MankerBeer.com

Denna krönika har växt fram under en längre tid då vårt lokala sortiment har blivit sämre och sämre och sämre och sämre och sämre och sen sattes det ett stopp för att det skulle bli en större kvalitetskontroll och så blev det hela pannkaka av det.

De bryggerierna man verkligen vill ha in i det lokal alämnade och de som fick fortsätta att skicka ut i butikerna skickar många gånger direkt dåliga produkter till på tok för höga priser. Men detta ska inte handla om Systembolaget, för det har Manker redan sagt allt som man behöver säga om.

Nej detta handlar om det många av oss velat ha, bra session öl som man kan köpa i vilken butik som helst utan att storebror säger var eller när vi kan handla.
Frågan jag ställer mig är då vad man får när man sänker alkoholhalten till under 3,5% och säljer det i den lokala butiken, och vilka öl det ens är vi får in i just den butiken. En rolig trend jag tyckt mig se är att det dyker upp fler och fler alkoholsvaga öl på de vanliga matbutikernas hyllor. Många känner nog till ICA Supermarket i Åkerred som har ett enormt sortiment med folköl.

Alla har naturligtvis inte detta fantastiska sortiment utan det är ett fåtal matbutiker i landet som har satsat på ett bra utbud av lågalkoholhaltig öl. Därför gav jag mig iväg till en helt vanlig ICA Maxi och köpte med mig 10 stycken, inte så noga utvalda öl. Det skulle vara Svenska öl från dem som själva kallar sig hantverksbryggerier.

Vi kan börja med lite kuriosa. Många undrar ofta hur det kommer sig att en lätt/mellanöl håller nästan samma pris som en starköl. Jo det kan jag berätta. Jag som brygger hemma själv brygger nuförtiden en del lättöl för att det går verkligen inte att köpa många vettiga alkoholsvaga öl som ändå smakar bra. Jag bryggde ganska nyligen mitt mest vanliga recept, en humlad saison på ca 8% fast varmare och längre. Ölen slutade därför istället på 2,2%. Jag har med andra ord exakt samma råvaror till bägge. Enda skillnaden är alkoholskatten.

Väljer att inte fokusera dessa Dugges Spotlight, Nils Oscars Bordslager eller Jämtands Steam beer som alla 3 var väldigt bra öl i mellanölsklassen.
Nej istället har jag valt ut dessa: Strömsholms Post-Kari, Strömsholms Herman Hedning Peoples Beer, Eskilstuna Mellanöl, Jädraöl Vetefan, Helsingborgs Ale 2,8, South Plains Right to Strike och Strömsholms en Riktigt lättöl.

7 av 10 öl, är direkt dåliga 5 av 10 är direkt odrickbara. Hur F-A-N hände då detta? Hur har branschen misslyckats så kapitalt och tvingat fram mitt förmodligen tråkigaste inlägg genom alla tider.

Mitt projekt började med en lättöl, En Riktig lättöl heter den och kommer från Strömsholm. Strömsholm själva tycker att den passar till grillrätter vilket är lite roligt, för det är nästan precis så den smakar. Först av allt så skummade det något infernaliskt! Det var ett av de största skummen jag sett i mitt liv. Ölet smakade lite som att slicka på en bit kål, sönderbränt.

Jag fortsatte med Eskilstunas Mellanöl. Doften var riktigt trevlig, men när man väl smakade på det så smakade det gummi blandat med diskmedel. Trots det fanns det en del glädjeämnen i ölen, en av dem var när jag hällde ut den.

Jädraöl Vetefan var direkt dålig, men ändå drickbar. Man hade inte behövt vaska den men eftersom jag ville behålla smaklökarna någorlunda intakta så jag valde helt enkelt att hälla ut den igen. Två som ändå varit drickbara, jag hade nog kunnat stå ut med Eskilstuna ölen, men inte mer än så, men nu gick det utför.

Efter skandalen med en riktig lättöl så gick jag direkt på Post-Kari från Strömsholm. Om jag tänker skriva något om den? Ser ni bilden i inlägget? Ser ni hur mycket som lämnat flaskan? Ser ni hur mycket skum det är? Det smakade lika avskyvärt som det skummade.

Jag fortsatte därför med en Herman Hednings Peoples beer. Men den skummade inte alls istället, den var totalt avslagen och den smakade nästan lika tråkigt. Avslagen smak, viss rök. Vet inte varför jag tänkte på stenar…mötte vasken efter en halv klunk.

