Det som gladde mig mest under föregående helg var inte det urtrevliga Linköping Beer Expo utan vad som skedde kvällen innan, kvällen då jag efter ett par års snack äntligen fick besöka VilleValla Studentpub. Linköpings Universitet har som de flesta studentstäder en egen tradition av studentpubar och allehanda otyg som försiggår men det som gör att just VilleValla sticker ur är inte att Beer Expos mässgeneral Richard Lindblad har varit med och drivit upp stället. Snarare är det att de som arbetar där har förstått att även studenter gärna dricker en riktigt god öl. I och med att det ofta är i den eftergymnasiala perioden man kanske börjar dricka lite mer vuxet så tror jag att man med rätt folk, rätt inställning och såklart bra priser kan sätta kornen för ett positivt ölintresse utan större problem.

Efter någon timmes tågresa ned till Linköping stod jag på stationen och undrade vart i helsike jag skulle. En enkel sökning på interwebkartan visade att man med en kort busstur för en tjugolapp kunde stanna inte långt ifrån en kyrkogård, här skulle det tydligen finnas ett vitt hus någonstans och inne i det huset fanns det god öl. En kort promenix senare och med flertalet smygande blickar slängda mot allehanda ljusa byggnader kände jag mig småvilsen. Då, i ett fönster i fjärran ser jag en apa och något som liknar en sköld och jag lyckas pyssla ihop att jag nog funnit rätt hus. I dörren välkomnas jag av hembryggaren (Rüdbrygger) och sedermera ölhällaren Viktor. Tanken är att de på kvällen ska arrangera en förfest till ölmässan med inbjudna bryggare, och så Manker. Medan Viktor kort presenterar de övriga som jobbar under kvällen får jag glatt sätta mig ner i baren. En handfull kranar med allt från Redchurch Export Stout, Struise/Mikkeller Elliot Brew och Nääs Galaxy vittnar om variation på kranarna. Mellan 2-3 tjugolappar får du betala för ett halvt eller ett fullt glas, mer än överkomligt. Medan jag kikar in matmenyn, den av pubens personal tillagade “dagens rätt” eller fajita kostar mellan 40-60 kronor även den så fångar mitt vänstra öga en prislapp bland ett par flaskor. BrewDog Mixtape 8 – 109 kr. Där och då sattes standarden för kvällen, då denna öl lätt kan kosta det dubbla om inte mer på andra ställen. Utbudet i övrigt spänner från allt mellan exklusivt, surt, sött, mörkt, enkelt och spännande – kort och gott en grym mix av utvald kvalitet utan att göra det för häftigt bara för att de kan. Medan min mat, lindande kycklingfiléer med bulgursallad ordnades till så hann jag knappt beställa in en De Cam Kriek för det löjliga priset av 160 kr innan de första gästerna anlände – de irriterande, trevliga, grabbarna från Beerbliotek.

Efter att ha lämnat runt över halva landet samma morgon var även Richard och Adam sugna på och tveksamt förtjänta av en öl – även dem imponerade över utbudet och priserna. Tydligen skulle det drickas öl från amerikanska The Bruery ikväll. Nu börjar det också dyka upp lite mer VilleValla’ianer som tidigare har varit och pysslat med den monter de har på mässan där de under lördagen kom att servera öl från Galatea och Brill & Co’s portföljer så att svetten lackade. Även hos denna trio, som jag tidigare bara har bekantat mig med genom Facebookkommentarer och tillfälliga ordväxlingar på mässor runtom så är det passionen för god öl som lyser igenom. När jag pratar med dem är det som att jag får lite ont i själen av att inte ha varit lika intresserad av god öl när jag själv pluggade en gång i tiden. Vi pratar om allt från Linköpings utbud av ölkrogar och hur intresset för bra öl ser ut och för att vara en mindre större stad så är det kul att höra att man kanske ändå har ett tjugotal studenter på besök en vardagskväll och kanske det dubbla på fredag och lördag (50 personer är max i lokalen). Fastän veteöl eller aningen fruktade suröl är det som framhålls som den lite vanligare beställningen så beställs det ändå tillräckligt av American Dream och lättare öl för att man ska kunna lyfta fram att de inte serverar stora stark.

