Igår kunde ni läsa om vårat besök på bryggeriet Cantillon där vi berättar lite mer om bryggeriets historia och bakgrund. Manker har redan intervjuat legenden Vinnie Cilurzo från Russian River om det eventet, Quintessence, som var ett av målen med vår resa så läs gärna den för att få reda på mer om det vi skriver om här nedan. För vår del var det inte ölen från Allagash eller Russian River som stod i centrum utan istället var det kvällens höjdpunk – Wild Friendship Blend (Assemblage de l’amitié) som vi längtade efter.

Efter våra första besök på Cantillon hade det nu äntligen blivit torsdag och dags att besöka Quintessence. Quintessence är ett årligt event på Cantillon där de alltid brukar presentera en specialbryggd. I år var Quintessence ett samarbete mellan Cantillon och de nämnda amerikanska bryggerierna Russian River och Allagash. Förutom många sina egna öl serverades även samarbetsbrygden blandad med Cantillon lambic och två spontanjästa öl från Russian River och Allagash. Jean berättade tidigare i veckan för oss att han har skickat samma mängd av sin lambic till Allagash som han använde i blenden sm gjordes på Cantillon och tanken är att göra åtminstone en blend i USA hos Allagash. Med all sannolikhet kommer Jean själv att åka över för att se till så att den blir bra och även för att få lite semester, något han inte är alltför bortskämd med.

Dagen var uppdelad på 14 pass och 60 personer släpptes in varje halvtimme, har du någon gång varit på Cantillon och vet hur litet det är förstår du nog varför. Det är trånga gångar och flera små rum, så att ha tusen personer samtidigt hade varit omöjligt. Ölen var utspridd över olika stationer i olika rum kring hela bryggeriet och tanken var att du skulle börja på station 1 där pappa Jean-Pierre själv stod och hällde upp en väldigt god Jonge Lambic (en lambic mellan 0-12 månader gammal, ofta lite disig och med högre restsötma) enligt ratbeer.com så ska den ha restsötma för att få kallas jonge. I entren fick du förutom ett speciellt Quintessenceglas ett häfte som gav en rätt att hämta ut en var av de 25 ölen. Vid stationerna serverades även små tilltugg som var anpassade för att passa till ölen. Dagens fullträffar var Rosé de Gambrinus med tryffelost (!!) och Lou Pepe Kriek med en fantastisk paté. men det som kanske passade bäst var ändå rökt makrillröra på en bit bröd tillsammans med Brouscella grand cru.

På förhand var vi oroade för både köer och att ölen skulle vara slut när vi kom, det var länge oklart exakt hur upplägget var och om man kunde prova mer av varje öl eller inte. Men allt detta var smart löst i och med häftena. Även om det var lite väl mycket folk här och där måste vi säga att det ändå gick rätt bra. Sedan att det blev lite tight om tid att hinna prova allt innan de stängde och då hade vi inte ens sista passet var ett minus. Sen är det dumt att klaga när man kan stå och dricka fantastiska lambics och eller Pliny The Elder med några av världens bästa bryggare och samtala med andra lambicfantaster, men att inte ha hunnit med 25 smakprover på mer än 2-3 timmar får vara ett tecken på att det var mindre om hype och “tickning” och mer om kärleken till ölen, inget CBC i Belgien inte.

Hos Allagash kunde man hitta fantastiska suröl som var imponerande bra och komplexa. Allagash är ett av få bryggerier i USA som har riktiga coolships och brygger lambic enligt traditionen, men då de inte bryggs i Pajottenland har man respekten att inte döpa dem till “lambic”. Istället har man en Coolship-serie där man hade med sig ett par av ölen, favoriten var Resurgam, en geuzeliknande öl som består av en blend av spontanjäst öl av åldern 6 månader, 1.5 år och 2 år. Ölet var riktigt snyggt med bra komplexitet och väldigt fin syra för att vara amerikansk. Lätt funkig med smak av citronskal, viss smörig lakto och ett torrt slut. Bryggeriets variant på en fruktberikad lambic, Coolship Red var även den trevlig men föll i jämförelse med Cantillons alla öl. Ölet, en 2-årig spontanjäst öl har fått ligga med hallon i 4 månader för att slutligen blendas ut med lite “jonge” (se längre upp vad det betyder) innan man satt ölet på flaska. Att Allagash håller sig så nära traditionen som möjligt visar på stor värdighet i hantverket men ölen höll inte riktigt samma klass utan saknade den rena belgiska komplexiteten.

