MankerBeer.com

Detta är en historia som jag inte tyckte att någon kunde gå miste om. Min vän Karl Flöhr och hans kamrater Christian Petersson och Sven Lindström åkte till Berlin och råkade på något märkligt vänster få till en privat guidad tur av självaste Greg Koch på Stones nya faciliteter i Berlin.

Här kommer deras berättelse:
Under vår resa till Berlin hade vi hyrt en lägenhet på en parallellgata till Schönhauser Allee. Efter att ha käkat en ganska ointressant middag var valet därför enkelt att dra sig ner till den belgiska baren Herman vid Senefelderplatz. Stället har ett bra utbud av belgiska öl främst på flaska och vi blir stående i baren. Vi står i baren och snackar medan flaskor från 3 Fonteinen, Boon med flera beställs in. En trevlig amerikan med rejäl skäggväxt börjar snacka med oss och när han hör att vi är svenskar börjar samtalet handla om en film med en spion som har ett datachip i nacken. Vi går alla fyra bet på vilken film det handlar om.

Inte helt oväntat går samtalet över på öl. Vi får frågan “Do you work in the beer industry?” och får erkänna oss som bara “beer geeks”.
Frågan bollas tillbaka och svaret att det är Greg Koch från Stone Brewing var inte helt vad jag väntat mig. När pinsamheten över att inte känt igenom honom lagt sig går samtalet självklart över på deras Berlinsatsning och en fråga om vi kan få komma ut på ett besök. Det ska nog inte vara några problem svarar Greg och efter några mail fram och tillbaka dagarna som följer har vi ett möte inbokat.

Efter lunch på måndagen sätter vi oss på tunnelbanans linje U7 och beger oss ut till Mariendorf. Vi promenerar de sista 15 minuterna enligt den vägbeskrivning vi fått från Greg och når ett hus som mest ser ut som ett flerfamiljshus från sekelskiftet. Vid den anonyma grinden sitter en ringklocka märkt Stone Brewing. Vi ringer på och grinden öppnas. På husets baksida vid en bakdörr blir vi mottagna och visade upp på ett tillfälligt kontor belamrat med ritningar, skisser och tidsplaner. Vi beger oss direkt ut för att titta på det oväntat stora område som ska bli bryggeri, restaurang och butik.

Vi börjar promenera genom området som numera tillhör Stone vars tidigare ägare var Berlins gasbolag. Den första byggnaden vi kommer till är ännu inte i helt perfekt skick men Greg berättar att de jobbar förfullt med att fixa till främst taket som hade uppenbara brister.
Den 2 000 kvadremeter stora byggnaden ska sen innehålla jästankar och
tapp- och packlina. Jag frågar Greg hur mottagandet varit i det ganska ölkonservativa Tyskland och hans svar blir att de som gillar det de gillar det och de som inte gillar det bryr sig inte. Stone har även välkomnats av de lokala myndigheterna i området då det gamla industriområdet stått övergivet en tid och började förfalla.

Vi går vidare ner mot vad som är områdets huvudbyggnad. Byggnaden är på 4 000 kvadratmeter. När dörrarna öppnas till den just nu helt tomma lokalen slås man av dess enorma storlek. Vi kommer in från vad som kommer bli bakdörren där själva bryggverket sen kommer placeras.
Kapaciteten i Berlin kommer vara på minst 83 hektoliter vilket är ungefär en tredjedel av kapaciteten på deras huvudbryggeri i Escondido. Hela lokalen kommer sen skärmas av ungefär på mitten med en glasvägg där den andra halvan blir restaurang. Tanken med restaurangen är att basera den på lokalproducerad, ekologisk mat.