Senare under kvällen dyker inte bara Brekeriet, Constant Companion, Närke, Jädraås m.fl upp utan så även mässgeneral Richard själv. Efter en trevlig tillställning häromveckan berättade han om VilleVallas katakomber och hur han en gång i tiden huserat där nere i samband med att lokalerna skulle ändras och två utrymmen skulle bli ett. Så sagt och gjort, nu var det upp till bevis. Tillsammans med Skrubbe begav vi oss ned i de djupare kvartarna för att där finna ett riktigt fint system av hyllor och backar med öl. Både jag och Skrubbe har svårt att inte pilla på lite skönheter som står gömda i hörnen och för min egen del föll blicken på en flaska jag spanat in i ett par år. VilleVallas egna öl. VilleValla Herr NilsSaison är bryggt av Brekeriet i slutet av 2012 på recept från tidigare nämnda Viktor och är en saison på 7% som fått smaka både på Brettanomyces men också saccharomyces samt en skväll omältat vete för mer komplexitet. Magnum som bitterhumle och Hallertau Tradition som smakhumle. Jag har försökt hota, flörta, böna och be till Viktor för att få prova på en flaska sedan den kom så när jag nu ser och får höra att flaskan där nere i källaren är den sista som finns kvar så är det bara att dra fram hundögonen och klämma ur “ni vet inte vem jag är, men det borde ni, jag går före i köer” (eller kort och gott “snälla?”). Äntligen skulle jag få prova ölet, recensionen finner ni nedan.

I de trevliga rummen en våning upp pågår samtidigt vilda diskussioner om hur tjock en bryggare bör vara för att vara en riktig bryggare (Beerbliotek är inte riktiga bryggare är bedömningen) och allt mellan roliga ölnamn till framtida ölstilar diskuteras. Framförallt hade vi en bra överläggning om vad en Pale Ale, IPA, Black IPA etc egentligen är och hur Session IPA nu har kommit till som en ölstil – men mer om det snacket framöver tycker jag. Puben kom mer och mer att kännas som den grymma hemmapuben man alltid önskade sig när man just flyttat till sin första egna lägenhet och i takt med att ölen gick åt och den skånska enklaven började prata än mer danska desto bättre blev stämningen. Vi kröp upp i varandras knä och allt som saknades var en eld på golvet och en självutnämnd trubadur. Till det togs det in allt från Westbrook Gose för femtiolappen till Omnipollo Neb’ för dryga sextio kronor och det var som att vara i Köpenhamn – god öl, grym stämning och bra priser.

Klockan hade nu blivit efter midnatt och det var dags att stänga ned, tydligen. Medan försök att lokalisera sig pågick för vissa så kom vi andra på den eminenta iden att ha efterfest, så om ni tyckte att jag, Skrubbe och VilleValla-gänget såg trötta ut på mässan så skyller jag på att det är en rätt så usel ide att dricka goda öl till sex på morgonen. Vad gör det när spaden ska ner i marken för den här kvällen var inte bara otroligt trevlig då de närvarande är bra på att kalasa utan det känns också som att jag fick se VilleValla när det är som bäst – glatt, väldigt kunnigt och framförallt extremt intresserat. Öl är inte något du bara slänger i dig till mellanmål mellan föreläsningar utan en ölkultur hålls vid liv och sprids genom att låta fler prova på god öl till humana priser – grymt jobbat!

Stort tack till VilleValla och alla som var där! Jag kommer gärna förbi er igen, men nu ska vi dricka apans öl.

Brekeriet VilleValla Herr NilsSaison

Utseende: Smutsigt mörkt gulfärgad vätska med ett litet vitt skum.
Doft: Ölet har gått lite över tiden för att de fräschaste inslagen ska sitta kvar och jag känner hur ölet sannolikt har haft mer citrus och fräshör i doften. Ändå har den ett fint register med brettad vild jordig syra och en bra ton av kryddighet. Inslag av bär finns fortfarande kvar, men annars är det mer funk som är kvar.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Mild och snäll till kroppen och det som direkt slår mig är hur ölet känns mer “belgo” än många av Brekeriets andra öl som har en tydligare funkighet. Här är smaken mer traditionell saison med passande kryddighet och de milt fruktiga tonerna jag gillar i en bra saison. Liksom i doften är det inte mycket fruktighet kvar men likväl bär och det som av många amerikaner kallas “jordighet” men som jag kanske kan beskriva som “natur”. Fyllig och mjuk med pigg funk.

Betyg? – Bättre-. Trots att ölet börjat åldras lite så har det mycket att ge. Liksom allt Brekeriet har gjort så är det av hög kvalitet och i det här fallet tycker jag också att ölet har en förtjänst i att vara något enklare och mer traditionellt belgo.

