MankerBeer.com

Den 19:e september är det äntligen dags igen för Cantillons Zwanze day. Detta årliga evenemang som Cantillon har världen över är en av årets höjdpunkter för oss själva, men framförallt för alla lambic och Cantillonfans över världen.

Sedan 2008 gör Cantillon varje år en experimentell specialbryggd vilket man släpper på en dag man döpt till Zwanze Day. “Zwanze” betyder “skämt” vilket förklarar bryggeriets experimentella och ofta otraditionella tillvägagångssätt när de gör just Zwanzeölen. Man bryter ny mark genom att utmana hur man kan göra lambic, en ölstil som annars är otroligt traditionsbunden. Den första Zwanzen som kom 2008 hade smak av rabarber och under åren har vi sett allt från fläderlambic till lambic på vinfat och öl som inte alls är att anse som traditionell lambic. Resultaten har kort och gott varit blandade vilket det självklart kan bli när man gör galna experiment.

För att förstå de olika ölen måste man ibland förstå skämtet, även om årets öl mest är ett experiment även om skämtet i år ligger lite i att det måste klia i ögonen på de traditionalister som finns världen över. Detta då årets öl blir en “lambicstout” eller en “Wild Brussels Stout” som Jean Van Roy skämtsamt valt att kalla öltypen som per definition inte kan kallas för lambic. Många lambicfantaster har redan valt att såga påhittet då det inte är en lambic, men det är viktigt att komma ihåg att Jeans själv aldrig hävdat annat. Han har jobbat på ölet i flera år och den har ryktats vara på G länge.

Med lite tur och av ren slump så butteljerades den samma dag som ena halvan av Surisarna, Ludvig var på bryggeriet ihop med Manker. Då hade den en chokladig mörk ton som kom ut ur glaset och sprängde in i näsan. Vi förväntade oss betydligt mer av påtaglig “stoutsmak” i dess smak, men den hade förtom kraftigt av choklad och lite lakrits mycket av Cantillons hussmaker.  I aromen så fanns där ett djup av kaffe och annan doft som erinrade mig om stout och inte så mycket av det som jag normalt sammanlänkar med lambic. Det kändes som om stouttonerna la sig som ett täcke över de klassiskt stalliga äppelaromerna. Spänningen över vad som senare skulle hända i gommen var påtaglig när jag inmundigade min första sipp. Döm av min förvåning när det nästintill bara smakade som en klassik gueuze. Den är så fenomenalt annorlunda och kanske min favorit bland alla Zwanzes bara för att den har en högre grad av “skämt” och vilja att utforska vad som är möjligt än vad många av de andra har. När man tar sig ann en Zwanze kan man inte alltid tänka på hur bra ölet i sig är utan man måste också förstå bakgrunden, det är ett skämt. Så ha med er det om och när ni provar ölet i september!

Någon månad efter att vi först fick prova ölet var det åter dags för en provsmak då andra Suris-halvan, Fredrik var på besök ihop med Manker. På bara någon månad hade ölet utvecklats något enormt. Borta var de tydliga chokladsmakerna och den lite lättare munkänslan. Nu var det lite klibbigare med mer chokladsås. Jean själv var nästan förvånad över hur den utvecklats och det är svårt att förutspå hur den kommer att smaka om ytterligare några månader, men där i ligger också spänningen. Du kommer aldrig veta hur en Zwanze blir, något Jean hade med sig när han beskrev den ultimata Zwanzen – en lambic med brysselkål. Enligt honom hade det varit det perfekta skämtet och kanske är det en dag hans brysselkålslambic som en vacker septemberdag kommer att få knyta ihop säcken? Eller inte, då han är mer än medveten om att det mer vore en galen grej än något som faktiskt hade smakat gott. Testbatchen han har gjort är i väldigt liten kvantitet och få förunnade att få prova, så lite vet man om hur det faktiskt blev.

Zwanze 2015 släpps i 17 länder över hela världen på av Cantillon utvalda samarbetspartners.

