på det mer. En bourbon fatlagrad Bigfoot som ändå stod där hemma fick därför följa med till en god vän som en liten bonus.

Lite kurriosa om Bigfoot är att man släppte ölet första gången i Januari år 1983, samtidigt som en viss herr Balder ser dagens ljus för första gången, och är därmed ett av de äldsta amerikanska barley winen som existerar. Äldsta av alla amerikanska barley wine är Old Foghorn från Anchor som kom ut år 1976, nästan 100 år efter det första brittiska som utgavs år 1869.
Bryggeriet Sierra Nevada släppte för övrigt sin första öl i November 1980, den klassiska Sierra Nevada Pale Ale

År 2008 hade man en speciell etikett till sitt 25 års jubileum. År 2013 blev ölet 30 år och då gjorde man en fatlagrad variant (Barrel Aged Bigfoot) som blev så populär att man var tvungen att göra den igen år 2015. Etiketten är annars i stort sett densamma på alla år, men det är en ny kapsyl varje år. År 2008 var även det första året man började med vanlig kapsyl, innan dess hade man använt sig av den klassiska amerikanska skruvkapsylen. Den uppmärksamme ser då tydligt att det är något speciellt med år 2014s kapsyl. Foten är åt andra hållet, varför vet vi faktiskt inte men spekulationer finns det gott om.

För att inte ta upp all er tid får ni istället dem i mer ordning efter vad vi tyckte om ölet i klumpform.
År 2005, 2006 och 2007 hade samtliga som sagt skruvkapsyl och inte vanlig kapsyl. Tyvärr märks det tydligt på ölen då samtliga hade börjat oxidera en aning. Fortfarande goda men tyvärr fanns det en tydligt ton av papp och kartong som förstörde det en aning. Betyget blev inte så bra som jag hade hoppats på utan med viss besvikelse fick vi ändå ge en rimlig bedömning.
Betyg: Bättre(-)

2008 och 2009 var de som i mina ögon var absolut bäst! Jag brukar hävda att Bigfoot peakar vid 5 års ålder hade här en aning fel. Det gör den vist vid 7-6 år.
Stor sötma och ordentlig smak av karameller, nästan ingen humlesmak alls utan istället fick man en smak av bränt socker. Lite som kanderade nötter. Ingen oxidation alls och där alkoholen löst mest med sin frånvaro. En sak som slog mig en aning var att det var en viss ton av fruktighet som utvecklades mer och mer ju äldre ölet blev. Lite som bigarråer.
Betyget för dessa var lätt att sätta.
Betyg: Bäst

2010, 2011, 2012 var alla väldigt bra. Inte alls lika välbalanserade som de 2 tidigare och dessutom hade de en större humleton som nästan raderade ut det brända sockret. Mindre fruktighet av det jag upplevde som de mörka röda körsbären. Däremot så var det en större spritighet som dock inte alls störde upplevelsen utan istället gav en liten fin värme.
Betyget var även här väldigt högt, då det är ett fantastiskt bra barley wine att lagra.
Betyg: Bäst (-)

2013, 2014 samt 2015 var de som vi upplevde som sämst även om det fortfarande är väldigt gott. Alla tre har fortfarande påtagligt med humle kvar även om jag tycker att humletonen i Bigfoot har försämrats något de senaste 3 åren. Förr kunde man tycka att en färsk Bigfoot var som en bra DIPA, ny tycker jag att den är klart sämre. Sötman är där, men inte alls lika påtaglig eftersom den är uppbalanserad av humlen, dock är det en tydlig spritighet i ölet som inte alls passar in då den ger en tråkig metallisk smak. Den är otroligt påtaglig i 2015 års version. Dessutom finns det en lite smak som är något artificiell och tvålig som jag inte uppskattar så värst mycket.
Betyg: Bra