I nästa rum fann vi Russian River där vi såklart hittade många fina öl. Favoriten där var Beatification som är blandad av 3 årgångar Sonambic som även använts för att blanda Friendship brew. Ölet är en riktigt favorit i vår bok och har en väldigt snygg syra. Jämfört med den första batchen av ölet som var en Blond ale som fått ligga på träfat från New Blegium har Beatification sedan Vinnies tur till Belgien 2006 bestått av just Sonambic, deras twist av ursprunget i Sonoma och lambic. En annan favorit var Supplication, en Brown ale som lagrats på Pinot Noir-vinfat i mer än ett år tillsammans med sura körsbär och en kombination av Brettanomyces-jäst samt Lactobacillus och Pedicoccus-bakterier. Mörk och fruktig med komplexa smaker av träfat och syra, men även här tycker vi att ölet fallet platt i jämförelse med Cantillon. Det är en klar skillnad mellan framförallt Cantillon och de amerikanska försöken på lambic. Däremot är det viktigt att påpeka att Vinnie (Russian river), Rob (Allagash) och många andra i USA som gör den typen av öl aldrig påstått att de gör ens liknande öl. Mycket är nog upp till var och ens personliga smak och den är som vi vet olika.

Slutligen, Cantillon. Att Cantillon skulle leverera var väl föga förvånande för oss. Dagens höjdpunkt var en Cantillon Geuze från 2002 som lagrats otroligt fint. Mjuk och elegant med en syra som inte var för stark, en fantastisk årgång måste vi säga. Vi fick jämföra den med en som bara var ett år gammal och det var en stor skillnad, vilket inte var någon överraskning. Huvudnumret då? Njae för att vara en Cantillon sådär. Väldigt amerikansk i stilen och Russian River’s tydliga brettighet tar över lite för mycket vilket gör att Cantillon lambicen inte riktigt skiner igenom. Vore otroligt intressant att se hur den utvecklas i framtiden då Cantillonlambicen med tiden kanske tar mer plats. Jean själv tyckte också att ölet måste få stillas lite och menar att det redan på några få månader har ändrats något enormt och att just brettigheten mildras lite för varje månad. Samtidigt ger det en väldigt unik produkt och vi ser fram emot att förhoppningsvis få prova den amerikanska versionen. Sedan hade de även tagit fram Lambic de Haute Densité och det är ju också en väldigt intressant öl, high gravity, som det heter på engelska, är det som gör ölet speciellt. Ölet har en alkoholhalt på ca 10% alkoholstyrka vilket ger en anourlunda smak i lambicsammanhang, lite toner av russin och självklart sötma. Lite som om man blandar ett bra engelskt barlywine med en Cantillon Iris. Spektakulärt. för er som har provat Zwanze 2013 har ni smakat på delar av den ölen, då den tripeln de bryggde blandades ut med Haute Densité.

Allt som allt ett otroligt roligt event som vi definitivt inte vill missa nästa år igen!

Något flera amerikanska västkustbryggerier kanske har lyckats med bättre än någon är att ta fram ljusare, traditionellt europeiska öltyper som de sedan kryddar eller låta ligga på träfat för att de ska få en såpass vinös karaktär att det nästan bara är kolsyrebubblorna som avslöjar ölets karaktär. Russian River, Almanac och Lost Abbey är bara några exempel på bryggerier som alla gjort sig ett namn för sina högklassiga öl av den här typen. Ser vi österut finns det många andra som gör bra syrliga ekfatslagrade öl men det är främst de förstnämnda jag tycker att jag har fått stora upplevelser med och ölet jag tänkte kika närmre på var inget undantag. När vi var på Lost Abbey/Port Brewing i höstas så visade de oss de enorma utrymmena med lagringsfat, en yta som var större än själva bryggverket gånger två. Likaså var det på Russian River och det är inte så konstigt att många nordvästliga bryggerier satsar mycket på vinfat med tanke på den starka vinkulturen och vinproduktionen i norra Kalifornien och vidare norrut.

Lost Abbey Saison Blanc lät inte alltför spännande när vi stod på bryggeriet men när bryggmästare, och en av mina personliga ölhjältar Tomme Arthur frågade om vi ville ha lite öl med oss var det svårt att inte välja den, efter några veckor av IPAs och Imperial Stouts kunde det vara gott med någonting enkelt tänkte jag. Som alltid med Lost Abbey så var det inte fullt så enkelt. Ölet ska efterlikna ett torrt, krispigt vitt vin och druvsorten Sauvignon Blanc. Nya Zeeländsk humle, gyllene russin och vitpeppar åkte ned i ölet som sedan fick jäsa till sig med Brettanomyces.

Har du tur kan du finna ölet, eller andra Lost Abbey öl till och från i Köpenhamn och då och då har vi även blivit bortskämda med att få ölet hit till Sverige. Galatea som genom Drikkeriget nu tar in ölet hoppas få in mer av dem och det är vi glada för, Lost Abbey har sedan jag började min resa in i ölets värld varit en stor favorit.

