MankerBeer.com

Det var ungefär så jag gick och tänkte hela det gångna helgen. Det går 13 ölfestivaler på dussinet för tillfället och det är ju bra och så på alla vis för att sprida ölkultur och bla bla bla, men de tenderar att likna varandra ganska mycket.

Den första Brewskivalen fick mig att tappa hakan.

Alla glada bryggare! (Photo credit Jeff Flindt)

Marcus Hjalmarsson, hjärnan bakom hela den här cirkusen de kallar för Brewski, nämnde för nästan ett år sedan att han skulle köra en festival på bryggeriet. Så fort han nämnde det för mig blev jag eld och lågor, mycket eftersom jag hade på känn ungefär hur en ölfestival arrangerad av Brewski skulle bli. Och damn, vad den mannen kan leverera.

Marcus är en visionär av grandiosa mått, han siktar alltid högre och har lyckats förmedla sin vision med Brewskival med precision till sitt team bestående av Mariana Schneider, Fredrik “Frallan” Fölster, Affe Olsson, Kilo, Johan Britzén och såklart legenden Robin Skoglund. (Marcus Tybell kan ha haft ett finger med i spelet också, jag såg honom skruva upp en wifi-router i fredags.).

Som Sveriges kanske största Brewski-fan följer jag nästan allt som händer på nära håll och jäkelen vad de jobbat de senaste veckorna. Normalt är det organiserat kaos hos dem, men veckan innan festivalen var det helt tyst. Ingen sa något, alla bara körde på. Fokuserat. Allvarligt. Hyfsat spänd stämning. Sedan gick Robin på toaletten. Igen.

Lugnet före stormen

Att sätta upp en ölfestival för ett par tusen gäster är som att bygga en enorm maskin som från start till slut ska vara välstämd, som man inte kan testköra innan det är dags att ge sig ut på vägarna. Det vittnar allra första En Öl Och Whiskymässa i Göteborg om som blev totalt kaos (Denna festival blev år 2 och framåt fantastisk, ska jag säga). Nämnd mässa har decennier av mässerfarenhet, en säkert helt vansinnig budget och hela team som bara ansvarar för typ återvinning eller korvförsäljning. Att leverera som Brewskival gör första året är, för att uttrycka det milt, “helt jävla mindblowing“.

Mina förväntningar var högt satta men de överträffades gång på gång under festivalen. runt 35-40 toppbryggerier från hela världen som alla var lyckliga att få vara på plats och lovsjöng festivalen hela tiden! Dessutom: Jacob, Jonas och Alexandra på Crooked Moon tatuerade i en rasande takt, Holy Smoke BBQ med ledning av den grymme Johan Fritzell skickade ut smarrigt kött, och även Oumph dag 2, med ljusets hastighet, Johns Hot Dog Deli langade smarriga pölser, Kim & Mats såg till att Garage Bars burgare höll samma toppklass på festivalen som på Garage Bar i Höganäs, som de alltid är och underbara Koppi stod för kaffet.

Denna bild summerar det hela ganska bra (Stulen från Victoria Shulga)

De gånger jag och Manker besökt Great American Beer Festival har det slagit mig att det finns en helt annan stämning där än de andra stora ölmässorna man besökt genom åren. Sedan slog det mig när vi pratade med arrangören, Brewers Association. BA är en non-profit organisation som värnar om craft beer i USA sedan urminnes tider. GABF har varit igång i 30+ år nu och trots att det är över 700 bryggerier på plats, så känns det ganska intimt. Varför? Jo – BA är non-profit. De vill såklart bära sina kostnader för festivalen, för att visa USA vad USA kan göra i form av öl. De fokuserar på ölen först, inte vinsten. De behöver inte miljoner i intäkt. De behöver inte enorma, svindyra, Mariestadsmontrar eller påkostade whiskyprovarscener och annat som inte hör hemma på entusiastfestivaler.

Jag älskar dessutom verkligen att Brewskival sänker tröskeln rejält för att komma in, de flesta andra ölfestivaler tvingas sätta ett hyfsat högt inträde och på så vis tror jag att man skrämmer bort en stor del av befolkningen som är nyfiken på “Sån där finöl”. Men att ta endast 100 spänn i inträde är ännu ett av genidragen i raden.

Och det är precis Brewskis vision, eller som de kallar det “The Great Human Project”. Alla inbjudna är på ett eller annat sätt goda vänner till Brewski, och det märks. Både på för- och efterfester, utflykterna innan och efter festivalen och allt det där!

En glad Cogna (First lady Brewskiland)

Avsaknaden av tickers och rateare och vad de nu heter var väldigt harmonisk. Det här var inte ett nytt CBC där folk tar upp mobiltäckningen, som jag behöver för fishumor på YouTube, för att checka in ngt på Untappd eller RateBeer. Brewskival hade 98,2% (Grov uppskattning) helt vanliga människor som ville dricka lite gobira och hänga utan det där fula lilla anteckningsblocket i näven.

