Vad får man om man tar lite av de saker man gillar och adderar ihop i en fruktöl på 4,9% baserad på en av bryggeriets lageröl? Låter det som BrewDog så är det oftast BrewDog och just denna öl är deras Prototype 17. Baserad på deras 77 Lager, men med en Belgisk jäststam och som fått ligga tillsammans med skotska hallon på skotska scotchfat. De erkänner själva att de inte riktigt visste hur utfallet skulle bli, bara att de gillar det. Vi tyckte dock att det lät lite somrigt och att det förhoppningsvis skulle vara som en scotchbaserad bärcocktail.

Dock finns det flera faktorer som skulle kunna lura iväg resultatet, helt kort – hur passar de olika beståndsdelarna ihop? Scotchfat och bär? Lager och Belgisk jäst? Lager och bär? De har senare provat att göra om ölet med andra basöl (exempelvis Trashy Blonde), haft lite olika alkoholstyrkor och också provat att dra i lite humle. Det är ju en prototypöl och dessa tas fram för att experimentera, och experimentera vet vi att dessa gossar kan – så blev det bra då?

BrewDog Prototype 17

Utseende: Klar något mörkare gyllenorange vätska med poröst lätt smutsigt skum med minimala bubblor.
Doft: Trevliga inslag av hallon som möter vanilj, ek och tyngre aromer. Doftar som en något syrligare somrig dessert. Torrt gräs och citrus ger lite variation men i övrigt är doften rätt enkel.
Smak: Lättare munkänsla med okey till bra kolsyra. Poröst kropp med något syrliga vildhallon med toner av vanilj. Känner också inslag av mandel och åter syrliga bär. Skulle inte säga att det är så komplext eller starkt. Snarare är det lätt, poröst och lätt obalanserat med syran och alla bär.

Betyg? – Bra. Fin karaktär från hallonen som känns bra och går in i en smak av mandel och toner av scotch’en. Men överlag är det inte för mycket smak, eller doft förutom hallon vilket drar ned helheten. Det är ett intressant steg i att se hur bär och scotch samspelar mot en rätt mild bas såsom Lager 77 är. Somrig och läskande, visst, men vad mer än så?

I helgen besökte jag ett av Stockholms alla Bishops Arms, närmare bestämt det trevliga “Folkis” (BA Folkungagatan). Om det är någonting jag gillar så är det glänsande tuffa saker, snygga etiketter, Three Floyds-öl och apor. Så när jag ser två stycken flaskor med lite av allt av dessa väcktes min nyfikenhet. De två ölen jag sett kom från Flying Monkey Craft Brewery – ett litet kanadensiskt bryggeri från Barrio, Ontario. Med Three Floyds-galna etiketter och en slogan som går “normal is weird” så vart det två självklara öl för mig, och kanske ett framtida favoritbryggeri? Detta skulle såklart bero på kvaliten på ölen, en cascadian dark ale (black IPA) och en milt humlad amber ale där den tidigare beskrivs som en ondare hybrid medan den senare lägger sig i gränslandet mellan en amber ale och en pale ale (just en halv IBU under gränsvärdet för att klassas som en engelsk pale ale). Levererade dem, mnjae?

Flying Monkeys Netherworld Cascadian Dark Ale

Utseende: Ölet som hälls upp är mörkt rubinrött och har ett ljust nougatfärgat skum.
Doft: Doften har främst drag av trött brittisk humle som parats ihop med lättrostad malt med en balanserad gräddighet. Doftar inte alltför mycket och inte riktigt som den mörka IPA jag förväntade ,og-
Smak: Lätt till medelstor munkänsla. Bra kolsyra och en fyllig kropp som tar över i munnen. Precis som doften avslöjade så är den milt humlad mer än ende snäppet mer vilt humlade amerikanska grannarna. Eller är flaskan lite trött? Däremot är efterbeskan lagom och håller kvar en stund där örtig humle anas. Malten är smårostad och även den svenskt “lagom” vilket ger en varierad helhet – som dock är lite klen.

Betyg? – Ok+/Bra-. På ett sätt är den helt okey, den är inte dålig på något sätt, men tyvärr fallerar kaxigheten och attityden då ölet trots allt passar “nyare” öldrickare som vill prova en mörk och lite humlig öl mer än de som förväntar sig något vildare och Three Floyds-inspirerat. Jag hann aldrig kolla, men tror den kan vara lite trött.