AUSTRALIA
– The Dutch Trading Company — Perth

AUSTRIA
– Tribaun — Innsbruck

BELGIUM
– Moeder Lambic Fontainas — Brussels
– Moeder Lambic Saint-Gilles — Brussels
– Mi-Orge Mi-Houblon – Arlon
– Rose Red — Brugge

CANADA
– Dieu du Ciel — Montréal, Québec
– barVolo — Toronto, Ontario
– Biercraft – Vancouver, British Columbia

DENMARK
– Olbutikken — Copenhagen

FRANCE
– La Fine Mousse — Paris
– La Capsule — Lille

FINLAND
– Stadin Panimo Baari — Helsinki

GERMANY
– Café Herman — Berlin

GREAT BRITAIN
– Kings Arms — London
– Kernel Brewery — Bermondsey
– Six° North — Aberdeen

ITALIE
– Ma Che Siete Venuti A Fà — Rome
– The Dome — Nembro
– LambicZoon — Milano
– The Drunken Duck — Quinto Vicentino
– Ristopub Margherita — Quartu Sant’Elena
– Ottavonano — Atripalda

JAPAN
– Brussels Otemachi — Tokyo
– Dolphin’s Higobashi — Osaka

NEDERLAND
– De Bierkoning — Amsterdam

NORWAY
– Nogne O — Grimstad

SPAIN
– Masia Agullons — Sant Joan de Mediona

SWEDEN
– Akkurat — Stockholm

SWITZERLAND
– Erzbierschof — Zurich

USA
– Anchorage Brewing Co. — Anchorage, Alaska
– Apex — Portland, Oregon
– Armsby Abbey — Worcester, Massachusetts
– Avenue Pub — New Orleans, Louisiana
– Bagby Beer — Oceanside, California
– Beachwood BBQ — Seal Beach, California
– Blue Monk — Buffalo, New York
– Brouwer’s Café — Seattle, Washington
– ChurchKey — Washington, D.C.
– Crooked Stave Barrel Cellar — Denver, Colorado
– Fool’s Gold — Manhattan, New York
– Hill Farmstead Brewery — Greensboro, Vermont
– Holy Grale — Louisville, Kentucky
– Jester King Brewery — Austin, Texas
– Lord Hobo — Cambridge, Massachusetts
– Monk’s Café — Philadelphia, Pennsylvania
– Novare Res Bier Café — Portland, Maine
– REAL a Gastropub — Honolulu, Hawai’i
– Redlight Redlight — Orlando, Florida
– Russian River Brewing — Santa Rosa, California
– Schera’s — Elkader, Iowa
– Side Project Cellar — Maplewood, Missouri
– Spuyten Duyvil — Brooklyn, New York
– The Birch – Norfolk, Virginia
– The Trappist — Oakland, California
– West Lakeview Liquors — Chicago, Illinois

Happy Zwanze!

Lika många gånger som vi har druckit en India Pale Ale (IPA) som smakar som h(u)immlriket har vi behövt stå ut med en trött IPA. En IPA som inte smakar bra.

Ett av de största problemen hos många, inte alla, Svenska mikrobryggerier är att de förlitar sig på och använder amerikansk humle. “Va, än sen då?” kanske du tänker nu och jag förstår att du blir fundersam. Amerikanska humlesorter har ofta likställts med de smakrika och lite häftiga humlade ölen, vad är det då för fel på den? Jo, problemet med amerikansk humle är att det sällan är den bästa skörden som finner sin väg över till Sverige. Det är ofta lite tröttare humle från den delen av humlefälten som kanske inte producerar lika bra humle som kommer hit. Humletorkan som råder i världen, där nya bryggerier över hela världen vill åt den bästa humlen gör att alla inte kan få sitt. Vilket leder till att vissa (återigen, inte alla) allt som oftast tyvärr får andrahandssorteringen.

Dessutom är det många svenska bryggerier som tyvärr inte proaktivt ändrar sina recept efter hur humleskörden är. På samma sätt som att vindruvor vid vintillverkning skiljer sig i kvalitet mellan olika år så är det naturligt att vissa humlesorter vissa år inte är av samma kvalitet som andra. Samtidigt blir ett bra öl inte dåligt bara för att det är amerikansk humle, för så är det verkligen inte. Poängen är bara att humlesorten Amarillo, till exempel, inte alltid smakar lika. Vilket gör att ett recept med framförallt Amarillo (som exempel) inte alltid är konstant i fråga om smak och doft, de två viktigaste delarna av en fräsch och smakrik humlad öl.