Istället för att ge upp valde jag att öppna en Helsingborgs Ale 2,8. Helsingborg som sägs ha vänt och gjort ett par riktigt bra öl, ja man måste ju prova. Men döm om min förvåning när jag kapsylen lämnade flaskan sprutade en stor stråle rakt upp och ja det nådde nästa hela vägen upp till taket. Nej jag var inte helt nöjd. Smakade ungefär som det lät. Ja det var surt.

Sist ut var ölen jag bävat för mest. South Plains Right to Strike. Tänka sig att ölen jag förmodligen set minst framme mot förmodligen blir den bästa? Nej jag hag inte provat den än så jag öppnar. Ingen gusher, bara här har vi en bättre början men….

Den ser ut som diskvatten och har mer eller mindre inget skum. Smaken är bland det värsta jag varit med om. Det är som att bita sig i tungan så att det börjar blöda, den metalliska hemska smaken. Att man sen spyr så det kommer genom näsan och doften fastnar där. Att sen med sin sönderbitna tunga fortsätta med att slicka på en frusen metallstolpe så att tungan fastnar. Det är så metalliskt att det är löjligt. Värst av allt är att nu har spyan ur din näsa också nått tungan och en bitterhet som snabbt går över i något fasansfullt surt och in i hela munnen. Jag gråter lite….och häller ut skiten.

Detta mina vänner är skandal! Jag vill inte på något sätt låta kränkande eller elitistisk. Men när vi betalar så pass mycket för en väldigt noggrannt utvald produkt som en lågalkoholhaltig öl ändå år. Då vill man ju att det ska smaka gott. På ölmässan som nyss gick av stapeln i Göteborg var det en paneldiskussion med S:t Eriks, CAP, Rådanäs, Beerbliotek och Coppersmith. En punkt som alla var otroligt samstämmiga med vad att dålig öl skadar de som faktiskt brygger bra öl något enormt. Köper du någon av ölen ovan för 20+ kronor kan jag lova att du inte kommer att vilja prova på lågalkoholhaltig craft beer igen! Tyvärr!

Nu ska jag vara sådär genomnaivt fanboy-aktig och skriva om en krog som av en slump vuxit till att bli mitt favoritställe i Sverige – Göteborgskrogen The Rover. Ni som följer MankerBeer på Facebook ser att det har varit rätt många besök och hyllningar till dem under de senaste två åren. En stockholmare i Göteborg låter kanske lite exotiskt? Inte alls, har man ett jobb som ibland gör att man “bara måste” åka västerut för ett par dagars jobb så tackar man och tar emot. Det har gett mig möjligheten att besöka några av stadens alla inspirerande ölkrogar och få prova på stadens alla nya spännande bryggerier. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, Göteborg och Malmö har varit de mest spännande ölstäderna det senaste året.

Första gången jag var på The Rover var innan deras ombyggnad som blev klar nu för bara någon månad sedan och som gör att de kan inhysa fler middagsgäster, dubbelt så många fatkranar och har kunnat få en mer öppen planlösning. Innan var det härligt pubdunkelt och lite trängre vilket gjorde det lätt att hamna i konversationer med övriga gäster om ditten och datten. Sedan dess har det blivit rätt många besök, vissa dagslånga, andra bara över en öl eller lite tjôt. Vad som hållit nivån under hela tiden jag varit besökare på krogen har varit maten, något jag redan gett ett erkännande som Sveriges bästa krogmat. Med varierande rätter som dagens kött, fisk och burgare har man alltid kunnat få vällagad mat som inte bara varit oförskämt billig utan där allt från sallad till pommes och kött har varit tillagad på plats och med så mycket mer kärlek och omtanke än vad du brukar få. Att varje dag servera “dagens” burgare, kött och fisk som kan vara allt från pulled pork-burgare till lyxiga älgklämmor visar inte bara på påhittighet utan även att man ska kunna kika förbi bara för lite god mat, ölet måste inte vara i centrum. Att man sedan serveras pommes med tryffelolja är bara syndigt, och oerhört gott. Tyvärr satsar på krogar på riktigt bra käk utan det är för vanligt att man slänger fram upptinade och snabbfriterade pommes frittes med en sunkig tillredd och upplagd sallad där köttet saknar smak eller där de vegetariska alternativen består av en ostbit eller bara en sallad. En bra rätt och en välsmakande öl för under eller runt 200 kronor bör vara målet för alla krogar som vill få återkommande middagsgäster. Jag skyller också eventuell temporär viktuppgång på The Rover.

