Något flera amerikanska västkustbryggerier kanske har lyckats med bättre än någon är att ta fram ljusare, traditionellt europeiska öltyper som de sedan kryddar eller låta ligga på träfat för att de ska få en såpass vinös karaktär att det nästan bara är kolsyrebubblorna som avslöjar ölets karaktär. Russian River, Almanac och Lost Abbey är bara några exempel på bryggerier som alla gjort sig ett namn för sina högklassiga öl av den här typen. Ser vi österut finns det många andra som gör bra syrliga ekfatslagrade öl men det är främst de förstnämnda jag tycker att jag har fått stora upplevelser med och ölet jag tänkte kika närmre på var inget undantag. När vi var på Lost Abbey/Port Brewing i höstas så visade de oss de enorma utrymmena med lagringsfat, en yta som var större än själva bryggverket gånger två. Likaså var det på Russian River och det är inte så konstigt att många nordvästliga bryggerier satsar mycket på vinfat med tanke på den starka vinkulturen och vinproduktionen i norra Kalifornien och vidare norrut.

Lost Abbey Saison Blanc lät inte alltför spännande när vi stod på bryggeriet men när bryggmästare, och en av mina personliga ölhjältar Tomme Arthur frågade om vi ville ha lite öl med oss var det svårt att inte välja den, efter några veckor av IPAs och Imperial Stouts kunde det vara gott med någonting enkelt tänkte jag. Som alltid med Lost Abbey så var det inte fullt så enkelt. Ölet ska efterlikna ett torrt, krispigt vitt vin och druvsorten Sauvignon Blanc. Nya Zeeländsk humle, gyllene russin och vitpeppar åkte ned i ölet som sedan fick jäsa till sig med Brettanomyces.

Har du tur kan du finna ölet, eller andra Lost Abbey öl till och från i Köpenhamn och då och då har vi även blivit bortskämda med att få ölet hit till Sverige. Galatea som genom Drikkeriget nu tar in ölet hoppas få in mer av dem och det är vi glada för, Lost Abbey har sedan jag började min resa in i ölets värld varit en stor favorit.

Lost Abbey Saison Blanc

Utseende: Klargyllene, aningen matt gyllenfärgad vätska med litet vitt skum som slutar som rester längsmed glasets väggar och en kluddig hinna.
Doft: En typisk Lost Abbey-doft med brettig citrus och den söta, lite tunga russintonen (de har en tendens att ha russin i många av sina öl) och mycket klara drag åt ljusa, syrliga vita viner. Vitpepparn påminner mer om örtigheten i vissa vinär än kryddigheten i många liknande öl som bara blir “peppriga”.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Det börjar lätt men växer i munnen tack vare små bubblor som ändå tar för sig. Det är oerhört rent där den lilla bretten lurar dig att tro att du dricker ett storrt syrligt vitt vin, något pepparn och de lagom beska citrussmakerna från humlen bygger vidare på. En torr, apselsin-zestfylld eftersmak som låter beskan angripa tungspetsen.

Betyg? – Bättre. Ta bort de milda små bubblorna och det är svårt att hålla isär från ett vin. Otroligt rena smaker där pepparn inte blir kryddig utan bara ger en liten touch som med bretten och russinen fångar kärnan i ett torrt vitt vin – lite örtighet och lätt syrlig funk, en stramhet och så lite tryck. Det här är en öl som imponerar på mig och verkligen är bättre än vad jag först trodde att det skulle vara. En perfekt öl på vårkanten och jag hoppas att vi kanske kan få se den hit till Sverige, eller i värsta fall så får den bli ett bra köp om man lyckas finna den i Köpenhamn.

Förra veckan skrev jag ned mina första tankar om världens största ölmässa – Great American Beer Festival (GABF). Kort och got kan man sammanfatta det med att jag vart riktigt imponerad över hur väl allting var organiserat in i minsta detalj, allt flöt på utan några direkta komplikationer. Idag tänkte jag fokusera lite mer på det som mässan trots allt primärt handlar om – ölen.