Vad vissa större bryggerier i USA har gjort är att de har köpt in sig på en andel av humleodlingarna, eller i vissa fall hela har köpt hela humleodlingar vilket ger dem en riktigt premium humle som är lättare att göra klockren humlad öl på. Den är fräsch och lättarbetad och ger dig ett bra resultat.

Det finns däremot en humlesort som kanske fluktuerar i kvalitet mer än många andra. En humlesort som kan vara fantastisk både i samspel med andra sorter men likaså i ensam majestät. Samtidigt är det en humlesort som kan smakar kattpiss vilket får det att växa i munnen. Citra, denna humle som ofta bygger humlekomplexiteten i den bästa av IPA’s – men som också kan fälla många IPA’s som i botten har en ren och bra grundöl, men som trots det smakar smutsigt och fult. Att lägga till är att Citra överlag är väldigt svår att använda i öl. Det finns många saker att räkna in när man använder den då smaken lätt kan bli frän om man till exempel torrhumlar för kraftigt med den.

Nu är inte den här lackningen baserad på våran kärlek till suröl utan mer att problematisera förkärleken många mindre bryggerier ofta har för just den amerikanska humlen. Det är ibland viktigare att kunna skylta med “American IPA” mer än “smakrik och väl humlad ale med icke-amerikansk humle”. Det finns så mycket fantastisk humle i Europa som har glömts bort. En personlig favorit vi har är Hallertau med dess blommiga arom och fantastiska beska.

Varför kan vi inte få se mer av det fantastiska som finns här på hemmaplan, som inte behöver färdas långt eller där vi riskerar att få det som blivit över när amerikanerna eller de andra större bryggerierna har köpt sitt? Inte på något sätt menar vi att man ska lägga ned ambitionerna, bara att det är värt att tänka på att det inte blir en perfekt American IPA bara för att man använder amerikansk humle. Ofta kan du finna både fräschare och billigare humle här hemma, humle som dessutom kan vara lättare att kontrollera kvalitet på. Vi måste inte vara så inskränkta i det som på pappret är häftigt.

Vi får nästan också passa på att be om ursäkt ifall vi trampar någon på tårna. Vi själva har inte alla svar på vad man ska göra, hur det ser ut i världen och hur faktorer som tillgång, efterfrågan, receptbyggande och ekonomi faller ihop på ett bryggeri. Vi är bara så trötta på att se en bra producerad IPA som förstörs av trött humle. Det pratas mycket om att IPA’n ska vara färsk, hur den fraktas hit och behandlas, hur nära flasktappning vi dricker den – men allt för sällan om hur färskt grundelementet för en bra IPA är – humlen.

Vi surisar har alltid älskat mat. Ända sedan vi fick dricka öl har kombinationen mellan dessa två varit ett fokus och en passion. Båda är fantastiska ting, vilka går att avnjuta var för sig men det fantastiska är när man kommer över en kombination som lyfter både ölen och maten. När ölet får nya intressanta smaker på grund av maten, och maten får nya dimensioner av smak genom ölet. Då klappar hjärtat ett extra slag och lyckan är total.

På grund av vår kärlek till mat så kontaktade och besökte vi nyligen Thörnströms Kök i Göteborg. En klassisk och välkänd oas för fantastisk mat. Vi träffade Peter Halldén, Erik Larsson och Håkan Thörnström för en kort intervju med fokus på just mat tillsammans med öl. Sedan detta möte skedde har man gått och vunnit pris som Årets Ölupplevelse på den ansedda White Guide-galan. Stort grattis!

Peter Halldén är restaurangchef och berättar att han i grunden är utbildad kock, men livet förde honom till att i större utsträckning börja med dryck. Han har erfarenhet från flera andra toppkrogar såsom Sjömagasinet, Wasa Allé och Kock & Vin men har jobbat på Thörnströms sedan 2007. Peter var också med på den Beermakers Dinner som man 2009 annordnade ihop med de båda göteborgsbryggerierna Dugges och Ocean.

Därefter har vi Erik Larsson med ursprung från Skebotrakten. Jag tror många av oss har provat eller åtminstone känner till det fantastiska lilla bryggeriet Skebo Bruksbryggeri. Bryggeriet är också en stor del av Eriks resa till att älska öl! Han berättar att det var Mats och ”Älgen” som serverade honom öl, hantverksöl vilket la grunden till hans tycke för brygden. Först ville han egentligen bli kock, men av olika omständigheter blev det inte så och då blev sommelier ett bra alternativ. Erik har jobbat på Thörnströms i olika svängar sedan 2008, nu senaste sedan augusti. För några år sedan hade han dille på suröl, men på sistone har han istället kommit in mer på maltdriven öl, Bitter och engelsk öl.