Brewskival kommer att fortsätta, det spekuleras i om man ska köra varje eller vartannat år framöver, men det kommer väl att ge sig. Det är inte mycket som behövs förändras till nästa upplaga, allt var perfekt från start.

Eller jo, jag var en smula besviken på att det inte stod “Crewski” på volontärernas tröjor.

Sverige var under lång tid hopplöst långt efter USA, landet vi älskar, när det kom till craft beer. Ölen som bryggdes här var ofta ganska tråkig, menlös och “svensk” i sin framtoning. Jämförelsen med USA är relevant då muricah’ är mästare på att tänja gränser och utan tvekan kliva av den bekväma stigen och avvika och experimentera.

För kanske 5-6 år sedan så låg svenska bryggerier säkert 10-15 år efter USA i utveckling, men varje år efter det så märkte jag och Manker, främst under våra resor till ölmässor, att gapet minskade exponentiellt varje år. Det finns definitivt en skillnad nu också men Sverige har fått ett par bryggerier i absolut världsklass och alla bryggerier här håller klart högre standard än för ett par år sedan. Bryggarna blir bättre, man våga experimentera mer och man märker att många vill göra det som amerikanarna gör.

I Sverige har vi en ganska trist ciderkultur, vilket är lustigt då vi har helt fenomenala äppelodlingar här. Mjödhamnen har banat vägen för någon form av ökat intresse för mjöd (med t ex sin collab med Omnipollo!) och de är riktigt duktiga på det de gör. Men Slim Pickens Cider and Mead är nu här för att rita om kartan, om man får tro initiativtagaren och grundaren Todd Strauss.

Todd har varit inblandad i ett otal instutioner i USA, bl a Cigar City, Cigar City Cider & Meadery, B. Nektar, Angry Chair och så vidare, besöker för tillfället Sverige för att utveckla Slim Pickens Cider & Mead.

Slim Pickens arbetar tillsammans med Beer me och Brewski för att utveckla sina grejor. Just nu så jäser en äppelcider gjord med färskpressade skånska äpplen från Kullamust och passionsfrukt i tanken, som enligt plan ska vara klar strax efter nyårsafton.

Både Marcus Hjalmarsson på Brewski och Todd blir som små barn när de provar cidern som enligt utsago ska vara helt enastående, mycket tack vare kvalitén på äppelmusten man fått fatt i. Inom kort ska man börja experimentera mer med mjöd och andra cidersmaker, det kommer förmodligen att hända oerhört spännande saker här inför våren och sommaren!

Premiärfatet av Slim Pickens första cider kommer med största sannolikhet att serveras på BrewDog Bar i Göteborg den 9 januari och därefter på andra krogar. Man siktar på lansering på Systembolaget i April om allt går som det ska!

Vi nås av nyheten att Galatea bryter samarbetet med Drikkeriget efter att ha arbetat tillsammans i ett par år. Vad får detta för konsekvenser?

Drikkeriget, drivs av Evil Twin-Jeppe och hans kollega Henrik Boes Brölling, och var tidigt ute med att nosa upp bryggerier i världsklass och skeppa över från främst USA. De har ett par riktigt feta bryggerier i portföljen, som t ex Prairie, Crooked Stave, B. Nektar och Port Brewing/Lost Abbey, som Galatea har tagit vidare in till Sverige.

Men nu säger alltså Galatea upp samarbetet och fokuserar på det de normalt gör dvs att gå direkt med bryggerier utan mellanhänder.
Stefan Johansson, Brand Manager Craft Beer på Galatea berättar:

“Vi har beslutat att avsluta samarbetet med Drikkeriget framför allt baserat på prisutveckling som inte gynnar en positiv utveckling på marknaden för att kunden ska vara lockad att komma tillbaka till produkten eller varumärket.
Sen vill vi fokusera mer på kvalitet och hantera transporterna, vilket är något som har legat utanför vår kontroll när man jobbar med en mellanhand.
Eftersom Evil Twin och Drikkeriget går hand i hand, så gjorde vi valet att ta steget från hela samarbetet”

Hur övergången/avslutet kommer att ske rent praktiskt har man inte kommit överens om, Galatea kommer att  fortsätta sälja och marknadsföra produkterna tills att respektive varumärkesägare har beslutat vilken rikting som ska tas. Detsamma gäller med Drikkeriget, men dom är inte varumärkesägare utan europaimportör vilket är en stor skillnad.

Stefan avslutar med ” Det viktigaste är att vi har gjort ett försök med en tredje partner/mellanhand med det har visat sig vara väldigt komplicerat för att säkra kvalité, pris, planering och deadlines mot Systembolaget.

