Tag Archive | "Krönika"

burksverige

MankerBeer Talk: Vad krävs för att vi ska se nästa generation svenska bryggerier?

Vi känner till lite av utvecklingen av svenska bryggerier, om inte annat så har vi skrivit om utvecklingen av svenska ölmarknaden i förhållande till den amerikanska. Vi vet hur de svenska pionjärerna stakade ut ett grundläggande intresse för öl runtom i landet och hur många reste framförallt till England och förälskade sig i brittiska Bitters och en pint hederlig Ale. Vi har också sett hur en modernisering av ölindustrin har skett där man inte längre behöver vad som traditionellt har krävts för att vara ett bryggeri eller en bryggare. Idag finns det kontraktsbryggare och fantombryggare och till och med någon form av hybridbryggare som reser runt och är mer aktiva än den traditionella fantombryggaren.

Under de senaste åren har bryggerier som Brekeriet, All In Brewing, Stockholm Brewing Company och Malmö Brygghus tagit vid det arv som Jämtlands, Oppigårds, Nils Oscar och Nynäshamns Ångbryggeri har varit med och skapat. Kanske har det också bidragit till den ibland lite missvisande skillnaden som kan göras mellan “gamla och nya” gardet av bryggerier. De som har varit med ett par år får ibland stå åt sidan när man pratar om “det senaste” och det som får mest uppmärksamhet. Kanske är det både på gott och ont. Man ska inte behöva släppa nya, fräcka eller uppmärksammade öl för att anses vara ett bra bryggeri och det är nog få som drar den slutsatsen. Däremot dras det nog en vanligare parallell mellan spännande och moderna bryggerier. Det är först när de bägge blandas ihop och man dömer ut bryggerier baserat på hype som det går åt helsike.

burksverige
 

Samtidigt är det en liten marknad och syns man inte så finn man inte. Genom att släppa nya öl och/eller vara med på events, festivaler och annat så får man mer uppmärksamhet och ölen lär också sälja lättare, vilket underlättar expansioner och möjligheten att växa. Om det nu är en av drivkrafterna, långt ifrån alla svenska bryggerier har den drivkraften, vilket ibland tyvärr glöms bort.Min poäng är att vi har olika typer av bryggerier, att man inte ska basera sitt omdöme på dem eller deras öl baserat på hur hippa de är för stunden och att alla har sina mål, drömmar och sätt att arbeta. Klart är i alla fall att vi de senaste fem åren har sett en ny våg av bryggerier som poppade upp i samma era som konsumenterna fick mer “makt” genom exempelvis bloggar, Untappt, RateBeer och annat. Jag har redan tidigare sagt vad jag tycker om det och försökt att problematisera konsumentens makt över bryggerierna, kanske är jag också helt fel ute. Men jag tror ändå att många bryggerier som startar nu har örat mot marken mer än äldre som vågar lite på erfarenhet och sin utstakade bana.

Vad jag däremot undrar är vilka som blir nästa våg av bryggerier? Nu har vi sett Beerbliotek, Mohawk och redan nämnda All In Brewing, Brekeriet, Brewski med flera gör sin grej. Vi har också sett Poppels växa från ett litet bryggeri utanför Göteborg till att plötsligt ha sina öl på allt fler Systembolag, de får nog hållas som de senaste som verkligen lyckats etablera sig över hela landet. Men vilka blir då nästa gäng bryggerier att slå igenom? Antingen sådana som har varit med ett tag men först senare börjar leverera grym öl, som Stockholm Brewing Company som efter ett par år med svajjiga öl nu tillhör landets toppskikt, eller sådana som vi inte ens har hört talas om?

Vad krävs idag för att slå igenom? Att få ett rykte, få inbjudan till ölfestivaler och få sina öl representerade på de bättre och mer välsorterade ölkrogarna i framförallt storstäderna? Är det ens målet för de som dyker upp nu? Eller börjar man gå tillbaka till någon form av lokalpatriotism där man hellre verkar och växer på hemmaplan än att sälja mest möjligt på de hetaste krogarna, fast långtifrån där man ens verkar?