Håkan själv säger att han sällan dricker öl rent upp och ner utan oftast är det ihop med en bit mat. ”Jag dricker inte öl för att jag är törstig”, men samtidigt är det en självklarhet att ta en öl när man är nere i Tyskland, det är ju så man gör där.

Tre snabba:

Vin eller öl?

Peter: Vin
Erik: Vin
Håkan: Vin

Husman eller molekylär gastronomi?

Peter: Husman
Erik: Husman
Håkan: Husman

Stout eller suröl?

Peter: Suröl
Erik: Stout
Håkan: Suröl.

Thörnströms matlagningsfilosofi är traditionell svensk matlagning under utveckling. Med andra ord modern svensk mat som är vällagad, du ska se och smaka allt vad som ligger på tallriken. Till maten har de i flertalet är kunnat erbjuda en ölmeny och trots att fler och fler gäster väljer menyn är det fortfarande under 10% som väljer ölmenyn till maten. Främst är det på vardagar gästerna vågar sig på ölmenyn, troligtvis för att dryckerna då håller en lägre alkoholstyrka.

Ni hade en Beermakers dinner 2009 kan vi hoppas på att se fler i framtiden?

Ja det kanske är dags igen. Det var ju väldigt annorlunda när vi hade det 2009, det var några ölnördar och några andra som tyckte det lät intressant. Känslan efteråt var att de flesta mest var förvånade att man kunde göra coola kombinationer med öl och mat. Men det lär ju ha förändrats och är nog mer självklart idag. Håkan uttryckte att den middagen var före sin tid. Men att det borde bli dags igen då marknaden och klientelet har ändrat sig. Helt plötsligt är det helt okej att en bra öl kan kosta lite pengar. Bara att ni är här är ju kul och visar att vi gör någonting rätt. Vi kan ju inte mäta oss med The Rover eller Ölrepubliken i utbud. Vi försöker göra vår grej och göra den så bra vi kan!

Vad har ni för guilty pleasures angående mat och eller dryck?

Erik: Tuborg Grön. Den skapar minnen och det kanske är mer tanken på drycken än på själva ölets smaker.
Håkan: Mandelmassa från förpackning. Lite mer än 100g annars kan man låta bli. Weissbier. Syrliga banantoner får mig att bli glad.
Peter: Caipirinha. Är det dessutom varmt ute så slinker den lätt ner.

Varför tror ni att öl har haft problem med att ta sig in i”fine dining” världen – i USA är det en självklarhet?

Det finns ingen marknad i Göteborg. Men vi får se om Göteborg kanske kommer dit någon gång. I New York räcker det med att någon promille vill ha ett dryckespaket där man kan ha lite mer exklusiva öl och ett större sortiment. Problematiken är att om någon promille i Göteborg är villiga att köpa mer intressanta öl eller paket som inkluderar dyrare öl så är det ni två som kommer hit. Det är visserligen trevligt om ni gör det men det tyder också på att marknaden inte är där än.

Hur brett är ert ölsortiment och vad är ert fokus där?

Ett litet men genomtänkt sortiment, som ofta förändras. Vi fokuserar mest på lokala brygder, även om vi inte är rädda att gå utanför landets gränser om det smakmässigt behövs. Platsbrist är ett av våra största problem när det kommer till öl och eftersom efterfrågan på vin är så mycket större, ger vi vinet mer plats. Vi lagrar nästan inte någonting då vi i princip inte har något utrymme.

Vilken är den bästa kombon öl och mat ni har provat på?

Håkan: Det var en weissbier från ett mikrobryggeri med surkål och schweinshaxe med korv och allt, som det ska vara i Tyskland.
Peter: Det var en dessert som vi hade här på Thörnströms. Det var bland annat en saltad mandelglass ackompanjerat av Stockholm Brewing Co. IPA, det var sagolikt läckert. Det var samtidigt en av de mest otippade kombinationerna jag provat.
Erik: Jag och min bror käkade biff rydberg med Skebo Gjutarns Bästa Bitter, nuff said!

