MankerBeer.com

Då.

Istället för att dricka öl och ha det trevligt i allmän ro har vi bara under de senaste få åren sett en flerårig global pandemi och krig. Samtidigt har ölvärlden sett ett mycket välbehövt stålbad av värderingar och hur man beter sig mot kvinnor (icke-binära och personer med annat ursprung, hudfärg, läggning mm.) i allmänhet men i vår bubbla i synnerhet, inom ölvärlden. Vi har gått från bra, guldkantade år med högkonjunktur och bra tillväxt till en period nu på sistone där bryggerier, trots att de nu efter flera års efterfrågan från ölfantaster inte ens har råd att brygga lageröl.

På ett personligt plan lämnade jag formatet med MankerBeer kort efter det att jag började på vad som nu är ett fysiskt bryggeri. Där lade jag 7 år av min tid och från första parkett har jag fått beskåda hur framförallt den moderna ölvärlden mognade. Kanske till och med att den fick för mycket sol, tid och kapital och hann med att bli något övermogen. Inte som skryt utan mer för någon form av validering så hann vi med att bli utsedda till ett topp-10 bryggeri i världen. Jag själv kunde mumsa i mig i snitt 3 nya öl varje dag under de här 7 åren på den nya maktfaktorn Untappd och fick lyxen att resa världen över för att prata, dricka och hänga bland riktigt god öl. En galen möjlighet och med fantastiska lärdomar som jag nu vill dela med mig av.

Låt oss nu ta steget tillbaka till de första åren med MankerBeer, till mer än ett decennium sedn. Jag minns så väl en intervju med Garrett Oliver, bryggmästare på Brooklyn Brewery och en legend inom ölvärlden. Då, mellan 2009 och de närmsta 10 åren så frekventerade han Sverige mer eller mindre månatligen. Inte så konstigt då Sverige var en av bryggeriets tredje största marknader och Brooklyn på många sätt kändes rätt spännande. Med sig hade han ofta rariteter i form av “ghost bottles” och med deras East India Pale Ale var de rätt tidiga i Sverige med välhumlad IPA. Där på AG i Stockholm berömde Garrett Brekeriet som han ansåg gjorde något unikt och annorlunda och varnade sedan för en stundande bryggeridöde. Han menade att marknaden nog inte kunde rymma så många fler bryggerier eller olika öl. Tji fick Garrett ihop med många av oss andra.

Tvärtom, som ni kan se nedan i Brewers Associations siffror så har utvecklingen från runt 2010 tokspårat och stigit rakt uppåt. Den dipp som vi ser nedan kring 2018 och 2019 ser mer ut att bero på att man rankar bryggerierna som brewpubs mer än mikrobryggerier. I totala siffror är det nästan en dubblering bara mellan 2015 och 2022, något som går tvärtemot den bryggeridöd Garrett förutsåg något år tidigare.

Ser vi på Sverige och Storbritannien så ser utvecklingen snarlik ut. En gammal poäng jag länge brukade göra på ölprovningar är att Sverige och USA efter förbudstiden har haft en snarlik ökning av mikrobryggerier per capita. Istället för en bryggeridöd kom vi att få fler framförallt mindre, lokala aktörer på marknaden. Kollar vi på siffrorna från USA så är ökningen av Large/Non-Craft-bryggerier i relation mätt i %, men baserat på hur många nya bryggerier som tillkommer under samma tid borde den siffran ha ökat exponentiellt.

För jag tror att det vi såg ske var att på nästan alla etablerade marknader i moderna ölländer så blev hantverksmässigt bryggd öl en lokal angelägenhet och att tidiga utvecklare var de, få, som tog steget och växte. Det vill säga att vi i Sverige, Storbritannien, USA och så vidare plötsligt såg bryggerier i vart och varannat hörn och småstad. Samtidigt kunde mer de redan etablerade bryggerierna som redan hade tagit steget och vuxit till sig kommersiellt nu ta steget till full nationell spridning. I Sverige ser vi hur Sigtuna, Oppigårds, Dugges och nu på senare år kanske även hur Poppels kom att växa under den perioden. I USA har plötsligt tidigare småbryggerier som Other Half satsat enormt och öl som för femton år sedan knappt gick att få tag på från bryggerier som Three Foyds, Bells, Tröegs med fler finns nu på var och varannan bodega och Wholefoods i USA. Då, i Storbritannien drack vi Beavertown bryggd nere på källaren på Dukes BBQ medans de idag brygger enbart Gamma Ray på bryggerier av en storlek som många små svenska bryggerier bara kan drömma om.

