MankerBeer.com

Ja ni läste rätt. Enligt våra amerikanska källor är Firestone Walker nu redo för att ta steget över Atlanten till Sverige, men inte via någon av de importörer vi trodde!

Ni kanske mins det hela. Duvel Moortgat gick in i Firestone Walker för några månader sen vilket innebar att Firestone kunde använda den tveklöst väldigt utvecklade och fördelsaktiga distributionen Duvel Moortgat erbjuder. Tack vare den kan man nu också testa vingarna i andra länder och Sverige är naturligtvis ett av de första länderna man vänder sig till! Marknaden är enorm och den svenska publiken känner man till sen sina resor till CBC (Copenhagen Beer celebration) där man har träffat massvis med svenskar.

Duvel har sedan tidigare ett sammarbete i Sverige med importören Galatea som satsat hårt på sin satsning på hantverksöl genom Craftbeer.se. Men vare sig de eller andra importörer med starka band till USA såsom Great Brands eller Wicked Wine verkar nu ha knutit säcken med jätten. Istället säger våra amerikanska källor att det är en annan svensk importör som tar in dem. Ni kommer inte att tro detta, men den lilla fågeln viskade att det är Spendrups.
Spendrups har börjat satsa på hantverksöl genom att köpa tex Lagunitas via just Galatea, BrewDog genom CASK och importera Hilliards samt en ny satsning på hantverksbryggerier från London. Nu verkar det alltså som att man knyckt åt sig ett av de större märkena.

Frågan är väl egentligen vad Duvel kommer att göra? Naturligtvis kan de agera och säga, vi har redan ett stadigt sammarbete med någon i Sverige. Precis som man gjorde med Ommegang vilket gjorde att Ommegang lämnade Great Brands. Eller så får vi se Firestones öl rulla ut den här vägen, vilket vi på förhand tror inte direkt innebär coola specialsläpp.

Jag kan faktiskt inte förstå det. Jag ber lite om ursäkt till de som jobbar på Spendrups för orden jag nu kommer att säga. Men det finns många importörer i Sverige som är väldigt duktiga på hantverksöl, av dessa finns en handfull som är väldigt bra på amerikansk öl. Varför i hela fridens namn väljer man att gå via en av de absolut mest sömniga och traditionella distributörerna av makrolager?

Min strörsta farhåga är dock att man bara väljer att ta in Firestone Walkers standard öl. Missförstå mig rätt, högre standard får man leta efter, men kommer vi att kunna få hit relativt limiterade Anniversary ölen?  Kommer vi att kunna sa Parabola, Sucaba, Stickee Monkee eller någon av Feral ölen? Jag hoppas verkligen att Spendrups inte är den sömniga farbrorn jag faktiskt tror att den är.

Spendrups är ju annars Heinekens importör i Sverige och Heineken känner vi ju till köpte 50% av Lagunitas vilket förmodligen har satt dem i försätet så fort Duvel vacklat.
Ni börjar förstå vilken otroligt konstig koppling detta ger. Spendrups har Duvel Moortgats Firestone Walker och Galatea har Heinekens Lagunitas.

Vill dock tillägga att jag är OTROLIGT nöjd med att få hit lite Firestone Walker. Min son är döpt Jack efter deras Double Jack, den perfekta dubbel IPAn i mina ögon, jag vill bara att detta ska bli bra för alla och snälla rara Spendrups. På ren skånska: klydda för fan inte till detta!

Äntligen! Äntligen? Eller så nöjer vi oss med att konstatera att Copenhagen Beer Celebration 2013 nu är över. Efter att ha varit i skandinaviens ölcentrum nummer 1, Köpenhamn i dagarna fem så är det med all rätt man får känna sig lite sliten. Kikar jag i mitt excelark så ser jag att jag provat närmare 300 nya öl, bekantat mig med 10-15 nya bryggerier och tagit en hejdundrans massa foton. Jag har mött nya och gamla vänner, jag har skålat i öl med några av världens bästa bryggare och jag har planlöst strosat omkring i Spartahallen och bara njutit av hur galet allt är.