Hur tänker ni när ni ska välja ut ett öl till en rätt? Vilka smaker är klockrena kombinationer och vilka skär sig? Tänker ni likadant som ni tänker när ni väljer ut vin till mat?

Vi börjar med att välja mat i de flesta fallen. Vi brukar oftast veta vilken råvara som vi bygger anrättningen utifrån. Vi har ett stort samspel mellan köket och sommelierer, vilket är viktigt för oss. Vi arbetar och modifierar fram en rätt som ska kunna stå för sig själv men även passa till drycken. Vi bygger alltid kombinationerna tillsammans med köket. Kockarna har ofta ett rent sinne och inga fördomar, framförallt så har de fantastiska smakpalletter, vilket blir bra när man ska ta fram kombinationer. Såklart är det alltid viktigt att maten ska tala för sig själv, och lyfta sig själv till eget majestät. Vi tänker väldigt annorlunda när vi väljer öl till mat än när vi väljer vin. Öl har ju en mer läskande effekt än vin och ofta en beska som man måste hantera i kombination med mat. Öl ställer man ofta mot maten i kontrast istället för att följa med matens smaker som vi ofta gör med vin. Men framförallt provar vi mycket olika drycker. Vi gör det gärna själva hemma eller i lugn och ro här på jobbet. Det gäller att vara öppen och ”jobba” hemma också. Det är ju fantastisk kul att jobba med öl och vi hoppas att vi kommer få en marknad så vi kan ägna mer tid och kärlek till det.

Varför är det vanligt att bara ha lokal öl när man dricker vin från Sydafrika?

För oss handlar det delvis om att stötta det lokala. Vi kan ringa Dugges och de kommer med en låda eller två samma kväll vilket är en annan sak än när man måste gå via importörer. Sen kan vi ju faktiskt samarbeta på ett helt annat plan om vi har lokala bryggerier. Men när svenska drycker inte räcker till så är vi inte rädda att gå utanför ramarna. Grundprincipen utgår från att om vi kan hitta en kombination inom landet eller i det lokala går det före utländsk öl.

Ni har nu två öl framför er, vi skulle vilja veta vilka smaker ni känner, om ni tycker det är bra och i så fall varför, och vad ni skulle vilja servera det till.

Cantillon Vigneronne: Ölet dofter som en smågodispåse även om brettanomyces-dofterna är prominenta och spelar första fiol. Dofter som påminner om citrusskal närmare bestämt yuzu. Nej det är nog hela citruskvistar, snarare hela träd eller plantage. Där man känner citrus men även sav från trädet och lite bittra blad. Muscatdruvorna kommer fram i doften. Man känner mycket fräschör i doft och förväntar sig en syra. Men den hade nog mått bra av att dekanteras, få lufta sig lite och öppna upp sig. Ölet blev fantastiskt när den blev lite varmare och fick lite syre, en helt ny värld av smaker kom fram och vi skrattade oss lyckliga. Peter och Erik tyckte att den hade passat bra med hummer eller kungskrabba om man vill jobba med kontrast. Eller en lite fet hårdost med sälta.

Chimay 2007 75cl: Wow, detta är ett öl som går att kombinera med mat och istället för att jobba med kontrast hade man kunnat jobba med smaker som följer med ölets egna smaker och egenskaper. Ölet känns sammetslen i munnen, sjukt balanserad. Den känns färdig och mogen, Chimay kan som färsk kännas för stort och otämjt. Det är lite som de människor som köper en grand cru Chablis dricker den två år gammal och inte fattar storheten i drycken. Man måste vänta ut Chimay för att förstå storheten. Ölet doftar gulsåpa på ett fantastiskt sätt, detta medför en dos av mandelmassa i arom. Ölet har en sötma som stöttar upp vilket bara bidrar till den fantastiska balansen. Alkoholen hjälper till att skära igenom sötman, vilket bidrar till att avslutningen blir fräsch och man vill dricka mer. Det är en stor öl men väldigt elegant och balanserad.