Min poäng här är att bryggeridöden nog aldrig kom då craft beer bara var etablerat och intressant i en mindre bubbla, som förvisso växte sig oerhört stark och förvånansvärt stor. Likväl var det i sin egna lilla bubbla som inte hade spruckit och satt sig över hela landet.

En anledning och analys av det är att det var rätt svårt och dyrt att starta ett bryggeri för tio år sedan. Det är det idag med, men där och då fanns det inte samma digitala utbud av kunskap och material. Idag kan du enkelt använda en sökmotor för att få tag på de bästa recepten samt hur du snabbt kan beställa hem ett lagom stort bryggverk för att förverkliga din dröm om att gå kommersiellt. Underbart! Där och då var det inte lika enkelt, de pionjärer som beställde bryggverk från Kina visste inte vad de skulle förvänta sig och glöm inte att öl som Omnipollo Fatamorgana eller Stigbergets Beer Week IPA knappt hade tagit marknaden med storm än, med andra ord var inte IPA-tåget här än. Istället var det ett blandat utbud av öl som betygsattes på RateBeer eller i folks egna små anteckningsblock. Bryggverken bestod av ombyggda mjölktunnor och egensnickrade lösningar som kanske inte passade alla.

Samma gällde med råvaror. Jag minns så väl när Chris Pilkington från Pohjala under en ölprovning på Bishops Arms Gamla Stan i Stockholm på frågan vad som ligger bakom förbättringen i kvalitet på deras öl snabbt svarade råvarorna. Tidigare fick de andra eller tredjesorteringen av humle och annat men nu kunde de unna sig en båtresa över till Sverige och lassa på humle av rätt bra kvalitet. Detsamma kom att gälla nästan alla bryggerier i Europa som länge fick det som inte gick åt i USA och det skulle dröja rätt så länge innan råvaruleverantörer i Sverige och Europa kunde börja förse oss med råvaror av riktigt bra kvalitet. För den som vill läsa en intressant side story om det, sök på Cloudwater och The Veils samarbete med att göra identiska öl med identiska råvaror från samma tillverkare men där råvarorna kommer från lokala leverantörer och hur olika ölen blev. Idag är det enklare att resa på hop selection och leverantörerna i USA och på södra halvklotet har nu behövt blicka sig mo Europa och mindre bryggerier för att kunna nå marknader för att fortsätta växa sin business.

Först nu på senare år börjar det bli aktuellt att tala om en överetablerad marknad som ihop med ibland rätt så bristfälliga affärsplaner gör att fler bryggerier har stängts ned. De som verkligen har drabbats är de större bryggerier som satsat allt på ett fåtal kort (ofta bundna till ständiga vinster på bolagets offerter) som nu har behövt ställa om sin portfölj och produktion, ihop med små hobbybryggerier som på sin höjd når 10’000 liter öl om året. Jag är ingen företagsekonom men har inte svårt att se hur de scenariona gör det svårt att få ekonomin att gå runt om man vill kunna ha råd med utrustning, hyror och personalkostnader.

Ni kanske minns alla Manker Lackar jag skrev baserat på Systembolagets lokala släpp. Självfallet har ölen blivit oerhört mycket bättre de senaste åren, men finns det verkligen utrymme för hundratals lokala öl? Utan Systembolaget hade de inte fått samma möjlighet, men tack vare Systembolaget har vissa kanske också fått blodad tand utan att ha en produkt konsumenterna faktiskt vill ha och som kanske inte var så jäkla bra till att börja med. Det är fortfarande rätt mycket halvplatt och smått syrlig lager ute i landet och IPA som smakar tvål eller bara smutsigt. Det säljer kanske en stund, men verkligheten kommer oftast ifatt en och då står man plötsligt där med en hel batch tveksam öl som ingen vill ha. Då har man vare sig råd att brygga nytt eller möjlighet att få tillbaka sina pengar som man lagt i det ölet.

Men där och då, för en lågstadieunge år sedan, då fanns det plötsligt bara möjligheter och hade man entreprenörsanda, kanske lite kapital och var beredd på att hugga i, ja då var ett bryggeri ändå möjligt. Idag behövs mest kapital så kan man köpa på sig ett litet till mellanstort bryggverk, släng i vad du kan i fråga om råvaror och sedan försöker du kränga så mycket du kan på Systembolaget, lokalt och genom att offerera på varenda offert du ser. Innovation, receptförbättring och kvalitet hinner man alltid med senare.