När jag skrev min förra, något kortare sammanfattning så handlade det mest om de första spontana intrycken efter fredagens session. Då hade jag ingen aning om hur galet lördagen skulle bli, två pass skulle betas av, folk skulle vallas in ut, runt, tillbaks och slutligen om igen. Likväl flöt allting på tämligen bra och jag såg väl inte direkt några ledsna miner hos alla de som vi mötte – eller har jag fel?

Det coola med CBC är hur det knyter ihop den internationella ölscenen på ett sätt ingen riktigt gjort förut. Jag satt och drack öl med Todd Haug (Surly Brewing) och hans trevliga fru Linda på torsdagen och någon dag senare så ropar Linda glatt att jag måste träffa den grekiska ölbloggaren de just snackat lite med. Kort därpå kommer ett gäng brasilianska ölentusiaster förbi och undrar vart de bör gå för de bästa ölen, följt av ett möte med en spanjor jag träffade i Köpenhamn förra året i samband med Pearl Jams konsert i staden. Med andra ord – alla finns representerade på CBC.

Det svåra är väl att välja ut mina favoriter. För många provade öl, för mätta smaklökar och fokus på att umgås med galna vänner stod föra i kön. Däremot vill jag lyfta fram To Øl’s “Fuck Art – Lets Dance/This is advertising/This is architecture” som inte bara hade galna labels utan var hiskerligt bra! Lika fantastiska var Mikkellers “X“-öl, de öl han började med runt 2006/2007 och som idag är mytomspunna och beryktade – men Imperial Stouten och Big Tony var å andra sidan just så bra som legenden sagt. Att hans Spontandoubleblueberry troligen är den vackraste ölen som skapats är kanske upp till var och en at tycka men det rosablå skummet, den härliga färgen på vätskan och att ölet är makalöst gott gör att den nog kan placera sig som 1a på min lista.

Sedan är man väl en bov om man inte nämner hur fin Kuhnhenn Raspberry Eisbock var, bröderna och bryggarna Eric och Bret stod stolt och hällde upp ölet under fredagen.  De lyckades även knita till sig 5 glas av den som de i smyg hällde upp under början av lördagen, generöst och ödmjukt – själv hade jag förstått om de glupskt smaskat i sig de sista glasen. Annat amerikanskt som bör lyftas fram är Lagunitas Sonoma Farmhouse Hop Stoopid som såhär färsk och god piskar många andra dubbel IPAs. Against the Grain kanske inte hade bästa ölen men Sam, Jerry och de andra var de skönaste bryggarna att hänga och snacka skit med – helt galna. Att Chad från Croocked Stave gästspelade hos dem med lite av sin öl under senare passet på lördagen var en bonus jag hoppas att många fick ta del av, sympatisk och trevlig och jag hoppas att vi får se hans öl i Sverige i v/-år… Likaså är Firestone Walker likställt med otroligt hög klass och allt från Pale 31 till Sucaba, Parabola och Double DBA var inget annat än toppklass. Att Matt Brynildson själv stod och hällde upp ölen och verkligen tog sig tid att snacka om ölen, om bryggeriet, om deras nya lagringsprojekt och om öl i allmänhet visar hur passionerade deltagande bryggerier är.

Här låg kanske det enda stora minuset jämfört med i fjol. I fjol var det mer snack och mindre verkstad, bryggarna kunde lättare hälla upp ölen och snacka lite med ölfanstaterna som på grund utav att  ölen kostade behövde begränsa sig något. Nu när det var “free samples” så sprang de flesta, jag inräknad runt och ville prova allt det goda som fanns. Wayne Wambles på Cigar City som hur trevlig och snäll han än må vara fick därför mest fokusera på att hälla upp öl än att snacka om dem, lite synd. Sedan kanske det är bättre i längden än att hantera poletter likt i fjol men jag skulle nog velat ha något mellanting just så att det blev mer socialt även för bryggarna.