Lost Abbey Saison Blanc

Utseende: Klargyllene, aningen matt gyllenfärgad vätska med litet vitt skum som slutar som rester längsmed glasets väggar och en kluddig hinna.
Doft: En typisk Lost Abbey-doft med brettig citrus och den söta, lite tunga russintonen (de har en tendens att ha russin i många av sina öl) och mycket klara drag åt ljusa, syrliga vita viner. Vitpepparn påminner mer om örtigheten i vissa vinär än kryddigheten i många liknande öl som bara blir “peppriga”.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Det börjar lätt men växer i munnen tack vare små bubblor som ändå tar för sig. Det är oerhört rent där den lilla bretten lurar dig att tro att du dricker ett storrt syrligt vitt vin, något pepparn och de lagom beska citrussmakerna från humlen bygger vidare på. En torr, apselsin-zestfylld eftersmak som låter beskan angripa tungspetsen.

Betyg? – Bättre. Ta bort de milda små bubblorna och det är svårt att hålla isär från ett vin. Otroligt rena smaker där pepparn inte blir kryddig utan bara ger en liten touch som med bretten och russinen fångar kärnan i ett torrt vitt vin – lite örtighet och lätt syrlig funk, en stramhet och så lite tryck. Det här är en öl som imponerar på mig och verkligen är bättre än vad jag först trodde att det skulle vara. En perfekt öl på vårkanten och jag hoppas att vi kanske kan få se den hit till Sverige, eller i värsta fall så får den bli ett bra köp om man lyckas finna den i Köpenhamn.

Innan vi återvänder till Denver för vår andra del av bryggeribesök, vi började ju med New Belgium Brewing, så tänkte jag sliunka in en av de absoluta höjdpunkterna. Inte bara på vår senaste två veckor långa tur genom USA utan kanske i min ölkarriär – vi skulle till Santa Rosa och besöka Russian River Brewing Company. Ett par kvällar innan vi tog flyget från Denver till San Fransisco för vidare transport uppåt längsmed US Highway 101 North satt vi på ölkrogen Falling Rock och pratade öl med just Russian Rivers välkände bryggmästare Vinnie Cilurzo. När han hörde att vi skulle västerut och upp till Santa Rosa var han inte sen att bjuda in oss på ett litet besök, något som tyvärr kom att krocka lite med hans flygplaner varpå han satt på ett plan när vi satt på krogen. Å andra sidan är det inte helt fel att ha ett innestående besök på Russian River tillgodo.

Russian River Brewing Company grundades från början av Korbel Champagne Cellars och låg då i Guerneville, en halvtimme västerut från bryggeriets nuvarande plats i centrala Santa Rosa. Då låg bryggeriet bid Russian River men när man beslutade att upphöra med bryggandet 2003 så föll lotten så väl att Vinnie och hans fru fick ta över rättigheterna. Det skulle ta drygt ett år innan Vinnie som tidigare hade skött lite allt möjligt, bryggande, försäljning med mera skulle öppna upp den nuvarande bryggpuben i Santa Rosa och resten får man väl säga är historia. Vinnie har lett surölstrenden i USA och har varit en av få internationellt aktade namn för sin förmåga att para ihop olika träfat med de suröl som gjorts. Trots fantastiska suröl är det nog ändå världens två högst rankade Dubbel IPAs, Pliny the Younger och Pliny the Elder som har satt dem på ölnördarnas karta och fått humliga öl att säljas för samma summor som fina belgiska lambicer.

Mitt i den lilla staden Santa Rosa är bryggpuben inslängd likt en blomsterbutik mitt mellan två lågvuxna radhus. Redan vid anblicken på uteserveringen börjar vi känna att det kommer bli svårt att få ett bra bord med bra platser att dricka öl – uteserveringen är knökad denna söndagsförmiddag. Inte blir det bättre av att vi inte kan finna en parkersingsplats för vår lilla GMC Yukon XL (enormt chabang) varpå vi tvingas åka runt lite i den mysiga staden för att se vart vi kan dumpa bilen. Lyckligtvis hamnar vi på baksidan av bryggeriet där vi efter lite väntan finner en halvdan plats att ställa bilen, som då täcker större delen av ett körfält. Nog om det, för det var ju öl vi ville åt och efter att ha sneakat in bakvägen var vi nära på att sno åt oss lite platser till den väntande skarans förargelse.

