MankerBeer.com

Efter att jag missade att göra ett Manker Beer TV-avsnitt med mötet med Mikkel så får jag ta mig i kragen och bättra på mig. På tur får istället Ölvisholt Brugghus komma. Ska försökta få ihop lite intressant och kul att fråga de rykande islänningarna som trots allt helt har gått emot normerna på Island och bryggt “riktig” öl. Bara det är en intressant fråga – varför har ingen gjort det tidigare och vad är deras mål? Det bör läggas till att bryggverket de har är ett riktigt fint ett och som de som läste mitt reportage från Amager vet så tittar Morten och Jacob på ett liknande som ett steg i att kunna dubbla sin produktion. Så att relativt nya islänningar har ett såpass modernt och vackert bryggverk bör ändå anses som imponerande.

I dagsläget har de dock ett rätt så begränsat utbud av öl. Eller begränsat och begränsat, de har en riktigt bra variant av de vanligaste öltyperna men det ska bli intressant att höra deras framtida planer.

Ja riktigt så långt kanske man inte vill gå. Men för de öltörstande nördarna, bloggarna, fansen, öldrickarna och ja – för alla, så är det något visst med den modesta lokalen. När jag var nere i förra veckan så tog det två varv runt kvarteret innan vi av en slump såg den nedsänkta baren (ligger en våning ned från gatan).

Väl därinne var det helt annorlunda mot vad jag någonsin hade föreställt mig en bar. Lådor uppsatta på väggarna och en handfull enkla bord och stolar utplacerade runt i två rum (fanns ett tredje bakom tror jag, eller kanske vara toaletterna?) med en bar som inte alls var som tänkt. Jag hade föreställt mig en lång bar med en uppsjö av kranar och krimskrams. Folk skulle vara som vilda och de två-tre stycken som jobbade i baren skulle springa runt och servera grym öl för fulla muggar. Visserligen var vi där en tisdag men ändå. Baren var inplacerad i ett hörn med öltavlan bakom med en fantastiskt snygg, nästan sexig, krananordning. 20 öl som alltid var påkopplade och även fast det nu är öl påkopplade som får det att skära i mig att jag inte är där nere och smakar, så var det ändå en rätt bra uppställning där då också.

Vi stod och snackade ett tag med den trevliga bartendern och även fast det blandades svenska, danska och engelska så gick det nog rätt bra att kommunicera. Vi lyckades bli inbjudna till “lagret” och ja, ett litet jäkla rum fyllt av njutning. Sett till öllistan – en hel lunta med öl och bryggerier med priser som var lägre än jag hade anat (typ alla öl för runt 70-120danska), så var rummet ändå rätt städat.

Då det var en rätt lugn kväll så kunde vi koncentrera oss på att prova igenom lite av deras öl, eller vi och vi. Min reskamrat hade blivit förkyld natten innan och kände bara beska så det blev jag som nöjt fick sitta där och försöka låta bli och säga hur goda öl jag drack.

Ölen som dracks har jag redan postat lite kort. Men här kommer en något längre utläggning om vad jag drack under kvällen – exklusive den finfina Three Floyds Alpha King som var sketagod bara i sig själv men som tillsammans med en 12 månader lagrad Emmentaler blev en kulinarisk orgasm

Mikkeller Black ’10 (Troligen ett fat från 2010)
Vinös doft med bär och massiv kraft av mörk bränd malt, utvecklad och enormt aromatisk.
Smaken är lika rejäl den, Mycket bränd och rejäl som fan. Trälagrad karaktär utan att ha lagrats. Söt lakrits och mycket mörkt bränd sirap. Betyg? – Bäst. Riktigt rejäl och god!

Boon Boon to be Wild
Doftar finfin gueuze med mycket citrus, torr humle och gräs. Underbar doft! Smaken är syrlig och allt som en bra gueuze ska ha. Fruktig och syrligt bitter. Betyg? – Bättre-. Doftar underbart även om smaken har mer bitter syrlighet mer än lika fina smaker.

Nogne O Inferial Stout
Hahah. Kaffe och en skvätt choklad. Platt och mild och påminner om ”kaffevatten”, alltså utblandat kaffe. Ändå så förstår jag poängen på samma sätt som med t.ex. Nanny State. Betyg? – OK+.

Mikkeller Exotic Punsch
Mango och passionsfruksboostad IPA med tydlig fruktiget med mjuk god beska och parfymerad smak. Mangon känns lite mildare i smaken och kunde nog varit kraftigare. Betyg? – Bra+

Evil Twin Before, During and After Christmas
Väldigt besk och bitter smak med mycket av allt. Träbitter och humlekottig med stor närvaro av grape och citrus. Tyvärr hade munnen mattats nu så lär bli att prova igen, för denna vet jag förtjänar ett bättre omdöme och betyg. En öl jag lär älska. Betyg? – Bra+.