Vi fick tag i Jeppe som kommenterar det hela med “Evil Twin is growing close to 100% this year in all markets world wide. We are now the most producing “Danish” micro brewery.
Drikkeriget is growing about 35% this year compared to last year and that even with an almost zero sale in Sweden that where our biggest customer last year. Biggest growth is seen in Swedens neighbor country Norway so to blame it on e.g taxes and dollar rate seems weird”

Tiden får helt enkelt utvisa hur (om!) detta påverkar slutkonsumenten, lagd privatimport och liknande påverkas inte alls just nu, enligt Galatea.

När jag och Manker först började planera vår årliga USAölresa så var planerna såklart grandiosa och sträckte sig över flera veckor – men vi insåg snabbt att denna gången taggar vi ner fokuserar vi på en enda stat, istället för att flänga runt som galna. MankerBeer are going to Florida!

Ölscenen i Florida var länge ganska halvtradig, med ett par undantag såklart. De låg ganska långt bak i utvecklingen av craft beer om man jämför med andra stater som t ex Kalifornien eller Colorado men när de väl kom igång så gjorde de det med besked.

Vi sitter alltid som på nålar och väntar på att trade-lådan från Cycle, J. Wakefield Brewing, Funky Buddha och annat smaskigt ska anlända hem till kalla Sverige, lustigt nog ser vi i princip bara distribution av Cigar City Brewing hemma i Moder Sveas famn, men det kickar kanske igång snart!

Anyway – i mitten av oktober åker vi över och hämtar vår så kallade Freedom Truck (dvs en alldeles för stor bil med alldeles för stor motor, gärna med en Walmartinhandlad örnfilt som Manker somnar under) på Miami flygplats och sladdar direkt bort till Hr Wakefields etablissemang och snackar Florida Weisses och annat skojigt med honom. Sen är det lite andra måsten uppskrivna på listan som t ex Funky Buddha, som vi pratat med tidigare (läs om det här och här) och även träffat ett par ggr på Great American Beer Festival och på Copenhagen Beer Celebration, vidare så är Peg’s Cantina och såklart B Nektar Meadery och Cigar City givna utflyktsmål.

Avslutet på resan blir den magiska The Festival som importören Shelton Brothers håller, och i år körs i Tampa, våra älsklingar på Brewski och Brekeriet representerar Sverige på festivalen och det ska bli tokhäftigt att se de hälla skånska bärs på världens mest intressanta craft beer marknad – Muricah’!

Vi behöver dock ER hjälp här också – ölbiten har vi täckt, men våra resor blir mer och mer matinriktade så vi tar tacksamt emot tips på dödssköna häng där det finns bra, lokal craft beer, mat som får en att drömma sig tillbaka i åratal efteråt och en stämning som gör att man aldrig vill lämna! Hit us!

Ända sedan Brekeriet bestämde sig för att inte bara importera öl och cider, utan även koka ihop egna brygder så har de en stor plats i allas våra hjärtan – Nu är det äntligen dags för vinnarna i kategorin “Årets Ölutvecklare” på Restauranggalan 2014 att expandera och vi var förbi och kikade på de nya lokalerna.

Brekeriet huserar just nu med ett 600 liters-bryggverk i ett gammalt brygghus i Djurslöv utanför Staffanstorp – mitt ute i ingenstans. Kapaciteten är blygsam, knappt 40 000 liter per år, men samtidigt helt rätt för Brekeriet.

De första ölen, Roken och Saison hade premiär i slutet av 2012 med drygt 600 flaskor av vardera öl, knappt tre år senare har efterfrågan på brödernas fantastiska öl har vuxit sig bortom vad man kan producera och nu är tanken att fyrdubbla kapaciteten genom flytt till nya lokaler ett par minuters promenad från Landskronas tågstation. De nya lokalerna är något större än de nuvarande, som ni ser.
Brekeriet kommer att flytta in i en del av Weibulls fröfabriks gamla lokaler, som totalt är på 35 000 kvm och förutom att inhysa ett surölsbryggeri och en form av badparadis (!) beskrivs Fröfabriken även som ett centrum för hälsa, kultur, innovationer, forskning och utbildning (Se hd.se).

Brekeriet börjar med att enbart köra brettad öl i ena halvan av den nya lokalen där man har option på den andra halvan när man flyttar den nuvarande produktionen från Djurslöv. Så, brettad öl i ena delen och resten av produktionen sker i andra delen, antagligen mycket väl avskiljt.

André Ek berättar att ett 2000liters bryggverk är beställt och på väg och kommer att installeras om 3-4 månader och ambitionen är att första ölen i de nya lokalerna framställs innan klockan slår 2016. Han avslutar med att de även kanske kommer att försöka göra svenskarna glada genom att ha ett par öl på Systembolaget nu när kapaciteten tillåter det.