Är det kanske så att det blossat upp kring Göteborg och Malmö därför att det bildats en skön community med bryggerier, krogar och ölentusiaster som stöttar nya, lovande bryggeriero ch hjälper till att bära fram dem? Hade exempelvis det riktigt underskattade Gamla Enskede Bryggeri som satsar på smakrika öl med lägre alkoholstyrka blivit mer omtalat om det låg i Malmö, eller hade Fjäderholmarnas Bryggeri ute i Stockholms skärgård mått bättre av att ligga i Göteborg? Hur viktigt är det för Åre Bryggcompagni att synas i Stockholm mot att bygga en starkare kundkrets i sin lokala krets och vart vill Beer Studio uppe i Umeå? Alla dessa är väldigt bra bryggerier, men vad saknas för att de ska ta nästa steg?

På ett sätt är det här retoriska frågor. Jag vill inte riktigt klura fram svar, det kanske inte ens finns några, eller är ens intressant med dem. Vad jag däremot vill visa på är att vi ser hur olika typer av bryggerier ibland poppar upp ungefär samtidigt, hur de formas, var de tenderar att dyka upp och lite vilka som lyckas. Åtminstone de som faktiskt lyckas med den största bedriften – att göra god öl. För som ni har läst här på MankerBeer så har alltför många små svenska bryggerier behövt släppa ifrån sig ofärdiga eller ibland usla öl bara för att få sin verksamhet att gå runt. Därför har jag nu inte uppmärksammat många mindr bryggerier runtom i landet, de har helt enkelt inte hållit måttet. De kanske gör OKEY öl, men idag räcker det tyvärr inte längre än grannkrogen eller de närmast sörjande.

Tyvärr har jag nog svårt att se ett gäng nya, unga bryggerier som redan nu etablerat sig nationellt. Vi har ett par som tack vare sin geografiska placering nått vissa framgångar. Flera som är riktigt lovande och inom några år kanske kan ta steget att växa ytterligare. Men när ska de ta steget att bli “etablerade”, vad det ens kan betyda? Eller ser vi att bryggerier satsar mer lokalt och hela uttrycket “drink local” verkligen stämmer för att beskriva hur vi dricker öl i landet idag?

Posted in MankerBeer TalkComments (0)

kings_crown

Premiär – Balder Spekulerar: Min kärlek till amerikansk öl

För några år sen lärde jag känna Manker och M2, och eftersom vi är ganska lika i sinnet så passade vi genast ihop och idag planerar vi mer än vad vi egentligen lyckas hitta på. Men när vi väl gör något blir det alltid succé!  Jag tror nog att alla som var på den legendariska kräftskivan kommer att bära med sig den i resten av sitt liv.

Tillsammans med de fagra herrarna har vi kommit på att jag ska skriva lite här då och då och de bad mig att skriva något om min kärlek till den amerikanska ölen. Eftersom detta är två pågar som inte bara är mina vänner utan två ölbloggare jag respekterar högt så bestämde jag mig för att jag självklart skulle göra detta.

Jag vet själv hur det är att bedriva en ölblogg, något jag har gjort sen några år tillbaka med Ölrådet.se om jag får göra smygreklam.

Precis som herrarna som styr denna blogg vill jag inte slänga ur mig några meningslösa och pretentiösa texter om en massa dravel. Det finns så många av dessa ”prettobloggar” redan. Här är det riktigt hårdrock och inte Sabaton, om ni förstår vad jag menar?

Förlåt glömde att nämna en sak. Jag inte är så politiskt korrekt, vilket ni kommer att märka, men det måste man inte vara. Tryckfrihetslagen är något jag väljer att utnyttja till dess fulla rätt.

Men här kommer nu en enkel saga om hur en bitter och trångsynt skånsk man föll för amerikansk öl och blev söt och öppeniynt.

För många år sen hade jag en teori om att allt öl amerikanerna gjorde var skit, smakade inget, luktade inget och var så där som Monty Pyhton en gång sa; Likheten mellan att ha sex i en kanot och amerikanskt öl. ”Fucking close to wather”. Budweisser, Miller, Pabst ja listan kan göras lång.

Men så var det “den där dagen i december”. Vi var ute ett par vänner på julshopping och vi gick förbi en av de ansedda pubarna i Malmöstad. Jag var, på den tiden, ett fan av de brittiska ölen man hade på kranarna. Men så hade jag alltid haft en förkärlek till de lite mörkare öltyperna och julölen kom i samma veva. I en liten gömd kyl stod ett öl som heter Warmer Winter, Winter Warmer.