Stillwater A Saison Darkly
Mörk saison som inte känns så typiskt saison-aktig utan har en rätt speciell doft och smak som drar mer åt mörk belgisk öl. Påminner på så sätt om hans Existent, eller om det var Autumnal (?). Köpte den även på flaska så ska bli kul att prova den igen. Betyg? – Bra+.

Mikkeller Frelser
Rejäl trippelbock som drar mycket åt en barley wine med något återhållsam beska. Rejäl, smakrik och väldigt god. Betyg? – Bättre.

Dieu du Ciel Aphrodisiaque
Lite snällare sälta än på flaska. Choklad och fylligt sött kaffe och lite mörk bränd malt i eftersmaken. Betyg? – Bättre.

Tänkte att då Three Floyds nu är i Köpenhamn för att trolla fram den fjärde delen av deras samarbetsserie med Mikkel så kan det passa att beta av den sista av de tre tidigare ölen de har gjort. Ruggoopen har jag druckit ett par flaskor av nu och den växer verkligen för varje gång. Likadant så växer Oatgoopen bara mer och mer, då jag drack en flaska som lagrat i kanske två år så var den superb. Så det ska bli oerhört spännande att se hur den fjärde skapelsen blir. Vilken maltsort är det som ska användas denna gång? Någon som vet?

Hvedegoopen är ju såklart en  “wheat wine”, alltså en barley wine där man använt vete som främsta maltsort. Utöver vetemalt och cara-vetemalt har  man använt pale, cara och ambermalt medan man använt de lite ovanliga humlesorterna apollo och bravo för själva humlingen. Utan att göra alltför stora efterforskningar skulle jag anta att det är humlesorter med rätt så hög alfasyra. Båda ska även ge rätt så fruktiga och trevliga humlearomer och en fin smak. Så humlebeska och smak möter en söt vetemalt i något som skulle kunna bli ännu en höjdare.

Three Floyds / Mikkeller Hvedegoop

Utseende: Varmare mjuk vätska med kompakt lätt litet skum ovanpå.
Doft: Mums! Vetesötma med fin bas i malten med doft av gräs, tydlig vete och lakrits. Det är bra variation i doften Vetemalten och lite rivig saltlakrits. Bra barley wine med bra variation bland dofterna. Det är både karamell och sötma men också humleinslag med lagom fruktighet.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Vetemalten ger fruktig smak med rätt så typiska intryck av vetemalten med ett välkammat sött slut.. Lite rough saltlakrits som fungerar som en bra balans till vetemalten och som fungerar som en bra vän till fruktsmaker av äpple och päron.

Betyg? – Bäst-. Verkligen fin balans och variation. Om Ruggoopen var lite mer bitig lakrits så är den här mer mångbottnad. Vetemalten ger en skön sötma och ljus fruktighet och humlen har vigt den i en bra beska. Ännu en öl man vill ha hemma helt enkelt.

Ja, vem hade inte velat vara nere i Köpenhamn nu? Vid det här laget har listan med vad som finns på fat på Mikkeller Bar spridit sig snabbare än Usain Bolt. Three Floyds är i stan ett par dagar och hela baren är fylld med deras grymmaste specialversioner på fat. Helvete, fan och skit säger jag. Helt klart något man hade velat vara där för att vara med om! Öl som Ruggoop, Dreadnaught, Amon Amarth Ragnarok, Bourbon Behemoth med mycket annat ligger och skvalpar på fat. Åk dit fort ni som kan! Läs mer här.

Här hemma pickar det på som vanligt och det enda man får skämma bort sig med är något från ett gammalt systembolagetsläpp. Inte helt fel å andra sidan då ölen i fråga är BrewDog / Mikkeller Devine Rebel Mortlash Barrel 2008. Man har alltså lagt Devine Rebel på Mortlashfat i över ett år för att sedan tappa upp 1000 flaskor. Känner jag BrewDog rätt så har de sparat rätt mycket som får ligga vidare på fat än längre. Devine Rebel ändras lite från år till år och det här bör vara första batchen som var oblendad men där 1/4 av ölen redan hade legat på Speysidefat. Så en barley wine med garanterat mycket fart i smaken var vad som väntades. Bara för att se skillnaden så provade vi den jämsides med den “vanliga” Devine Rebel.

BrewDog / Mikkeller Devine Rebel Mortlash Reserve 2008
Flaska 801/1000

Utseende: Ljus lite mörkare orange vätska.
Doft: Fruktig doft med körsbär, ananas, persika och lite sötma. Tropik och sötma men ändå med viskösa inslag.
Smak: Lätt munkänsla med okey till bra kolsyra. Lätt smak som drar åt red ale-stuket med mer framtonad malt och en skön efterbeska och eftersmak. Syrligt på slutet och även här är det ananas och persika. Något besk tropik och lätta barley wineinfluenser utan att det blir för sött, beskt eller typiskt. Whiskyn ger lite touch av mer frukter åt den redan rät uttryckta tropiken.