När det kommer till ölen är tanken att börja med att brygga storsäljarna så som Stone IPA, Go to IPA och Ruination. Greg ser inga större risker med att starta upp en ny site. De har redan gjort det i USA och efter vissa mindre inkörsproblem har de fått ölen att vara densamma oavsett var den bryggs något som också är målet för Berlinbryggeriet. Han medger trots detta att vissa mindre skillnader mellan de amerikanska versionerna och det europeiska kan uppkomma men att det kommer vara i stort sett samma öl bara betydligt mycket färskare. Att leverera färsk öl till Europa är så klart en viktig del av etableringen i Berlin men ju mer vi visas runt och Greg förklarar om planerna för området desto mer förstår man att tanken på att bli en del av Berlins öletablisemang och lokalsamhället också är väldigt viktigt för honom.

Vi går ut genom det som kommer bli lokalens framsida, Greg beskriver entusiastiskt att utomhusområdet framför byggnaden ska byggas upp som en spännande trädgård med mycket träd och olika platser att sitta på under varma dagar. Det märks att han har en tydlig bild i huvudet om hur han vill ha det.

Vi rundar huset där gatan som ska leda in till baren och restaurangen ligger. Planen är att göra den bilfri och även här plantera träd. Greg uttrycker det som att här kommer man ha beställt en öl och sen gå ut för att ringa sina polare med frågan “var fan är ni?” vilket säger lite om storleken på det planerade området.

När vi börjar förstå projektet storlek går det heller inte att undvika frågan om de inte är oroliga för att saker ska gå fel. Några sömnlösa nätter erkänner Greg att det blivit men att saker och ting har funkat för Stone hittills så varför skulle inte det här? När de startade upp i Escondido trodde de att de var alldeles för sent ute för att kunna slås sig in på craft beer-marknanden och samma känsla hade de nu kring Europa. Jag kommenterar med att om det varit mitt projekt hade jag varit livrädd varpå Sven påtalar att det är därför det är Gregs projekt och inte mitt. Han skrattar och pratar lite om sin bakgrund inom rockvärlden i Los Angeles. En värld som lärt honom att köra på med vad man tror på. Det har funkat bra så här långt.

Vi kan inte låta bli att undra hur allt det här kommer hinna bli klart i tid, målet är att öppna slutet på mars 2016. Oron kring förseningar verkar inte delas av den som planerar alltihop. Vi hoppas på att kunna åka tillbaka nästa sommar och dricka en purfärsk Go To IPA i den spektakulära miljö Greg målat upp för oss.

Vi tackar Greg för vänligheten och att han tog sig tid när vi skiljs åt vid grinden till det tillfälliga kontoret. Det är inte utan vi är väldig imponerade av området och de storslagna planerna och vi hoppas verkligen att det blir lika häftigt som upphovsmännen är övertygade om.

Under helgen kom vi även på filmen. Den heter Headhunters och är norsk.

Vi på MankerBeer tackar vänligast för att ni valde att dela med er av detta!

Nu när det börjar bli riktigt kallt och ruskigt är det väl på sin plats att drömma sig tillbaka till sommar, sol och semestertider? Det tycker iallafall jag, och därför tänkte jag passa på att avsluta det jag påbörjade tidigare i höst – återrapportering från min och frugans bilsemester till Italien via Tyskland. Sist jag publicerade något befann vi oss i Bamberg, och var på väg mot München.

Vi anlände till München en lördag förmiddag och det var en jäkla massa folk ute på torg och gator. Mycket mer än vad jag nånsin hade kunnat tänka mig, och då förväntade jag mig ändå en hel del folk. Jag kan bara gissa hur trångt det är under Oktoberfesten.. Nåväl, vi checkade in på hotellet och begav oss ut på stan för lite mat och öl.

Första stopp – Schneider Weisse Brauhaus. Schneider Weisse gör i mitt tycke några av dom bästa veteölen i världen. På bryggpuben som ligger väldigt centralt har man 10 öl på fat och en stor meny om man är sugen på att käka traditionell tysk mat. Restaurangen är riktigt, riktigt stor och uteserveringen likaså.. Och naturligtvis fullproppade med folk som dricker öl, sjunger och röker cigaretter så det står härliga till.