På BeerSwedenForum har en tråd skapats med syftet att belysa och delvis kanske ifrågasätta extrema öl – hur långt “får” man egentligen gå? Hur långt är det ens värt att gå? Innovation och experimentlusta driver utvecklingen framåt men när det desto oftare blir mer “crazy” än bra (i mitt tycke börjar tyvärr BrewDog dra sig dit) så kanske det har gått för långt? Konservatism i all ära, det är en annan ytlighet som är rätt farlig och mellantinget får väl nog anses vara någon form av respekt för det man gör, älskar och jobbar med – det hantverksmässiga. Kanske är det därför jag tycker det är väldigt trevlig när Närke släppte hampaölet Hej, jag heter Hampus och mer så än när något bryggeri som “vill sticka ut” slänger i lite allt möjligt i ölet för att se om det fungerar.

Är jag en tråkig gammal pilsnergubbe nu eller värnar jag om bra hantverk och god öl? För lika mycket som konservativt bakåtblickande kan  skada utvecklingen av öl , lika mycket tror jag många av de mer extrema bryggerierna, som ofta får mer exponering, gör det.

Men när ett par hemmabryggare som Rüdbrygger får för sig att lite av intresse och galenskap prova att göra en öl baserad på gurkvatten, vad är det då? Är det en väg att lära sig brygga med olika ingredienser och på lite nya sätt eller är det samma galenskap som att addera bävergäll i en öl? Jag tycker det är intressant och lite roligt och bra mycket mer så än om jag betalt en hundring för ölet och det stod ett etablerat bryggeri på flaskan.

Ölet då? Trevliga ädelhumlen Tettnanger, vetemalt och gurkvatten är grunden till ölet och är del 1 i killarnas “experimentserie” som snart får sällskap av andra underligheter.

Rüdbrygger Cucumbeer

Utseende: Grumligt klar vätska med en brunvattnig färg, inte direkt mycket till skum.
Doft: Inte helt otippat är det “vanlig” gurka som samsas med sin saltade kusin. Det finns ett visst djup i vätskan som är oväntat och gör att det känns som sötat saltgurkevatten.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Det börjar lite underligt med en tunn men mjuk kropp. Gurkspad och gurkvatten som ändå får hjälp av vetemalten med lite krydda och en viss fruktighet från tettnangerhumlen.

Betyg? – Ok+. Inte en dålig öl, men absolut inte något jag vill kalla en god öl. Det här är ett spännande projekt som ändå blev helt okey sett till vad det är. Tror dessutom att man kan bygga vidare lite på det med mer malt och mer humle för att inte låta gurkspadet få för mycet utrymme.

Mer Rüdbrygger:

Hembryggarfokus – Rüdbrygger Rye IPA
MankerBeer slår ett slag för hembryggd öl
Manker Beer åker till Malmö -1- En kväll med Ölrådet

26 maj i år kommer SM i Hembryggd öl 2012 att hållas i Gränsby ishall i Uppsala. Efter att tidigare år ha missat denna trevliga tillställning kommer vi år att försöka uppmärksamma detta än mer. Eftersom vi själva inte brygger öl eller har någon direkt erfarenhet kanske det blir som åskådare som är stolta över vad alla de/ni där hemma lyckas få fram i ölväg.

Nu i veckan ska vi prova en av de flaskorna av Omnipollo/Sea-Goat-collaborationen som finns och häromdagen fick vi prova Black IPA från våra vänner på Rüdbrygger. Deras BIPA var riktigt bra om än lite lätt mot slutet, men hade verkligen rätt balans mellan bränd oljigt mörker och fräsch humlighet. Nu vet jag inte om det råkar vara så att vi umgås med fler och fler hembryggare och ölfolk eller att fler och fler faktiskt börjar brygga hemma, vilket som så är det glädjande att se att ölet är på väg ut i stugorna och att intresse föder intresse.

Så missa inte årets hembryggar-SM och ta med någon vän och prova lite spännande ny öl, för vem vet – kanske står man där med sin egen öl någon dag. Ta bara Drakens DIPA som blev en jättesucce i fjol och som kom till just för att Tomas Lundqvist, Rick Lindqvist och Magnus Alström vann SM 2010 med denna öl. Så åk dit, prova ölen och snacka med alla bryggare – för en dag kanske det är deras öl du kommer köa för på Systembolaget.