Själva ölscenen då?

Det vill säga det växande community av entusiaster. Här har det skrivits så oerhört mycket i magasin som C/O Hops och numera även i böcker som täcker motsvarande period som jag dravvlar om. Framväxandet av både den svenska men även regionala ölscener. Det jag vill ha sagt, såhär nästan 10 år senare är att vi inte hade sociala medier då. RateBeer var inte samma konsumtionsfaktor som Untappd har blivit och framförallt så var öl fortfarande rätt nördigt. Just det där sista är något jag tror att jag kommer att komma tillbaka till i den här artikelserien.

Att öl var lite nördigt gjorde att de som syntes och hördes oftast automatiskt vart de som sågs representera en större massa än vad de kanske gjorde. Alternativa forum eller grupper av ölälskare än de som minsann satt på krog X varje dag eller som inte skrev på ett visst ölforum kom liksom lite bort i storytellingen av tiden. Kanske inte i sin egen bekantskapskrets, stad eller enligt sin egen världsbild men i den lite sandlådeartade “debatten” som fanns.

Vad jag menar är att ingen riktigt visste hur man skulle bete sig eller hur stort det faktiska intresset av hantverksöl skulle komma att bli, rätt fort. Och hur vi idag kanske inte nått hela vägen fram men ändå har en väldigt fin representation utav ställen, konsumenter och grupper som representerar allt fler med ett gemensamt intresse utav just öl.

Den klassiska stereotypen av en ölnörd som en skäggig medelålders man, numera även kallad hipster (inte lika vanligt då, glöm inte, sociala medier fanns inte så ingen brydde sig om ditt polerade skägg) stämde för att det var det folk ansåg eller trodde sig se på krogen. Alla andra runtomkring barer, restauranger eller som reste och/eller handlade öl på Systembolaget liksom glömdes bort, men självklart fanns dem. Det är bara att se på Systembolagets försäljningssiffror från de åren, se på hantverksöl och slå ut på hur många ölnördar som syntes och hördes, inte fan var det dem som drack all den volymen.

Därför var det väl, tyvärr, inte så förvånande att ölvärldens Me Too skulle komma. En hemsk och tråkig (att den behövdes vill säga) motreaktion mot hur stereotypen av en ölnörd kom att besannas. En skäggig man vart nördig, han startade krog/bryggeri och tog med sig sina ohotat oemotsagda åsikter, tankar och beteende in i det. Nu vill jag inte dra alla över en kam och såklart, som vi sett så är detta ett beteende i alla branscher, tyvärr. Men jag tror, och kan säkert ha eller tänkt fel, att just bristen på tidig representation och en outvecklad kultur inom en sektor bidrar till sexism, rasism och “jag vet bäst”-ism.

Jag känner och tror mig se en helt annan öppenhet idag, även fast ovan skit såklart finns kvar här och var. Men som community känns ölscenen idag mer öppen. Det finns fler forum på fler plattformar vilket gör att fler lättare kan finna sin väg in i en gemenskap kring öl. Då, 2009 och runt de åren var poddar inte så utvecklat, Facebook hade just kommit, Instagram fanns väl inte och jag tror att det i sin tur gjorde att vi började där och så som vi gjorde. Åren innan fanns såklart en ölkultur men med intåget av bloggar och annat kom kulturen att synliggöras.

Det som skedde land och rike runt tidigare vet vi inte riktigt, som med all historia skrivs den av den som vann, eller den med makt. Så att säga att den “moderna” ölkulturen kring 2010 var grabbig på grund utav att det började dyka upp IPA och unga krafter utan koll på öl tror jag är hemskt felaktigt. Jag skulle säga att det snarare beror på att ingen vet vad som sades i hemmen eller på krogarna innan dess. Sedan, för att argumentera mot mig själv så tror jag att jag vet bäst-ismen är en del av en försvarsmekanism som ofta ligger samlare nära och många hade sådana tendenser eller kom från en sådan värld där ens egna intressen är en viktig och stor del av en personlighet vilken man behöver försvara. Det här ämnet lär jag återkomma till.