Ser vi istället framåt så hoppas jag verkligen att CBC återkommer nästa år, det här behövs för den europeiska ölscenen och många bryggare fick nya kontakter både med andra bryggare men också med importörer och andra, vilket kanske underlättar framtida import. Det jag hoppas är att CBC då får ett management som kan hantera den press och den stress det är, vare sig Irina 2012 eller Ivan 2013 hade riktigt tiden att tänka på varje tänkbart scenario – men så är det inget heltidsjobb heller och ingen har riktigt tiden att göra riskanalyser eller se till så att ölen faktiskt levereras i tid. Där kan man ta hjälp av andra, likt vad vi erbjöd oss i form av införrapporter och annat. Jag tror och hoppas att CBC kan växa och bli bättre för varje år, men då måste man mötas och försöka ta till sig från alla håll och kanter – och här vet jag att kritiska röster hördes innan CBC. Nu ska vi däremot vara positiva. Maten var topp (allt från korvarna till den fantastiska chilin och den fina risotton och fiskkakorna), ölen behöver vi knappt nämna, vädret var bokstavligen strålande (trots att jag hade velat sitta ute i solen likt i fjol) och nu finns inget mer att kommentera på – CBC, tack för i år!

Har ni också funderat på det där med att lagra öl på träfat? Varför använder vissa amerikanska ekfat medan andra föredrar franska? Varför smakar vissa socker och ananas medan andra har inslag av honung och smör? Hur påverkas ölet av den process faten genomgår och vilka faktorer är det som ger ölet dess olika karaktär?

Firestone Walkers bryggmästare Matt Brynildson använder en speciell teknik kallad Burton Union System vid bryggningen av sina öl. Ett sätt att på ekfat säkerställa en jämn jäsning genom att få väck skummet från jästen vilket har födelarna att ölet jäser stabilare, ölet blir dessutom både klrare både vad gäller smak och utseende. Idag är man troligen ensamma i USA om att använda systemet, men det är inte det enda de använder träfat till. Nyligen öppnade Matt och hans team upp sitt tills nu “hemliga” fatrum – Barrelworks.

Barrelworks is the mothership of our growing barrel-aged wild beer program, which includes revolving creations such as Lil’ Opal, Sour Opal, Rufus, Reginald Brett and others—all created by secondary microflora fermentation in the barrel. These beers are our twist on the Belgian sour beer tradition. They are aged in a variety of American, French and Hungarian oak barrels, many of them inherited from wineries such as Opus One, Halter Ranch and Chamisal. The program also includes barrels retired from the Firestone Union oak barrel brewing system, as well as occasional bourbon barrels.

I samband med Barrelworks har man också tagit fram en väldigt användbar guide över hur lagring på olika typer av ekfat ger vissa smaker. Fräcka som vi är så har vi snott guiden för att kort och opedagogiskt gå igenom de olika stegen. Ett bra första steg är att innan ni går vidare till ekfatslagring och smaker först läsa  den här pdf’en som kort går igenom vad ek och ekfat är.

Först ut är en kort genomgång av de typer av smaker du kan tänkas finna i ett o-/rostat ekfat.

Beroende på hur länge fatet har bränts och hur länge ölet har lagrats på fatet så kan man känna alltifrån popcorn, kakdeg, äpplen och bränt socker . En bra övning att göra hemma är att ta ovan smaker och positionera dem på skalan längre ner för att se vilka smaker ni tror är vanliga vid olika rostningsgrad.

Steg 2 visar hur mycket och vilken karaktär ölet får beroende på tiden den lagras. Ofta är det vid det här steget vi kan identifiera bryggerierna som känner sina fat och har gyllene fatfingrar och parningen av rätt öl med rätt fat under rätt tid. För visst har man provat öl med en för lätt och ljust kryddig finish där man kanske hade önskat en rökigare och mer markerad fatkaraktär. Vet man istället hur ekfat förändras och utvecklas så förstår man också mer av anledningarna till varför ölen man dricker smakar som de gör. Passa nu på att läsa pdf’en på länken här så går vi sedan vidare in på vad som faktiskt sker med träet.

Beroende på åldern och storleken på träfatet kan man därmed beräkna, åtminstone på ett något sådär, hur mycket träkaraktär ölet kommer att få. Vi såg också att temperaturen i sig har varit det som påverkat karaktären på träet, ett hårdare bränt fat får inte helt otippat en kraftigt rökigare smak medan de mildare brända faten får mer mild pepprighet. Vad är det då på molekylär nivå som faktiskt sker med ölet? Vad sker när man värmer upp trä och hur kan det i sin tur ge karaktär på ölet?