Vi lyckades få tag på ett bord på uteserveringen mellan två högst suspekta herrar som just var på väg därifrån och en rätt så lustig tysk familj som blev helt uppspelta när vi sa att vi var från Sverige. Där satt vi ett tag och njöt av atmosfären och drack ett par öl, däribland den helt jäkla fenomenala Tap 1 Meine Blonde Weisse som var en av sommarens bästa öl för mig. Detta stället är ett måste om ni är i München, men det tror jag redan att ni visste om.

Efter detta begav vi oss till Ayinger Speis unt Trank. Även detta ett helt enormt ställe med ett gäng av Ayingers egna öl och en massa tyskt käk. Här bestämde vi oss för att äta middag och det beslutet var jag nöjd med. Jag åt en riktigt god schnitzel Cordon Bleu med en massa härligt syrlig tranbärssås, och till den ett stort glas Ayinger Bayrish Pils. Klockrent. Lokalerna var stora och dunkla och gick i vanligt tyskt manér långt in i huset. Personalen var trevlig men något stressad, jag kan tänka mig hur mycket folk som passerar här varje dag.

Mätta och belåtna traskade vi hemåt mot hotellet igen, vi stannade till en sväng på Andechser am Dom men det var så jäkla mycket folk att vi fick hålla oss på en kylig uteservering en stund.. Så vi orkade inte så länge utan gick hem och la oss istället.

Sen var det söndag, och som ni kanske vet så händer det inte så mycket i Tyskland på söndagarna.. Därför tänkte vi att det borde vara ett perfekt tillfälle för en utflykt till Kloster Andechs som ligger knappt en timme utanför München. Och perfekt blev det. När resten av Tyskland håller vilodag var här full rulle.

Lagom till 11-tiden anlände vi vid det gamla klostret och parkeringen började redan fyllas upp med bilar och bussar. Tyvärr fanns det inga bryggerivisningar på söndagar så vi strosade mest runt på området i vår egen takt istället. Det är ett stort ställe som nog ser lite mer modernt ut än vad jag trott, men så vet jag inte riktigt vad jag hade väntat mig heller.

Klockan närmade sig 11.30 och restaurangdelen började fyllas upp med folk som drack öl, åt haxe och en liten “Bom bom-orkester” som stod i ett hörn och höll låda. Jag beställde två öl till mig och fick två enliters stop ihop med en rejäl bit haxe och surkål, medan frugan höll sig till vatten då hon tog på sig att köra, kärt nog. Om ni någon gång har ätit haxe tidigare så vet ni hur mäktigt det kan vara, och ska man dessutom hälla i sig två liter öl innan klockan 12 på eftermiddagen så infinner sig matkoman rätt så snabbt..

Här efter kände vi att det var dags att bege sig tillbaka mot München. Min plan var att vi även skulle besöka Tap House Munich, men när vi väl kom dit var det tyvärr stängt på söndagarna under sommaren, till mitt stora förtret då det inte fanns någon info om det någonstans mer än på deras dörr.

Livet gick vidare och så även vi, och på väg bort mot en tunnelbanestation hittade vi en höstmarknad / Oktoberfest light och humöret var återigen på topp. Lite öl och en currywurst här sen kände vi oss rätt så nöjda. Vi tog en kortare tur genom stan och begav oss sedan tillbaka till hotellet för en god natt sömn, för att sedan dagen därpå bege oss mot Venedig.

Till Bamberg anlände vi tidig kväll. Vad vi inte hade en aning om var att det tydligen var en helt enorm stadsfestival där den här helgen. Och med helt enorm så menar jag verkligen enorm! En festival som folk i trakten går runt och längtar till året runt, något som folk från hela Tyskland tar ledigt och reser till och det är så mycket folk på gatorna att man knappt kommer fram!