Gick du på en ölfestival eller ett event de här året kunde man rätt snabbt scanna av lokalen och känna igen de flesta. Den klassiska frågan om hönan eller ägget kan appliceras här. Var det färre som brydde sig om öl eller fanns det fördomar eller rädslor som gjorde att vissa inte sökte sig till communityn utan kanske mest drack öl hemma. Det vill säga, kom det ökade intresset i allmänhet med att det blandades ut eller finns det ingen relation mellan dem? Var det unikt för Sverige eller såg vi liknande representation utomlands? Jag minns egentligen för lite för att känna att det vore rätt att påstå något här, men vad jag tycker mig ha sett är att det är först de senaste 4-6 åren som vi börjat få se en större representation här i Sverige. Något som i vissa fall har gått snabbare utomlands.

Jag tror dock att det har att göra lika mycket med att Sverige är en förgrundsmarknad som är tidiga att hoppa på nya saker. Det ihop med att internetanvändandet är större i Sverige än säg Spanien (tänk nu över senaste 20 åren tills idag) och att den svensk ekonomi sett rätt bra ut med en växande medelklass. Just det fenomenet är rätt vanligt i analysen av flera sektorer på marknaden, inte bara öl utan även restaurangbesök, intresset för vin, resor, sociala medier och andra områden som ofta betecknas som “lyxvaror”. I Kina ökade medelklassen något enormt och vipps vart man starkare som köpkraft. Andra länder som inte har en mognande (åldersmässigt) och ökande medelklass har inte sett samma utveckling i frågor som sexism, rasism och kring sektorer som de ovan.

Kort och gott kom det generationsbytet från generationen före mig till min generation och är nu på väg över till den yngre. Ölets naturliga del och intresset kring den skulle jag vilja påstå kom till under min generations glansdagar. Inte för att ölen var bättre eller vi på något sätt gjorde saker bättre utan för att möjligheterna att öppna bryggerier och krogar samt att dela med sig av information om sina produkter eller sitt intresse ökade något enormt under en väldigt kort period. Det har gjort att alla kunnat ta en plats och få sin röst hörd, åtminstone på ett teoretiskt plan. Den yngre generationen idag (säg de som är 18-28) har vuxit upp med att stilar som IPA och allehanda sur- och fruktöl funnits, att du kan få tag på häftiga amerikanska öl online osv. Medan jag behövde byta till mig öl som idag typ går att finna på även de sämre monopolbutikerna, mot öl som finare lambics från Cantillon. Förr behövde du resa till Los Angeles för att som svensk kunna dricka Monkish, idag kan du köpa det från närmsta webshop eller ibland finna på vissa barer.

Den verkligheten gör enormt mycket, kanske på gott och ont. Se, nu är det jag som ska bli gubbig. Det kommer jag dock att spara till en senare post. Däremot, för att avsluta för idag så sker ingenting i ett vakuum och det är det som vi ser nu. Nya omständigheter, spelplaner eller arenor om vi kallar det så dyker upp. Det kommer innovationer (säg hazy IPA), eller vad som för tiden anses vara det, det kommer en reaktion på det (supertrend) och sedan en motreaktion (“vi vill se lageröl”). Sådär vankas det av och an och den ständiga utvecklingen fortgår, bara att den idag går så mycket fortare än för 10, 20 och 30 år sedan. Ibland är det en bra sak som med arbetet mot rasism och sexism inom branschen. Ibland gör det allt svårare, som med eftersökandet av ny, spännande öl och ständigt kicksökande, men så fungerar nästan allt i världen just nu.

Näe, vi slutar där för idag. Gå nu och knäck en god öl och se till att följa mitt nya projekt Shapes & Objects Beer Co.

Edit. Sedan jag skrev ovan idag (7e mars) så har Stockholm Brewing Co. gått ut med att de riskerar/verkar behöva stänga ner sin verksamhet. Sjukt. Jävla. Tråkigt. Och jag kommer att försöka knyta an till det i kommande del. Under tiden, in och stötta dem på de sätt som går!

Det här temat är egentligen ingenting nytt och jag ska direkt vara öppen med att jag tog topicen från Beer Advocates nyhetsbrev. Även fast jag inte har läst själva artikeln så fick frågeställningen mig själv att tänka. Det är en topic med rätt givna poäng och alla som har satt sig på en ölkrog de senaste åren kan nog förstå varför. Å andra sidan, vad kom först? Jag menar, om vi inte hade haft ölskribenter, appar som man kan dela med sig av kunskap och ölens närvaro m.m hade vi då haft samma ökade intresse? Hade öl ens varit lika globaliserat då?