Fortfarande inte övertygad med effekten fatets “bakgrund” spelar in på ölet? Firestone Walker har två bra grafer vi vill lyfta fram: Den första ger en överblick av fatets utveckling över tid kontra värme medan den andra tydligt visar vilka processer som sker när och vid vilken temperatur. Här åskådliggörs rätt tydligt när ett fat börjar bryta ned tanninerna eller när vanillinet börjar dyka upp. Med andra ord ser vi nu effekten av de två faktorerna tid och temperatur – i alla fall vad gäller tillverkningen av fatet. Sedan kommer tid, temperatur och rostningsgrad i sin tur att inverka på ölet på ett liknande sätt.

Den avslutande bilden kanske inte säger alltför mycket och kanske kräver lite vidare googling, men ger ändå en överblick över de olika kemiska beståndsdelarna, deras inverkan på ölet samt varifrån de kommer.

Sådär, där har ni en rätt enkel grundkurs i smaker och ekfat, nu är det bara att släppa på vildjästen och börja skapa era egna häftiga suröl. Detta får ses som en oerhört enkel, opedagogisk och rakt-på-sak-genomgång som vi hoppas att vi kan fördjupa framöver. Kanske har ni redan nu lärt er något nytt? Har ni missat länkarna för vidare information så har ni annars det att se fram emot.

Kunskap kanske inte alltid är makt, men vi är säkra på att kunskap skapar merintresse!

Get your hop fix on, baby. Om du kan relatera till frasen “when a double IPA just isn’t enough.”så vet du att du har passerat det som Vinnie Cilurzo från Russian River och Matt Brynildson från Firestone Walker 2005 kallade ‘the lupulin threshold shift’. Det de båda bryggarna klurade på och som Martha Harbison på BeerSci nu funderat vidare på är ifall humle på något sätt kan vara beroendeframkallande för en människa.

Humlefantaster vill ständigt prova mer, prova nytt, prova annat så länge de får sin humlekick, inte heller sällan att de triggar ett behov av att behöva mer av allt på en och samma gång. Enkelt och kort svarat så är det inte möjligt att bli fysiskt beroende av humle – det finns ingenting i humlekotten som likt nikotin eller olika typer av droger skapar ett beroende. Humlen har ingenting som påverkar receptorer i hjärnan som släpper lös dopamin för att frammana samma tillfredsställelse som när du dricker kaffe, alkohol eller tar en pipa tobak. Det psykologiska och fysiska kan i vissa fall också leda till olika typer av psykologisk triggning, t.ex. som vid hetsätning där dopamin åter spelar en viktig roll. Martha poängterar dock att det inte kan ske med humle – du kan bli beroende av alkoholen i öl, men du kommer inte att få någon dopaminkick av humlen i sig.

Vad man istället kan undersöka vidare är om det kan röra sig om anpassning och tillvänjning. Anpassning är när din upplevelse av en smak, doft eller liknande ebbar av i takt med att du utsätts för det. Det tar bara någon minut och kan gå över på någon timme. Tillvänjning å andra sidan är när det du utsatt dig för under en längre tid ändrar känsligheten för det du upplevt. Som exempel nämner Martha salsa, som är som värst de första 15 minuterna men där du sedan vant dig vid hettan (anpassning) och där tillvänjningen av salsa gör att du inte kommer att uppleva salsa lika starkt som vid första tillfället.

Humle fungerar lite annorlunda då det både vänjer dig vid beska, men också utsätts för smak och doft som härstammar från humlen. Trots det så har det inte kunnat påvisats att humle i sig är direkt beroendeframkallande, även fast det finns indikationer på att du till en viss grad kan anpassa dig vid beska och även vänja dig vid att uppleva humlens karaktäristiska element. Sedan bör vi så klart lägga till viktiga yttre faktorer som öldrickarnas smak- och doftpreferenser, trender, hype och annat som också lär spela in på hur olika personer “faller” för humletrenden – men detta är en annan typ av diskussion och rör inte det vetenskapliga i om humlen i sig har beståndsdelar som fäster sig i humlenerven.

Så alla ni (andra) humlefantaster – fortsätt dricka all form av humlad öl, ni löper ingen risk att hamna i ett livslångt beroende. I alla fall inte på grund utav humlen. Snarare har jag hört att humle botar all form av sjukdom och krämpor… eller var 1’a april i måndags?