Sista två ut är 2015ås Barrel Aged Bigfoot, tyvärr hade jag inte en tanke på att spara den från 2013 så den fick stå åt sidan.
Väldigt speciell måste jag säga. Spritigheten man känner i den vanliga Bigfooten är utbytt mot bourbon och den känns tydligt. Det är dock klart godare än vad det är med den andra spritigheten. En trevlig smak av ek som kanske inte helt passar med humlen när vaniljtonerna visar sig. Nej att fat lagra IPA eller DIPA är inte någon bra ide och det är just därför. Ta mig inte helt på orden, jag är väldigt petig, för det märks inte av allt för mycket utan det man märker lite mer av är en viss smak av kanel och det slår mig om hur mycket fylligare den fatlagrade är.
Betyg: Bäst(-)

Sista två skrev jag ju, ja den sista ölen vi drack var en cuvée, alltså en blanding av alla Bigfoot på bordet. Det blev en spännande blandning som smakade….Bigfoot. Det var faktiskt en väldigt god blandning, man fick lite det bästa av två världar. Inte mycket humletoner, välbalanserad alhkolhetta, stor sötma och en hel del torkade körsbär, en viss kryddig smak och faktiskt kommer fatlagringen fram lite lite. Kan inte ge den något ordentligt betyg men det var en kul blandning och det var faktiskt väldigt gott.

Som avslutning kan vi kort summera det att en Bigfoot är som bäst mellan 6-7 år, men är nästan lika bra redan efter 3-5 år. Så bulka upp och spara era Bigfoot, jag litar på att Wicked Wine tar in dem till Sverige även nästa år!

Just innan Stockholm Beer skulle dra igång sin andra vecka bjöd Wicked Wine in till en spännande Beer Makers Dinner på Hotell Amaranten i Stockholm. Huvudpersonen var då ingen annan än Steve Grossman från Sierra Nevada, bror till grundaren Ken Grossman. Jag snackade lite med Steve under kvällen vilket ledde till den här intervjun – men det är nu dags att ta och kika närmre på själva middagen.

Tre rätt stod på menyn inklusive ett lättare tilltugg till välkomstdrinken; detta i form av en mousse som verkade baseras på kålrot eller om det var jordärtskocka tillsammans med en tunn knaperstekt baconliknande skiva kött, till detta stod en champagneskål fylld med is och fylld med Sierra Nevada Pale Ales. En öl som fungerade bra med moussen med sin milda beska och lättsamma smaker där sältan från skinkan togs också emot fint utav ölet. Pale Ale’en är något av en standardöl hemma hos mig och fungerar nästan alltid bra till all form av mat – så även här.

Efter en trevlig stunds gott snack med de övriga middagsgästerna blev det dags att inta platserna i den inre matsalen där Steve sedan höll ett intressant introduktionstal till middagen om bryggeriet, sig själv och lite om öl i allmänhet. Exempelvis var det lite otippat att BrewDog och Sierra Nevada hade bytt varor och medan BrewDog fick ta del av Sierra Nevadas humleöverskott så fick Chicobryggeriet en hundra whiskeyfat som kommer att användas till lite blandade framtida projekt. Jag tror också många av de närvarande tyckte det var intressant att höra hur mycket Citrahumle man använder till torrhumlingen av Sierra Nevada Torpedo – en humlesort som Sierra Nevada var bland de första att verkligen anamma, innan den blev “hipp”.

Det skulle också bli en öl med mer moderna humlesorter från Nya Zeeland som är kvällsn första middagsöl – Southern Hemisphere 2012. Ölet ackompanjerade en västerbottentarte med crème fraiche-pannacotta toppad med sikrom. Denna förätt var lite svår att para med detta ölet, främst då för att jag tycker att västerbottenost är väldigt svårparat med IPA. Ljusa smakrika ostar brukar fungera bra till IPA, där beska och gräddig fetma brukar mötas väl och ge mysiga smaksensationer. Just västerbottenost är dock lite speciell med en rätt så “egen” smak, men med Southern Hemisphere så fungerar det okey med tydligare krydda från humlen som resultat. Gott, men inte optimalt. Dock var pannacottan utsökt och även här är det mer kryddiga smaker från ölet som är behållningen medan sötman följer med och håller ett öga på beskan. Sikromen kanske inte är något jag skulle para med den här typen av IPA utan då fungerade Pale Ale’en bättre med den friska smaken från rommen – eller varför inte se efter om bryggeriets Kellerweiss hade fungerat?