Den här ölen skulle passa till mustiga rätter, rätter med samma smakbild. Långkok av kött och rotfrukter. Skulle man jobba med kontraster hade man kanske kört på ostron inlindade i pancetta som man steker på lite, sältan och havssmaken hade brutit av vackert. “Saltade mandlar hade säkert kunnat bli en klockren kombination även om jag generellt avskyr att man så ofta äter nötter till bärs, det känns så opersonligt och tafatt.” tyckte Peter. Ölet hade troligtvis passat bra till vit choklad.

Slutligen har Thörnströms Kök börjat med lunch på fredagar, i deras lokal Privata Rum som ligger på Postgatan 2. Vi har varit där och rekommenderar det varmt! 275kr för en förrättsbuffé, huvudrätt och kaffegodis. Finns ett bra utbud av öl och självfallet vin.

Mitt, Ludvigs, intresse för riktigt god mat är lika stort som det vi Surisarna har för suröl. Riktigt stort betyder det. Jag vill prova maten från de bästa restaurangerna och laga så god mat jag kan. Därför startade jag nyligen ett eget Instagramkonto, Cooking_by_ludvig som fokuserar mer på mat än på öl. Följ mig gärna om ni vill ha lite inspiration på god mat, eller om ni vill se lite snygga matbilder.

I helgen var Manker nere på besök i Göteborg och jag var inte sen att bjuda hem honom och Suris-Fredrik till mig för en bättre trerätters. Ni som redan följer mig, eller Manker (BabyMankerJesus) på Instagram kanske har sett lite av rätterna.

Till förrätt blev det havskräfta på en bädd av matvete som sedan fick skölja av sig med en havskräfts consomé där jag hade rostat skalen från havskräftorna med lite selleri och morot. Jag toppade det även med en majonnäs med smak från havskräftorna som jag rostat för att få ut extra mycket smak (jag gjorde majonnäsen på oljan som jag rostade havskräftorna i). Till det plockade vi fram Struise Pannepot Grand Reserva 2010 som bidrog med lite komplexa kryddor. Till varmrätt blev det sedan kalvbräss (premiär för mig att laga det) tillsammans med rostad morot, karamelliserad steklök och kalventrecote, serverad på en rödvinsskyspegel. Ölen? Deschutes suröl Green Monster.

Men nu till kvällens tredje mästervärk, desserten. Den må låta simpel men innehåller väldigt många element som du kan ta var för sig om du vill vara säker på att få det perfekt när det väl kommer till kritan. Till dessert “Fyra sorters blåbär” blev det mikrad blåbärsspongecake med blåbärsmarräng, blåbärsläder och färska blåbär. Som pricken över i’et serveras det på en bädd av vitchoklad creme och toppas med vitchokladsnö (en blandning av smält vitchoklad och tapioka maltodextrin, det senare kan du beställa online). Det kanske låter konstigt med en dessert tillagad i en mikro men på samma sätt som du använder tryckkokare eller att vi ser kockar som går all in på molekylär gastronomi så har det sina fördelar, allt beror på receptet. Det finns lite olika varianter på det här receptet men just det receptet jag använder är helt anpassat och framtaget för att vara optimerat för en mikrovågsugn varpå ni bör vara noga med receptet.

Hur gör du då den här rätten? Vi börjar med det du kan förbereda sedan innan, lädret och marrängen.

Blåbärsläder gör du genom att spritsa ut ett tunt lager blåbärspurée (söta efter behag med honung) på bakplåtspapper. Stoppa sedan in det i ugnen på så låg temperatur du kan i cirka 4 timmar eller tills det stelnat. Dra varsamt loss så stora bitar av lädret du kan, lägg åt sidan.

Marängen kräver lite mer arbete men är inte så komplicerat om du har gjort maräng tidigare. Vispa upp äggvita samtidigt som du låter blåbär och socker puttra ihop till en karamell, ha i lite vatten så att det inte bränner så enkelt. Du vill nå upp till runt 121 grader. Vispa sedan ihop blåbärskaramellen med äggvitan tills den har svalnat. Spritsa sedan ut marängen till önskvärd storlek. Grädda i ugnen även här på så låg värme du kan, man kan till och med låta det vara en lite springa på ugnsluckan så eliminerar man risken att det bränns, det tar dock lite längre tid. Ett sista alternativ är att du spritsar ut den direkt på tallriken och snabbt bränna av den med en “blow torch.