Betyg? – Bäst. Fruktig barley wine med whiskyn som verkligen förfinat de lite rivigare smakerna den hade tidigare då jag tycker den var lite söt. Värme och kraft från alkoholen. Sida vid sida med den vanliga Devine’en så känner man hur mycket den lagrade har vunnit på att få mer smaker, lugna ned sig och låga sötman komma i balans.

 New York state-baserade (Cooperstown) Ommegang är rätt så kände för att vara ett av få Amerikanska bryggerier som har lyckats göra trovärdiga och välgjorda belgotolkningar. Deras Three Philosophers är ett uppskattat inslag då den släpps på systembolaget och Hennepin‘en som nyligen dök upp är även den en rätt så lyckad tolkning av en belgisk saison. Men nu var det dags att pröva på ett på förhand lite svårt kort – en belgisk veteöl – witbier. Ommegang Witte är matad med vetemalt och ska osa apelsin, citron och mild vetekrydda. Läskande och olagligt lätt med bara 5.1% alkohol. Frågan som ställdes, eller mnjae, den ställdes ju aldrig utan ölen togs bara in på pin kiv för att jag ville prova den. Men OM den hade ställts så hade det gällt huruvida denna lätta witbier skulle smaka särskilt mycket. Witbiers är inte någon favoritstil men samtidigt en stil som ofta slå från underläge och överaskar med smakrika läskande sommaröl – så man vet aldrig och bör inte heller ropa över ån innan man öppnat och smakat!

Ommegang Witte

Utseende: Gyllengul vätska som påminner om äppeljuice med minimala bubblor i det lilla skummet.
Doft: Syrlig trasa, halm och en uns äpple och campingfilt. Drar åt farmhouse ale-hållet, men väldigt lätt och inte så pang på. Överlag så är dofterna milda, snudd på tråkiga – men samtidigt lite förväntat tråkigt. Ungefär som att vänta på tåget i en snöstorm medan ens tapper clown gör sitt bästa för att roa än, det funkar liksom inte.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Smakar ljus malt och har lite vetesötma och strå i smaken. Då den bara är på 5.1% så förväntar jag mig inte alltför mycket utan accepterar den lätta och ljusa fruktigheten. Äppeljuice och filt, inte alltför spännanden.

Betyg? – Bra(-). Syrlig och oerhört lättdrucken på grund av den låga alkoholhalten. Väldigt trevlig till mat men ingenting som känns eye opening. Smakerna är lätta men det finns lite äppeljuice, vetemalt och lite ljus malt men ingenting som lyfter, ingenting som sticker ut.

Founders gör det igen, så kan man sammanfatta de flesta gångerna jag har druckit något från dem. Det är inget nytt och på förhand skulle det nog gälla även denna gång. Efter gånger av missade beställningar så lyckades jag till slut få hem bryggeriets “vanliga” barleywine, Nemesis är ju deras speciella årgångs-barleywine. Samtidigt är båda dessa speciallanseringar och inget som är i deras fasta sortiment, för den som nu är intresserad av det. Founders Backwoods Bastard är i mellanlandet mellan barley wine, skotsk ale och old ale och har legat på bourbonfat för att få extra rökig, söt karaktär. Lite synd för nu är det bara Devil Dancer och Harvest Ale‘en som jag inte har provat från Founders, hur är dessa två? Båda låter ju onekligen riktigt trevliga.

Founders Backwoods Bastard

Doft: Tydlig bourbonlagrad arom, väldigt fin sådan med mycket malt, sötma och bourbon. Inte så att man  känner varje del av doften som med andra liknande lagrade öl där man först känner majsen, sedan något bränt etc. Utan här är det mer klassisk direkt bourbondoft.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. En tydlig maltsmak drar igång innan den går över till att klä på sig mer bourbonhärstammande smaker innan den faller ned och landar på lite bourbon. Stundtals känns det som om denna, likt till exempel Bitch Please låter lagringen få mer utrymme än sötman och smakerna i själva grundölen. Trots det så är den ändå mild och väldigt välbalanserad.

Betyg? – Bättre. Välbalanserad och god, sötma vävs in bourbonlagring och en uns bränt samt maltig karamell ger ändå en hyffsad smakpalett. Dock saknar det jävlarannamma, den saknar lite attityd. Men gott är det oundvikligen och det är en bra öl som fortsätter i Founders anda med att göra rejäla och ofta fylliga öl som verkligen levererar på bra med smakerna.