Till slut får vi plats i baren genom att sno åt oss en pallplats där vi fyra öltörstande svenskar knökar in oss och lyckas beställa en flight med alla öl de har på. Vi provar bland annars den relativt nya American Pale Ale’en Row2/Hill 56 som inspirerats av vingårdarnas terroirtänk och använt en viss humle – vilket har lyckats, otroligt bra APA som är riktigt välbalanserad. De har också ett par brewpub specials där Hop 2 It och Hopfather är två India Pale Ales där framförallt den senare, som också vunnit flera nämnvärda priser är bland det bättre jag provade på resan vad gäller IPAs. Att man också gör bra traditionella ölstilar visade Saison Blonde, Perdition (en Bìere de Garde) och Aud Blonde (en blonde ale) som båda visar att kunskap och bra bryggteknik är källan till lyckade autentiska traditionella stilar. OVL Stout med “nitro”, en makalös dry stout på 4% som vart magiskt len och välsmakande, en perfekt mörk session öl, tog också hem priset som en av de bättre ölen de hade. Sedan drack vi såklart den legendariska IPAn Blind Pig, Vinnies första riktiga öl som sedan dess hängt med genom alla år samt en bra dos suröl.

Tyvärr fick vi aldrig chans att prova på maten men sett till maten som stod de få lyckosammas bord så såg den rätt bra ut och med utsikt över det gamla bryggeriet som numera används som bryggpubsbryggeri så är det en schysst spot att spendera en dag på. Själva bryggeriet ligger sedan off site men det annordnas små turer på bryggpuben där man får kika runt och kolla på alla trätunnorna som inhyser de goda surisarna.

Nä, för att summera kan jag bara säga såhär – är ni på västkusten, åk dit eller åk inte mer! Russian River är ett helt fantastiskt bryggeri och att ni kan köpa med er en 3-5 olika öl för inte för stora slantar gör det inte sämre.

Get your hop fix on, baby. Om du kan relatera till frasen “when a double IPA just isn’t enough.”så vet du att du har passerat det som Vinnie Cilurzo från Russian River och Matt Brynildson från Firestone Walker 2005 kallade ‘the lupulin threshold shift’. Det de båda bryggarna klurade på och som Martha Harbison på BeerSci nu funderat vidare på är ifall humle på något sätt kan vara beroendeframkallande för en människa.

Humlefantaster vill ständigt prova mer, prova nytt, prova annat så länge de får sin humlekick, inte heller sällan att de triggar ett behov av att behöva mer av allt på en och samma gång. Enkelt och kort svarat så är det inte möjligt att bli fysiskt beroende av humle – det finns ingenting i humlekotten som likt nikotin eller olika typer av droger skapar ett beroende. Humlen har ingenting som påverkar receptorer i hjärnan som släpper lös dopamin för att frammana samma tillfredsställelse som när du dricker kaffe, alkohol eller tar en pipa tobak. Det psykologiska och fysiska kan i vissa fall också leda till olika typer av psykologisk triggning, t.ex. som vid hetsätning där dopamin åter spelar en viktig roll. Martha poängterar dock att det inte kan ske med humle – du kan bli beroende av alkoholen i öl, men du kommer inte att få någon dopaminkick av humlen i sig.

Vad man istället kan undersöka vidare är om det kan röra sig om anpassning och tillvänjning. Anpassning är när din upplevelse av en smak, doft eller liknande ebbar av i takt med att du utsätts för det. Det tar bara någon minut och kan gå över på någon timme. Tillvänjning å andra sidan är när det du utsatt dig för under en längre tid ändrar känsligheten för det du upplevt. Som exempel nämner Martha salsa, som är som värst de första 15 minuterna men där du sedan vant dig vid hettan (anpassning) och där tillvänjningen av salsa gör att du inte kommer att uppleva salsa lika starkt som vid första tillfället.

Humle fungerar lite annorlunda då det både vänjer dig vid beska, men också utsätts för smak och doft som härstammar från humlen. Trots det så har det inte kunnat påvisats att humle i sig är direkt beroendeframkallande, även fast det finns indikationer på att du till en viss grad kan anpassa dig vid beska och även vänja dig vid att uppleva humlens karaktäristiska element. Sedan bör vi så klart lägga till viktiga yttre faktorer som öldrickarnas smak- och doftpreferenser, trender, hype och annat som också lär spela in på hur olika personer “faller” för humletrenden – men detta är en annan typ av diskussion och rör inte det vetenskapliga i om humlen i sig har beståndsdelar som fäster sig i humlenerven.

Så alla ni (andra) humlefantaster – fortsätt dricka all form av humlad öl, ni löper ingen risk att hamna i ett livslångt beroende. I alla fall inte på grund utav humlen. Snarare har jag hört att humle botar all form av sjukdom och krämpor… eller var 1’a april i måndags?