Ingredienser maräng:

1,5 äggvitor
Blåbär efter behag typ 50 gram använde jag
två matskedar vatten
100gram socker

Den mikrade spongecaken innehåller:

50 gram vardera av socker smält smör och mjöl
1/2 tesked bakpulver
två matskedar mjölk
1 ägg
och såklart ett lass blåbär.

Blanda ihop mjöl och bakpulver, bryn smöret och blanda upp med sockret, rör sedan ned med torrvarorna, mjölk och ett ägg. Lägg sedan i mikrosäkra formar (de ska vara lite mer än halvfulla), täck med plastfolie och låt de gå på maxvärme i 50-60 sekunder…klart. Du kan behöva anpassa tiden i mikron något efter din mikro så prova dig fram om du vill få bästa tänkbara resultat. Receptet ovan räcker till ungefär 4 mindre eller 2 större kakor.

Krämen av vitchoklad gjorde jag genom att blanda Philadelphiaost och smält vit choklad. enkelt och gott, denna del av rätten fick in syran så det är ett ganska viktigt element för rättens helhet. Servera genom att bre ut en bädd av den vita philadelphiachokladen, placera ut spongecaken lite snyggt i mitten, rulla ihop små mattor av blåbärsläder och placera kring spongecaken. Dutta sedan ut marängerna och strössla sedan på chokladsnön. Elegant och efter en provlagning lite enklare att få ihop utan att stå och slava i köket alltför länge.

Till maten serverades en Malmö Brygghus Grand Crew från 2011 som med lite syra friskade upp rätten och bröt igenom sötman hos den vita chokladen. Självklart kan du använda en fin belgisk Geuze, men håll det gärna rent. Därför kanske en amerikansk Wild Ale kan ta över lite för mycket då de brukar vara rejält brettade.

När man pratar om begreppet “Belgo-IPA” blir man lite konfunderad om man är stiltokig som vi ölfantaster har lasten att kunna vara. Det går emot ganska mycket att kalla en öl för Belgo-IPA, samtidigt som vi i dessa moderna tider har ett behov av att skapa nya stilar för allt möjligt. Jag har svårt att tro att någon på 70-talet trodde det skulle komma en ölstil som heter Oak Aged Imperial Stout with Berries, nu är det ingen stil men ni fattar poängen.

Men när man nu pratar Belgo-IPA så är vad man menar oftast en Belgisk Ale som humlats mer än vad traditionen bjuder. Samtidigt är det inte en India Pale Ale då den håller sig mer åt de klassiska ljusa belgiska alen, den lägger sig lite mittemellan. Därför fungerar ändå begreppet Belgo-IPA för att samla medvetet mer upphumlade ljusa belgiska ales. Annars riskerar man att ha dem i samma grupp som vanliga ljusa belgiska ales utan direkt humlekryddning.

För vår egen del, när vi pratar om den här typen av öl så håller vi De Ranke XX Bitter som måttstock. Märkligt kanske vissa av er tycker, då det inte ens är en fullvärdig IPA. Nej det är en Belgian Ale, men för oss är det ändå definitionen av en ren och smakrik Belgo-IPA. Denna dryck som har passerat vara strupar mången gång, har en balans som bara enhörningar på 1700-talet hade. Ett perfekt möte mellan jäst och humle. När vi är ute och svänger på stan och XX Bitter finns på fat, då är valet enkelt! Vi väljer XX Bitter före de flesta andra ölen. Den är så balanserad att man kan dricka den om och om igen. Även om den är lite väl stark för att vara en session öl så har den balans i allt vilket gör att man bara vill ta en klunk till.

Om man går in lite djupare på vad som gör XX Bitter så perfekt, känns det smart att börja från början. Tittar man på färgen ser man att den är ljus och skummet fluffigt, så som skummet bör vara i en belgisk öl. Vi Surisar älskar trots allt ljusa humliga öl, vi kan finna att den karamelliga smaken som finns i vissa ipor hämmar ölet (vi är knäppa vi vet). Går man sedan vidare till aromen finner vi där blommiga härliga toner som möter den belgiska jästen i en fantastisk symfoni. Nu kanske det viktigaste av allt; smaken. En klunk och du hamnar i 7:e himlen. Ölet är så rent och så vackert. Du tar en klunk och vätskan åker sakta ner i halsen och ditt väsen fylls av kärlek och behag. Bitterheten är så lagom balanserad att du känner alla de där smakerna som finns i en Belgisk Blond Ale samtidigt som den är perfekt torr och bitter att du alltid vill ta en klunk till.