Men innan dess så ska ju Sveriges färger representeras stenhårt av Brekeriet (och hjältarna på Brewski!) på Shelton Brothers’s The Festival, i Florida i mitten av Oktober, och vi hörde något om samarbetsbrygder där, MankerBeer kommer förmodligen att vara på plats!

Jag säger inte att det är särskilt skadligt, eller förkastligt. Jag kan faktiskt rättfärdiga användandet av Untappd, Ratebeer & Beeradvocate’s tjänster som en oerhörd kraft som till mångt och mycket drivit craft beer framåt i den svindlande farten de senaste åren för att ständigt hitta nya öl att prova.

Jag råkade, efter en ölprovning i höstas där den ena oprovade flaskan efter den andra drogs fram av de deltagande, ligga som ett streck på soffan zappandes och till slut hamna på Kunskapskanalen som hade en dokumentär om amfetaminmissbruk i Sydafrika – en spännande dokumentär om ett utbrett beroende av en kraftfull drog!

Men det var knappast det jag fastnade för, utan anledningen till att jag fastnade var inte alls för att fjärrkontrollen nu låg lite för långt bort eftersom den ramlat ner på golvet, utan för att amfetaminmissbrukare i Sydafrika kallas för Tikkers, då meth kallas för Tik därnere. Den nyskapade analogin tyckte jag var hysteriskt rolig – att ticka öl är beroendeframkallande. Men utan Ratebeer hade däremot ölvärlden sett oerhört annorlunda ut då de har en fenomenal databank som ständigt fylls på där allehanda mysig statistik plockas ut!

Åter till nutiden – jag har tidigare rättfärdigat mitt ständiga Untappande med att jag inte rate’ar öl, utan bara vill komma ihåg vad jag druckit, ty alla vet att det dels är det men även är en ‘pissing contest’ och ni som checkat in den där superdupereftertraktade ölen som en polare lyckats trade’a sig till efter att ha skrapat ihop ett gäng Cantillon Blåbär och ett par flaskor 3 Fonteinen Framboos, mötts i en hemlig källare i Brooklyn, gjort det fräsiga interna handslaget som tidigare kommunicerats till dig i morsekod och olika tutljud via mail, för att sedan få fatt i den där biran, känner igen känslan av att kunna ticka denna veritabla trofé. Tickers är mestadels män, män är jägare sedan evolutionens början och en trofé är bara naturligt i vår jakt. Prove me wrong.

Men! En mulen kväll i mars ställdes frågan igen av en anonym person vars logik inte alls greppar hur man kan “hålla på med den där jävla appen”.
Åter rättfärdigade jag det med att jag ville komma ihåg vad jag druckit för öl. Frågeställningen som följer är högst relevant och jag har fått frågan tidigare – varför ska du komma ihåg vad du druckit? Ja, men det är ju inte lönt att dricka samma öl två gånger, det känns ju som ett slöseri med alkohol och kalorier och sånt där. Men ungefär där och då slog det mig hur jävla korkat det lät och någon form av synaps i min yttre eller bortre hjärnaktivitetscentrumstjohej sa till mig att nu kan det nog vara tid att släppa det där resonemanget.

Jag slutade röka när jag var runt 20 bast, många av mina polare hade försökt sluta men misslyckades totalt. Jag bara kände en dag att det här smakar röv och slutade på stört. Få förunnat, men det var skönt för mig och min omgivning. Samma känsla fick jag för Untappd, bara sluta sådär. Jag beslöt mig för att iaf nå nästa badge och sen släppa tickandet, som jag menar är en stark drivkraft för craft beer eftersom oerhört många vill testa nya öl varenda gång de besöker en ölbar eller ett av våra Systembolag. Tickandet leder till nyfikenhet och någon form av belöning när man checkat in en öl för första gången och sen får man badges och sen måste man ju fortsätta till nästa nivå och få nästa badge och… *host*. Skitsamma. Nu släpper jag tickandet och det känns lite som att bli utsläppt på grönbete på våren – kuta ut i bara mässingen och känna vallmon smeka insidan på låret istället för att kolla om man druckit Red Poppy 2012 innan.

Alla mässupplevelser kommer att bli totalt annorlunda eftersom mobilen kommer att ligga i fickan istället för att mecka med det usla mobilnätverket när alla ska använda någon ölapp, ölen kommer i främsta rummet nu och inte kvasiskrytandet att man har druckit skitmånga olika öl.

Det känns med andra ord oerhört befriande att släppa amfetaminet och bara njuta av ölen. Nu blir det inga fler incheckningar för mig – tack för den här tiden, det var skitkul!

/Ticker Emeritus