Där föddes den stora kärleken till julölen på riktigt, jag snöade dock in på belgiska öl och tyckte att det var det bästa som fanns. Tappade de engelska mer och mer även om de gärna kom in i värmen lite då och då.

Det tog mig närmre två år innan jag kom fram till att Cigar City inte alls var från Storbritannien, det var ju från USA.

Något senare bokade vi en resa till New York. Jag och vännerna Röstlund och Ekström från Ölrådet och våra respektive. Innan detta hade jag påbörjat min resa mot de amerikanska humliga ölen. Men jag hade inte gått mycket längre än till Sierra Nevada Pale ale och en och annan Torpedo från samma bryggeri. Torpedon hade slagit sig in hos mig och gett mig men för livet, men det var bara början….

Det var en galen resa och den färska IPA som serverades på kranar i varje hörn fick vilken engelsk bitter att kännas lika meningslöst som Takida. Att på resande fot gå in i ett öltempel som New Beer Distributors eller Whole Foods Bowery Beer Room får vilken liten ölnörd som helst tro att man redan knackat på Sankte Pers dörr. För att inte nämna det som var i det närmsta en religiös upplevelse – Rattle n Hum, Baren i New York City som jag längtar tillbaka till vid nästan varje tråkigt tillfälle.

Den resan satte sina spår. Idag är man som en vildsint och brunstig oxe när man hör om något event som involverar färsk amerikansk öl.

Lösningen för mig är att vi har Belgien nära och med ett fint litet förråd med goodies från Belgien så får man amerikanerna att skita i byxan av lycka när dom får veta att dom kan få ölen. Såvida att jag får deras coolaste och bästa öler. Trading kallas det för och det innebär att jag får de öl jag vill ha av amerikaner i utbyte mot att de får öl av mig. Inte alltid de ölen jag vill ha, men jag har ofta dubbelt av dem redan (mer om det i en senare krönika).

Så jag simmar i amerikanska öler och med det sagt. Det är inte IPA som är min favoritstil – det är mitt svar på lagerdrickarnas Sofiero. Den tar man liksom bara när man är sugen på en öl. Det är av en imperial stout jag njuter. Det och av någon obskyr suröl eller ett maffigt barley wine.

Men vet ni, snart kommer julen igen och då dyker tomten upp igen! Men min tomte kommer redan den 15 november. En dag kanske han har med sig den där magnifika ölen från Cigar City igen. Då ska jag vårda honom ömt och tänka på den där dagen i december…

Posted in Balder Spekulerar, MankerBeer TalkComments (5)

i_am_a_craft_brewer_01

Mikrobryggeri/Craft brewer – Är det ens en fungerande term?

På några få dagar har jag stött på olika artiklar som diskuterar konceptet “craft brewery”, eller mikrobryggeri om vi vill relatera till våra svenska bryggerier. Vad är egentligen ett mikrobryggeri, vilka får utge sig för att vara ett mikrobryggeri och är termen ens gångbar?

I en intervju i The Street frågar Jason Notte  Rob Widmer, en av grundarna av Widmer och en av pionjärena inom den Amerikanska ölvärlden:

There are craft beer organizations that, because of Widmer’s alignment with A-B, won’t consider it craft. Since then, there have been disagreements about what size a brewery needs to be and what its output must be to be considered craft. Does this ever kind of gnaw at you?.

Handlar begreppet om storlek, ägarskap, produktion? Häromdagen nämnde jag att både Left Hand och Dogfish Head utökar sin kapacitet rätt enormt med kapacitet att brygga några miljoner liter om året, att jämföra med vad många svenska bryggerier klarar av. I Sverige är det främst Sigtuna och kanske lite smått Slottskällan som fått höra nidord efter att de börjat med ‘kontraktsbryggningar’ och/eller skaffat sig externa ägare/partners med ‘oklar’ grad av inflytande.
Samuel Adams har så stort inflytande och brygger så pass mycket att man lyckades få Brewers Association att öka taket för hur mycket som får produceras i sina stadgar. Och då brygger Sam Adams mer än 10 gånger mer än vad Dogfish Head önskar göra. Ett fall som åtminstone påminner smått om vad vi sett här i Sverige när Sigtuna och senare Dugges gick ur Sveriges Småbryggerier.  