Mer spännande blev det till varmrätten – en riktigt höstinfluerade musigt älgragu med rökt sidfläsk och kantareller. Steve förklarade att han var spänd på att prova maten då han aldrig hade provat älg förut; och för oss så förväntningarna på ett av ölet ungefär på samma nivå. Med sig till Sverige hade Steve ett av Beer Campölen som nu gick föra debut – Flipside Double IPA. En helt magisk dubbelipa som drog tankarna åt Russian River Pliny the Elder med både en torr kryddig smak och stora doser fruktkärnor och passionsfrukt. En rejäl men balanserad beska och ja, en ny favoritöl från Sierra Nevada. Utöver den serverades klassikern Sierra Nevada Torpedo, en öl som har fått sitt namn från sättet man humlar ölet. Inspirerad av Sam Calagione från Dogfish Head så har Sierra Nevada byggt en anordning som skjuter ölet genom en tank med humlekottar (bryggeriet använder alltid hela humlekottar och inte som så många andra pellets) vilket ger ölet dessa fräscha humlekaraktär. Kombinationen med de två tydligt humlade ölen var väl inte den bästa och jag hade nog hellre sett Ruthless Rye som med sin kryddiga rågmalt ger en annan dimension till maten samt bryggeriets Porter som hade gett djup till ragun. Torpedon har även den en citruszestkryddig smak men med sin ljusa karaktär så balanserar den inte upp det möra köttet. Flipside var även den lite svår och gav en parfymerad sötsyrlig karaktär till köttet, däremot till svampen så blev det riktigt bra, kanske hade ölet passat bättre till än ljusare kött eller rentav fisk?

Desserten skulle dock bli riktigt trevlig och det bjöds på två rätt säkra öl med två lika säkra desserter – Grönmögelost, chokladtryffel och hjortronmarmelad serverat med Bigfoot och Sierra Nevada 30th Imperial Stout. Grönmögelosten till Bigfooten gav fullt med klibbig sötma, sälta från osten och mysiga inslag av karamellkladd. Återigen är det två riktigt bra enheter som möts men kombon kanske inte gav något extra. Tillsammans med lite hjortronmarmelad så blev det däremot riktigt gott. Bigfooten med chokladtryffeln gav ljuvlig chokladpuree med en träbitter djup smak av kola och kladd – en smak som jag verkligen älskar med Bigfoot. Imperial Stouten tillsammans med osten ger intryck av espresso i eftersmaken, men både osten och ölet skär sig lite, vilket är konstigt då en imperial stout som Ölvisholt Lava fungerade superbt med grönmögelost. Den har också en mer bränd, askig, karaktär som kanske fungerar bättre med osten – får prova hemma någon gång.  Med chokladtryffeln så är det “good game” och bara att kapitulera, chokladdryck, smält ljuvlig mörk choklad och fina “vuxna” desserttoner. Syrligheten i bären passade utmärkt och jag hade inte haft något emot att äta en tredubbel portion.

Kvällen hade nu närmat sig sitt slut och medan matgästerna antingen satte sig i baren med ännu en Pale Ale så tog jag och några andra chansen att prata lite mer med Steve innan sällskapet begav sig söderut mot Oliver Twist. Maten och ölen var samtliga bra även fast jag kanske tyckte att man kunde bytt ut någon av ölen mot lite mer vågade parningar där redan nämnde Ruthless Rye, Porter och Kellerweiss alla skulle fungera väldigt fint med mat – eller varför inte den snart Sverigeaktuella brown ale’en Tumbler? All in all så var det en väldigt trevlig middag med en utomordentligt trevlig Steve Grossman som verkligen brinner och verkar älska det han gör istället för att som vissa med hans position bara bryr sig om att sälja in sitt märke. Vem vet, kanske är det Manker och M2 som åker till Chico nästa år för att vara med på Beer Camp?