De välkända belgoölsfantasterna Danko och Skrubbe håller som välbekant Westmalle Tripel som väldens bästa öl. På grund av att de alltid kan dricka den och den alltid är lika bra. XX Bitter är vårt val av samma typ öl, den har sina nackdelar med att den kan bli gammal och tappa i humlen. Samtidigt är inte humle, jämfört med en IPA det viktigaste, så dess livslängd är betydligt bättre. Hur som helst så håller vi den högst (visst är det sjukt att det inte är en suröl)!

Bra alternativ som finns på hyllan i vissa eller de flesta bolag är Nils Oscar Belgo Pale Ale som ett svensk alternativ på en belgisk stil. Men vi har hört att det kommer mera från andra bryggerier i sverige. Hommelbier Nieuwe Oogst Limited Edition är ett fantasiskt alternativ till XX Bitter som också går att finna inom monopolets gränser.

Jag måste erkänna att det var med oro jag klev in på mässan förra fredagen. Bara dagar innan hade vi fått info om att mässan hade flyttats och informationen i övrigt var knapphänt. Jag anlände först till andra passet och det började som förväntat. Vansinnigt mycket folk, trångt och en fruktansvärd kö till där man skulle köpa biljetter för smakprov. Vissa montrar blev helt blockerade av kön och ett visst kaos uppstod när man försökte flytta kön.

Det fanns en del att önska i organisationen och jag hade nog klagat länge till om det inte vore för att jag blev distraherad. Fokus för min del låg dock på den härliga stämningen som till slut infann sig. Det var en underbar blandning av människor, kostymer till öltröjor. Bland utställarna var humöret på topp och ölen flödade ut.

När sista passet på lördagen var klart verkade alla uppåt om än lite trötta. Väldigt kul att man hade dj’s och det blev en trevlig bakgrundsmusik. Tyvärr blev musiken lite hög på sina ställen. Väldigt mycket folk som kanske normalt inte skulle gått på en ölmässa som hade hittat dit, något man trots allt får se som väldigt positivt.

Att jag personligen har lite svårt med tanken på mingelfotografer på en ölmässa kommer de undan med. Min största besvikelse var nog att jag missade Omnipollo’s Mango Lassi Gose då den var slut när jag väl kom till montern. Hade dock tur att få en liten sipp på den innan och det var en riktigt härlig öl.

Bland favoriterna för mig på mässan kom Stockholm Brewing Co’s Saison d’etre. En klassisk belgisk saison ren välgjord och balanserad. Jag är väldigt säker på att vi kommer få se mer kul från dessa grabbar som verkligen har fått ordning på sina saker efter flytten till söder. De börjar ta för sig mer och mer och det känns som att deras målmedvetenhet och attityd kommer att föra dem långt i ölsverige.

Stigberget, det lilla bryggeriet från Göteborg levererade också en av mina favoritöl på mässan. Det var nya batchen av deras West Coast IPA. En riktig fruktbomb med fina mangotoner, ren och med en härlig hinkabilitet.

En stående favorit på alla mässor när jag börjar bli lite trött på humle och annat det är Nya Carnegiebryggeriets Kellerbier. Helt fantastisk för att släcka törsten och bryta av mot annan öl. Kul att se att flera bryggerier hade med sig lager/pilsner i år. Lageröl är tvärtemot vad många tror en av de svåraste ölstilarna att brygga och att få till något som både känns traditionellt men ändå modernt och sedan att få till smaken är svårt.

Sammanfattningsvis en väldigt trevlig mässa och jag har säkert glömt att nämna en hel drös fantastiska öl till. Om man får till planeringen och organisationen till nästa år kan denna bli ett måste att besöka. Lite barnsjukdomar kommer alla mässor ha, se bara på ölfestivalen i Göteborg som ett år fick ställas in då de hade missat hur och vilka tillstånd som behövdes, samt inte gick att få.

Hipstern har hittat ölet och till viss del var det en lite hippare mässa, men det vore på tok för elitistiskt att göra skillnad på vem det är som dricker ölen. Hellre att fler uppmärksammar hur gott öl kan vara, ju fler vi blir ju starkare blir vi eller vad man säger.