Cirka 4.809 öl är på något sätt inblandade på GABF, med “inblandade” menar jag att de antingen serveras på plats eller är med i själva tävlingen. Alla tävlande bryggerier har nämligen inte garanterats en plats på mässan, något vi fick information om att de kommer att ändra på till nästa år.

Av dessa närmare 5.000 öl hann jag på de 2 sessions vi var där med att prova 198 stycken, en hög siffra som i relation till mängden öl som ändå fanns i lokalen får anses vara rätt så fjuttig. Då bör man också veta om att jag och M2 var runt rätt fint hos de olika bryggerierna. På min 7-gradiga poängskala  (7 är en strålande öl som etsat sig fast i min ölsjäl medan 1 är en defekt och helt makalöst dålig öl) så blev genomsnittet 4.3, en siffra man bör vara medveten om speglas av att jag medvetet valde bort öl jag anade att jag inte skulle gilla samt att vi försökte hinna med att prova alla de öl vi redan på föhand visste skulle vara fantastiska. Då jag utgår från RateBeers klassifikationer samt deras klassifikationer av varje enskild öl vad gäller ölstil så vart jag förvånad över att mina provade öl täckte in hela 52 olika ölstilar – allt från gose till imperial pilsners och tjeckiska dunkels. 94 olika brygger hann vi också med att prova öl hos.

De öl som stod ut som sämst vart Carolina Brewery’s IPA Flaship IPA och Hamburger Mary’s specialty grain Sleeping Beauty som både fick underkänt. Utöver det fick 15 olika öl från totalt 12 bryggerier betyget “OK” (en rätt trist öl utan det minsta som står ut, men inte direkt defekt/fel/äcklig). Wiley Roots Brewing Company, North by Northwest Restaurant and Brewery och Smugglers Brewpub står ut med två öl vardera bland dessa.

Om man tar de bästa ölen så ser topp 3 ut såhär:
Funky Buddha Brewery Passion Fruit Berliner Weisse – 7
Port Brewing/Lost Abbey Duck Duck Gooze – 6.5
Funky Buddha Brewery Last Snow – 6.5

Därefter följer sex stycken olika öl som alla fick en 6’a (en öl som jag anser vara otroligt bra och gärna kan dricka om och om igen) i betyg. De som sticker ut här är Snake River Brewing Le Serpent Cerise, Cherry Street Brewing Cooperative Chief Sawnee’s Stash Coconut Porter och Round Guys Brewing Company Berliner-Weisster Weisster-Berliner medan New Belgium NBB Love’s Leopold, Almanac Beer Co’s Farmer’s Reserve No 3 och Pizza Port (San Clemente) Interstellar Overdrive får anses var öl från lite mer kända bryggerier. Totalt fick 55 av de 198 provade ölen ett betyg på, eller högre än 5 (väldigt bra, en öl jag gärna provar flera gånger igen). 39 öl fick ett betyg lägre än en 4’a (4 är en “bra öl”, en öl som inte behöver sticka ut men som är god och levererar något).

Ser man till trender ser ni ovan hur min topplista består av 5 stycken sour/wild ales, 2 berliner weisses och 2 porters, så jag skulle ljuga om jag inte sa att det är både vad jag gillar just nu men också vad som är “inne” i USA just nu. Dock provade vi bara runt 14-15 olika suröl på själva mässan. IPA och DIPA är fortfarande de vanligaste stilarna och nästan alla bryggerier försöker slå varandra när det kommer till humliga öl. Detta gör tyvärr att det är omöjligt att välja ut vilka som är bättre än andra, utbudet gör nästan att man drar alla över en kam om de inte sticker ut på något sätt. De bryggare vi pratade med under dagarna i Denver var inne på samma sak och att alla har sin IPA och DIPA men att det är få som försöker föra stilen vidare eller skapa någon form av variation.