Flying Monkeys Hoptical Illusion Almost Pale Ale

Utseende: Gyllene kopparfärgad vätska med litet smutsigt skum.
Doft: Doftar som en typisk amber alt med ljus malt och kryddig gräddsmörighet. Om “pale” hade en distinkt doft hade detta varit grunden. Ingenting som doftar anmärkningsvärt i övrigt, lite som en de flesta amber ales i mitt tycke – vilket inte heller är vad de riktigt ska göra. Berättigad enkelhet?
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Lätt i kroppen och lätt i mun. Smaken är mild och lagom fyllig med smak av typisk ljus ale. Lite toner av citrus, ljus malt och bröd. Smakkomplexitet saknas vilket inte kom som någon överraskning, men vad jag tycker den har är en drickbarhet som många sommarales vill utge sig för att ha, men fallerar med.

Betyg? – OK+/Bra-. “bra sommarale” är omdömet från vår dryckespanel som provade ölet. Jag själv tyckte den var lite för tråkig för att den skulle vara något som jag skulle välja att dricka mycket av. Så även den här ölen är en “beror-på-vem-som-dricker-den-och-var”-öl. Tyvärr föll den mig inte mer i smaken än att jag kan se dess potential som sommaröl.

Efter jul och innan nyår är man sådär lagom på att dricka stora mängder öl och sitta och skriva inlägg hela dagarna, men lite får man orka med för det är ju attans så kul. Men M2 klurar på lite kul och jag sitter och humlefilosoferar så lite mer lär hända framöver, och ledighet, det är vi väl värda lite av ?

Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg om Marin Brewing så är Marin Brewing och Moylans till mycket två separata men relaterade bryggerier, eller för att ta hela citatet:

I staden med det lätt lustiga namnet Larkspur i Kalifornien ligger ett litet, litet bryggeri med namnet Marin Brewing Company. Bryggeriet som egentligen är en brewpub öppnade i början av april 1989 då bland annat Brendan Moylan fick igång det hela (med hjälp av Craig Tasley). Moylan undrar ni, ja det är samma Moylan som i bryggeriet (och restaurangen där med..) med samma namn. Moylan där även Chelsea, Brendans dotter, jobbar som servitris. Så det är ett famileföretag på många sätt och det är klara band mellan Moylans och Marin Brewing vilket jag faktiskt uppmärksammade då man har info om Moylans och lite av deras medaljer på Marin Brewing-flaskorna. Brendan brygger ölen med den troligen norskättade Arne Johnson som blev head brewer 1995.

Nu är det då dags för två av Moylans egna brygder, dels scotch ale’en Kilt Lifter Scotch-Style Ale men också deras barley wine Old Blarney Barleywine. Barley wines gillar jag, gärna med balanserad men bra beska och med viss sötma och sälta, men de kan också vara mer av det ena än det andra. Scotch ales tycker jag däremot är rätt svåra med viss karaktär som jag har svårt för, ofta en något tunn gräddkolaspritig smak. Men bra brygerier brukar kunna överträffa mig och Moylans har gjort bra IPA’s och Marin Brewing gillade jag ju så att vi tar väl och provar även dessa två.

Mer Moylans:
Onsdagsöl: Marin Brewing Mt. Tam Pale Ale

Moylans Kilt Lifter Scotch-Style Ale

Utseende: Knäckfärgad vätska med ett nougatfärgat lätt kompakt skum.
Doft: Gräddig knäck och tydlig malt med vissa ‘våta’, och andra torra maltrelaterade aromer
Smak: Lätt till medelstor munkänsla i god scotch ale-anda, gräddig med lätt aning av alkohol trots bara 8%. Lite rostat kaffe och sedan ytterligare kaffe och gräddlikör på det. Tycker det finns vissa lite underliga bismaker, inte dålig men ingen höjdare.

Betyg? – OK+. Mnjae det är vare sig övertygar eller får mig att bli kär i scotch ales, med andra ord – inte den här gången heller. Ett par scotch ales tycker jag står ut men annars är de flesta lite liknande med någonting som står ut på ett lite blaskigt, kolaspritigt sätt.  

Moylans Old Blarny Barley Wine

Utseende: Varm kolagyllenvarm vätska med minimala bubblor i ett kompakt tjockt skum.
Doft: Kolakarameller och söta snabbtorkade frukter. Trevlig gräddkola med något återhållsam beska.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra.  Gräddkola och lite ljus mjölkchoklad med förhållandevis mild beska vilket gör den lättdrucken och lite gräddkolasöt.

Betyg? – Bra+. Mnjae även här, tyvärr, lite grynig halvdan choklad och en mix av sötma och beska som inte riktigt får ihop det. Synd att båda de här ölen framstår som något sämre än vad de kanske är, särskilt också då jag tycker att Marin Brewing gjort bra saker. Men jag ska fortsätta ge Moylans chanser då jag gillar deras humliga öl.