Bland ölfantaster har det diskuterats vilka subjektiva bedömningar som gjorts om vad som är mirkobrygd öl eller inte. Där lyfts det fram mer att det handlar om vilja, att driva ölkulturen, intresset, glädjen framåt mer än att bara vara ekonomisk profit. Det säger nog ingen emot, men så är det skillnad på “branch” och de som dricker ölen. Nu har Widmer börjat samarbeta med Anheuser-Busch men Rob menar att det egentligen spelar mindre roll:

If you tell consumers that Kurt and Rob were pioneers of the business and have been involved with brewing for almost 30 years and built our breweries brick by brick but aren’t craft brewers, I think a lot of people would be confused by that. There really needs to be another word, or maybe it’s just gotten to the point where there’s no easy definition of what it is that we do.

Nu ska man inte kunna gömma sig bakom ens historia och vad man har gjort, men å andra sidan så går industrin framåt med enorma steg, Amerikanska bryggerier växer som aldrig förr och för att kunna växa måste man kunna få in kapital och dessutom skaffa sig någon form av säkerhet. Ska vi prata i svenska termer så vore det som att låta representanter från Oppigård, Närke, Sigtuna och Slottskällan sitta och diskutera vem som är riktigt bryggare eller vem som är sellout. Själv tycker jag att vi i Sverige har lätt att låta ideologi eller bryggfilosofi ibland gå före utveckling. Exempel, Närke kanske vissa tycker gör bättre öl än Sigtuna – men de har inte ekonomin, eller viljan att göra mer öl än att de knappt kan förse några fåtal. Med bra stabila försäljningar av vissa “standardöl” så kommer ekonomin och möjligheten att kunna fortsätta experimentera. Jag tror det är få om ens något bryggeri som inte har sin “stabila kassako” – ölen som drar in de stora pengarna till bryggeriet och oftast är likställd med detsamma i konsumenternas ögon.

I den artikel jag länkade till häromdagen med  Garrett Oliver var han innte på lite samma spår. Garrett menar att det idag är svårt att likställa mikrobryggerierna förr med de idag. Utvecklingen har helt enkelt gått så långt att vi idag har lättare att göra lika bra hantverksmässiga produkter som man förr, men i större kvantitet och med stabilare kvalitet.  
Om man ska gå på storlek, att storleken har betydelse, så skulle termen mikrobryggeri till slut betyda helt olika i olika länder. Om man i USA menar att x antal miljoner liter är att vara ett mikrobryggeri medan bryggerier i Sverige kanske ligger på 300.000 liter så är det svårt att likställa termerna länderna emellan. Kvalitet bör gå före kvantitet, men om kvalitet garanteras med kvantitet så bör det väl inte vara något problem med ölen – bara att termen mikro/craft kanske urholkas något. Craft brewery ger ju mer associationer till en trevlig herre som står vid kitteln och kokar öl dagarna i ändan mer än enorma lokaler med ståltankar och butteljeringsmaskiner. Men är det inte bara begreppet som felar mer än själva bryggeriets uppsåt eller vilja då?

Om man ska gå på vad de gör, vilket jag tycker är lämpligast så är det desto lättare att “sorter” bryggerier. Där ser jag Samuel Adams, Sigtuna, Dogfish Head, Närke, Lagunitas och Dugges vara helt jämlika. Alla älskar att göra öl, bra öl som inte ska vara smaklösa, kostnadseffektiva och massproducerade. Så min slutsats är att mikrobryggeri är en utdaterat term men ytterst aktuellt och bra som koncept. Det är drivkraften och målet för de individuella bryggerierna mer än storleken och/eller deras kapacitet som spelar roll, gör du bra öl och hela tiden siktar på att göra bra öl så tycker inte jag att det spelar roll om du heter Samuel Adams eller Marin Brewing, Oceanbryggeriet eller Nils Oscar – allt handlar om ölet, där det också började.  Öl är inte en tävling och avundsjuka gällande kapacitet eller storlek tycker jag vi kan klara oss utan, likaså när personlig ideologi eller filosofi sätter käppar i hjulen för ölkulturens vidare växkraft.

Posted in MankerBeer TalkComments (5)