I mitt tycke finns det två ibland motsägelsefulla “problem”.

1. Vi behöver en tekniskt baserad kommunikation för att sprida syftet och intresset med öl.
2. Nätet och tekniken har idag gjort alla till en expert.

1.

Sverige är väldigt litet och har en rätt liten befolkning, ändå är vi en av världens största importör av craft beer och också ett av ländernas vars åsikt om öl respekteras mest. Vi har ett avlångt land där få på en någorlunda vanlig basis reser från Malmö till Umeå eller tvärtom. Det gör att vi utan teknik skulle ha svårt att får reda på vad som sker på andra sidan landet, än mindre då i England, USA, Belgien eller Italien. Här har ölskribenter, appar, ölsidor och annat lyckats brygga avstånd och faktiskt sprida information. Detsamma gäller i mindre skala där vi kan ha en krog eller ett bryggeri som kör ett event och vill nå ut med information om det. Utan olika webbaserade lösningar för detta hade de haft svårt att nå ut till fler än de i den lokala omgivningen. Visst, djungeltrumman trummar på och ordet sprider sig – fast Facebooksidor, events och ölskribenter gör rätt mycket här för att hjälpa till.

Samtidigt, ska det behöva vara såhär och har eller kan det bildas ett naturligt filter? Med fler och fler ölkrogar, bloggar och bryggerier är det idag rätt svårt att sålla. Skulle du följa alla svenska bryggerier och större ölkrogar digitalt så skulle du slutligen följa mer än 5-600 sidor. Det är ett flöde som skulle motverka syftet. Man skulle bli likgiltig till ett för stort flöde och därmed tappa lite av intresset. Allt fler events gör också att de konkurerar ut sig själva. Ett exempel är hur man under Stockholm Beer har gått från att se otroligt mycket ölevents till knappt några alls – konkurensen blev för stort och resurserna för att nå folk, som i sin tur inte heller kom blev för krävande.

Så ja, tekniken har hjälpt till att sprida kunskap om mässor, festivaler, events, vilka bryggerier och öl man bör ha koll på och så vidare. Tyvärr gör det att det är svårt att överblicka allt som sker, men jag tror att många med mig till slut koncentrerar sig på de saker man respekterar, de sidor/krogar/bryggerier man främst följer och sekundärt tar in övrig information. Vilket blir lite synd då man missar mycket bra, samtidigt – du kan inte längre vara överallt, prova allt och ha en åsikt om allt. Förr gick det bra att prova igenom de flesta ölnyheter som släpptes och åka på de flesta ölfestivalerna, idag är det nästan omöjligt.

Vad är det då som har gjort tekniken så farlig för öl om det inte är den i sig själv? Är det vi öldrickare som har transformerats från glada kunder till vetgiriga viktigpettrar till experter?

2.

För punkt två vill jag börja med ett klipp från satirserien South Park. Det handlar om ratingtjänsten Yelp och hur vem som helst nu har ett företags öde i sina händer.

Detsamma är det vi ser idag genom framförallt Untappd där man utan någon direkt motivering eller erfarenhet kan såga en öl. Visst är det lätt att säga att man som krog, bryggeri eller ölintresserad skiter i att kolla på andras omdömen, man bildar sig en egen uppfattning. Nu är det dock inte så och jag vet flera bryggerier som dagligen håller koll på ratingsidor och appar för att se hur det går för deras öl. Medan du på RateBeer åtminstone får en motivering och kan se vilken del av en öl, utseende, doft, smak, helhet m.m någon inte gillade med din öl är Untappd å sin sida helt baserat på antalet stjärnor då få ger direkta omdömen. Oavsett vilket hjälper ju apparna och ratingsidorna andra att åtminstone få en ungefärlig fingervisning om huruvida en öl är rätt så god eller inte särskilt drickbar. Jag tycker i grund och botten att det kan vara rätt motiverat då öl i Sverige är rätt dyrt och jag vill inte behöva betala 100-120 kronor på en krog för att få en öl som visar sig vara rätt kass. Eller som i fallet med Systembolagets lokala TSLS-sortiment där du betalar 40 kronor för en lokal IPA som smakar grönsakskok och buljong. I de fallen så hjälper man ju faktiskt folk från att gå på en mina som kanske riskerar deras framtida syn på craft beer.