Vi checkade in på hotellet snabbt och lätt och begav oss fortast möjligt ner mot stan. När vi började närma oss stadskärnan blev det bara mer och mer folk på gatorna. Överallt satt människor i alla åldrar och drack öl ur krus, allt från tonårstjejer till gubbar som är egentligen är nära döden men vars kärlek till öl håller dom vid liv ytterligare ett tag. Tivoli, korvstånd, kringlor, ölvagnar och godisförsäljare trängdes på gatorna ihop med tusentals glada människor.

Istället för att köpa öl i plastglas som man gör i Sverige och i dom flesta andra länder jag besökt så betalade man här för ett krus varpå man fick en polett man skulle visa upp när man lämnade tillbaka sitt krus och på så sätt också fick tillbaka sina €2 som kruser var värt. Ville man behålla kruset var det bara att strunta att lämna tillbaka det. Ölen köpte man i den vagn vars bryggeri stod på kruset, och det fanns en hel del olika vagnar att välja på, utställda med ett lagom avstånd runt om i hela stan.

Något som var rejält uppfriskande var att var man än tittade så var alla bara glada. Inget bråk, ingen som är jättefull och beter sig illa, bara kärlek och skratt! Vi gick runt resten av kvällen och drack god tysk pilsner, käkade bratwurst och helt enkelt njöt av stämningen.

Dagen därpå var det dags att besöka Aecht Schlenkerla, något som vi lyckades missa förra gången vi var i stan. Schlenkerla är det kändaste Bambergska bryggeriet, främst på grund av sin helt fenomenala rököl.

Bryggpuben ligger mitt i stan i några väldigt, väldigt gamla lokaler. Maten är traditionellt tysk och ölen flödar likt inget annat. Vi var där vid 11.30-tiden och redan då var lokalerna inomhus fullproppad med folk som tryckte i sig haxe och rököl för glatta livet så vi bestämde oss för att slå oss ned på deras biergarten istället. Där ute serverades maten från vagnar om man var hungrig, och endast deras karaktäristiska rököl fanns att tillgå på fat.

Och sällan har väl ordet fat var mer korrekt. Ölen serverades alltså direkt ur trätunnorna den lagrats i, och helvete vad gott det var. Balansen i den här ölen är helt makalös, och när den kommer direkt från tunnorna är den så otroligt mjuk och lättdrucken att det är löjligt. Vi satt kvar här någon timme och det rann ner både två och tre öl i min torra strupe innan vi bestämde oss för att gå någonstans och få lite riktig mat i oss.

Vi hittade en restaurang ett par kvarter bort med en trevlig uteservering som inte var alltför ockuperad av festivalande tyskar. Kyckling för min del, kantarellsallad för frugans del. Och mer öl förstås. När vi ätit klart började vi prata med två killar vid bordet bredvid som visade sig vara bröder från stan men som båda flyttat en bra bit hemifrån för jobb och studier. Den ena bodde i Berlin och den andra i Zürich, men varje år kom dom tillbaka till Bamberg just den här veckan för att festa och träffa gamla vänner.

Där satt vi och pratade med dom i flera timmar och som lite kuriosa så måste jag berätta att en av dom knäckte extra som dubbare, eller “synchronizing” som dom kallade det. Vi svenskar fattar nog inte vilken industri det är i Tyskland (och även i dom andra länderna som dubbar förstås). Nåväl.

Efter vår härliga eftermiddagen på den soliga uteserveringen stannade vi till på bryggpuben Ambräusianum som låg tvärs över torget innan vi skulle upp genom stan och kolla in det högst rateade stället i Bamberg, Café Abseits. Väl där stod det på dörren att dom stängde tidigare på grund av festivalen. Trötta, men väldigt nöjda, begav vi oss istället upp till hotellet för lite välbehövlig sömn.. Och när vi vaknade nästa dag var det dags att styra bilen mot München!