Nu kanske man inte ska låta de öl jag provade på mässan generalisera hur det sett ut på GABF eller i USA i stort, men jag tror ändå att det ger en fingervisning av hur landet ligger. Av 198 öl var trots allt 44 öl IPA eller DIPA, med ett genomsnittsbetyg på 4.2 – med andra ord är nivån på humliga öl i USA rätt hög, siffan är dessutom rätt stabil och skiljer sig knappt när jag tar bort de 5 sämsta och 5 bästa (sett till mina betyg) inom stilarna. Noterbart är att Stone Brewing Co. har 4 10 bästa humleölen jag provade.

Det blir lite svårt att välja ut vilka bryggerier som var mest up-and-coming för när jag ser på de bryggerier som fick en 5’a eller högre är det få överraskningar annat än de jag nämnt ovan. Men ser vi lite bredare och väljer med öl jag provade på kring-events så skulle jag lyfta fram Coloradobaserade Trinity och MillerCoors ägda AC Golden. Väljer vi bryggerier som på olika sätt är tillgängliga i Norden så är Green Flash Green Bullet en favorit, New Belgiums surare öl och Stones alla humliga öl saker vi hoppas dyker upp.

Jag vill åter lyfta fram hur häftig upplevelse GABF är och att ni alla bör försöka med ett besök, om inte nästa år så någon gång framöver. Nu missade vi hela hembryggardelen, längan med små brewpubs och även vissa geografiska områden men går man runt med en eller ett par vänner hinner man med rätt mycket på de 3-4 sessions man kan välja att gå på.

Nästa gång vi ses och pratar GABF så kommer det att handla om Stockholm Beer and Whisky Festival och hur GABF skiljer sig, på gott och på ont. Tills dess får ni dricka god öl och förbereda er för Copenhagen Beer Celebration (CBC) som har biljettsläpp nu på fredag.

När Lost Abbey med sina ondsinta tolkningar av Belgiska öltyper åker över till galningarna på BrewDog för att göra en gemensam öl så är det ju inte konstigt att alla med en gnutta ölintresse höjer ett ögonbryn. BrewDogs tidigare amerikanska samarbete, då med lika galna Three Floyds, utmynnade i Bitch Please som fick ett varierat mottagande men som nog också har krävt sin lagring. Förväntningarna var med andra ord ärtt höga och när det blev klart vad det skulle bli för öl – en imperial porter på 10% som skulle lagras på romfat i 12 månader. Visst måste vi hålla med om att namnet Lost Dog är både roligare och bättre än Glen Diego vilket var det andra förslaget. Det var ett tag sedan Lost Dog släpptes och har man följt lite av vad som har skrivits om den så ser man ett liknande mönster mot BrewDogs AB:08 som verkligen har delat upp BrewDog-fantasterna, är bryggeriet i en svacka eller är det bara vi som blivit mer kräsna?

BrewDog/Lost Abbey Lost Dog

Utseende: Ur flaskan kommer en mörk, mörkt brun vätska med lite mörk mörk brun lite kladdbrunfärgat skum som snabbt stiger till himlen och försvinner. Ser lite tunn ut i glaset.
Doft: De första aromerna drar åt syrlig sirap och sura äpplen med viss sälta som lyckligtvis övergår till choklad, kaffesump och karamell. Tyvärr är jag inte helt övertygad och balansen mellan grundölet och den långa lagringen som den utsatts för är inte helt på topp i mitt tycke. För att vara romlagrad ät den lite spritigare och saknar de rätt söta och angenäma romtonerna.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt lätt i munnen och smaken är lite därefter med vattniga svsiskon, plommon och äpplen. På plussidan är det en god smak av päron och mörkt bränt socker och mörk rom. Övergången till sirap och torkade frukter med viss klibbighet är uppskattad men räddar tyvärr inte helhetsintrycket.

Betyg? – Bra. Det är en helt okey och rätt bra öl, men jag blev besviken och mina förväntningar kom inte i närheten att införlivas. Samtidigt kanske en 12 månader lång romlagring av en imperial porter ger en öl som just denna och därför vill jag inte heller vara alltför negativ. Tyvärr var den för spritig för mig och saknade balans så sista dropparna åkte i vasken. Jag har två flaskor kvar och precis som med Bitch Please hoppas jag att de ska vinna på att “stilla” sig något och få ihop smakerna.