Man kan också dra in ölbloggare och skribenter här . Något som drabbar mig och oss på MankerBeer. Vi är subjektiva med ett mål att vara så objektiva som möjligt. Det är ett val man som skribent eller ölnörd måste göra, vill man basera sina omdömen eller hur man säljer in öl baserat på egna preferenser och en form av livsstil (bara dricka surt, speciella öl, traditionella öl osv) eller vill man vara en objektiv och mer rapporterande reporter (vem väljer då ut vad man skriver om, vad skrivs inte osv). Fördelen med den här typen av tekniskt spridande av öl är att man kan bortse från det. När jag startade MankerBeer för sex och ett halvt år sedan var det som en skämtsam blogg i en tid när det fanns typ 5-6 ölbloggar. Idag finns det hundratals i Sverige, framförallt om man drar in Instagram, Untappd och andra liknande tjänster där vi ser folk som aktivt sprider sina tankar och omdömen om öl.

En mindre sida kan man låta bli att läsa, för den lär inte heller skapa lika mycket drama eller fuzz om skribenten direkt hittar på vad den skriver. För en större sida är det svårare och då en större sida kräver resurser är det inte ovanligt att man annonserar på den eller på andra sätt jobbar med sidoprojekt som genererar pengar. Det är inget fel på det, inte alls. Kruxet blir bara att man omedvetet väljer bort vissa topics och därmed är bidragande till att skapa en viss typ av ölklimat.

Så även fast det är positivt med fler nyhetspunkter runtom i landet som skriver om öl, skapar intresse och hjälper till att ge en bild utav öl och ölvärlden så är det en risk då vi (för det är vi) antingen själva ser oss som, eller av andra anses vara experter på ett område. Jag tycker, och försöker alltid förklara att mina tankar om öl är baserade på mina erfarenheter inom ölvärlden. Att jag provat snart närmare 10.000 olika öl och har rest runt mer än mången ölfantast  i världen för att prova på saker och se hur andra gör det. Detta gör mig inte till expert, inte alls och jag skulle aldrig kalla mig det. Däremot ger det mig i vissas ögon en viss legitimitet. Det kan jag tycka att vissa saknar, men som de ändå menar att de har då de “faktiskt har en blogg om öl och har provat närmare 1000 öler” (ja, de skriver öler). Kolla på Foodies som gick på SVT och nog går att finna online eller kanske på Netflix och så vidare. Där var det matfantaster och matskribenter som provade världens bästa 3-stjärniga krogar och diskussionen blev bitvis kring om de faktiskt betyder något, eller varför de som inte ens är kockar har rätt at utrycka något. Precis som öl så får man ändå ge dem att de om några har fler referenspunkter än många andra, och därigenom igen en form av legitimitet. Samtidigt är antal provade restauranger eller öl skit samma om man inte respekterar hantverket, aktörerna eller framförallt produkten. Annars skulle varje dansk ticker med fler än 20.000 provade öl vara detsamma som en ölexpert, vilket jag inte anser är fallet.

Kanske är det här vi slutar för den här gången. Att internet och med det appar, ratingsidor och annat har gjort att vi kunnat överblicka ett tidigare väldigt stort utbud av ölrelaterade nyheter och produkter. Vilket i sin tur har lett till att hubbar i form av ölbloggar och ölsidor har skapats för att filtrera den massan av ölnyheter och ölsläpp som finns, vilket har skett inom det fria ordet vilket gör alla till en expert. Om vi tänker oss en ölvärld utan Untappd, Instagrambloggar, RateBeer och så vidare – hade det varit bättre? Jag vet inte, än mindre om det är där kärnan till problemet ligger. Samma med ölblogar och ölsidor, tar vi bort dem, blir det bra då? Troligen inte. För det ligger nog i människans natur att prestige och nyfikenhet ihop gör oss kaxiga och krävande när vi märker att vi får uppmärksamhet.

Lösningen till det måste vara att bli mer sympatiska, transparanta, pålästa och genuint intresserande och minst av allt dömande. Alla som skriver, rate’ar, ger åsiker eller kritiserar borde försöka underbygga det med något. Sedan kanske branschen måste ta ner vissa lite, våga säga ifrån. Eller det skulle kanske åtminstone vara en bra bit på vägen, tror jag. Eller?