Med det nya köket har man nu kunnat bredda både utbuted av mat, numera kommer man kunna satsa mer på kallskuret och mindre rätter, men även utbudet av fatöl. 32 stycken kranar fyllda med allt från cider, tysk pils, svensk pale ale och amerikanska stouts bådar inte gott för leverns välstånd men desto bättre för alla de som vill ha någonting gott att dricka men som ibland tycker att krogar är för nischade. Här finns det något för alla och flera gånger har jag kommit in “lite på salongen” efter en kväll med några glas saft och då funnit att jag inte är sugen på “det häftigaste” eller “något speciellt”. Att då ha en 5-6 alternativ med hederlig öl såsom Nynäs Bedarö Bitter, en tysk lager eller en helt vanlig pale ale är faktiskt mer ovanligt än vad det låter. Idag har många krogar ett par kranar med “lättare” öl men ofta består de av Falcon, Guiness eller annan öl jag hellre byter bort mot högkvalitativ vardagsbira. Flasklistan har bantast något vilket jag vet att flera har ställt sig negativa till men för min del så ser jag hellre kvalitet med öl som kan stå lite och som inte kommer på fat, såsom Lost Abbey, vissa Hoppin Frog etc. än att humliga eller andra öl som inte lämpar sig för lagring får stå och bli gammal. Variationen och priserna på fatölen gör det också rätt lätt att finna ett gäng öl man kan tänka sig att dra igenom under kvällen varpå man snappt glömt det där med flasklistor. Då kan man istället gå snett över gatan till Ölstugan Tullen med sitt breda utbud av svensk öl eller till början av Andra lång och Jerntorgets Brygghus som har öl från hela världen i sina välfyllda flaskkylar.

Det enda som är lite negativt med The Rover är personalen. Antingen är de omöjliga att förstå då man förväntar sig en bred göteborgska men får höra stockholmare förklara att de satt upp ens nota i namn som inte lämpar sig i skrift eller så tävlar de hellre i godisätning. Vill du ha tips på bra bourbons (utbudet är ruggigt välbotaniserat) så får du genast lite tips på vad du kan komma att tycka om, likaså om du vill ha en hederlig cider – personalen gillar cider. Ser man förbi detta så sluter sig krogen snarare sig till den skaran krogar runtom i landet som ger känslan av att komma in på Cheers där alla vet ditt namn och det är “inga konstigheter”. Jag går faktiskt ut rätt sällan nu för tiden men när jag gör det försöker jag finna min väg till restauranget och krogar som känns familjära, det blir lugnare helt enkelt. Jag älskar nörderier men likaså att kunna koppla av och bli lagom dyngberusat tillsammans med några mindre ölintresserade vänner, som trots deras (än så länge) bristande intresse ändå känner att de kan ta ett par öl på krogen jag tar dem till. Sådana ställen finns det rätt få av och jag tror att nyckeln ofta ligger i personalens bemötande snarare än utbudet av drycker, lokalen eller liknande faktorer. Vissa krogar vill ibland ha en viss attityd eller stämning vilket tyvärr kan gå ut över  “vanliga” gäster. Tar man åter närliggande Jerntorgets Brygghus så känns det oftast mer som när man var 16-17 och just började slinka in på krogen för att ragga på tjejer man hade noll chans på och dricka fulgroggar än att komma till ett ställe med väldigt bra ölutbud. Detta ser jag som något positivt. Man kan nörda öl på “minde fina” ställen men man kan inte gå all in och festa på i eget tempo på de “finare”.

Göteborg är tillsammans med Malmö de hetaste städerna i landet just nu vad gäller hantverksbryggd öl och intresset ser bara ut att växa. Malmö har börjat konkurera rejält med Köpenhamn och Göteborgarna visar upp ett enastående engagemang vad gäller att organisera event och informationsdelning på internet, något Stockholm är långt efter med. Gräsrotsengagemanget tror jag kan lägga en oerhört stark grund för vidare spridning av bra ölkultur och med de krogar som finns och poppar upp i staden lär det inte ta lång tid innan vi ser flera bryggerier ta för sig även på den internationella ölscenen. När jag snart åter åker till Göteborg, då för All In Brewings stora ölfest så lär det bli ännu ett Roverbesök, för trots att jag vill upptäcka mer i staden i mitt hjärta så är det svårt att inte gå hem till Rover, ta sig sin burgare och öl, lägga upp fötterna på bardisken och bara vara.

Så tack till Niklas, Tobias, Lina, Johan, Kongo och Jonas, numera på exil hos Ölrepubliken samt alla andra för att ni låter och har låtit mig och M2 hållas.