MankerBeer.com

Nu var det ett litet tag sen jag lyckades skriva en krönika. Januari och februari är verkligen tråkiga månader. Räddningen har varit några stora tunga stouts för egen del. Men så slog det mig, humleberoendet var större än någonsin och jag stack till närmsta bolag och plockade på mig några Modus Hoperandi. Jag som inte riktigt haft tid att sätta i mig den senaste tiden då jag nästan bara fått i mig julöl och hembryggt var väldigt taggad på denna hypade öl.

Jag kommer ihåg den sen 2010 som en helt okey IPA, men överallt har det kommit in lovord om hur bra den är och ja man blir ändå lite påverkad av vad andra skriver.

Men när jag slog upp lite i glaset så blev jag nästan stött. Hur fasen kan denna vinna omröstningen som bästa internationella öl på BeerSwedenForum? Det är väl den finaste utmärkelsen man kan få i Sverige? Men detta? Vad i hela helvetet? Ja jag blir direkt förbannad och om ni tyckte att Manker lackade runt nyår så är det inget mot vad jag gjorde/gör nu. Detta är inte en öl i absoluta toppklass i min bok, inte ens nära.

Men är det Modus hoperandis fel? Nej det är det absolut inte. Modus hoperandi är och förblir en bra öl. Men det är en klassiskt standard IPA med en fräsig burk. Jag kan namedroppa 10, 20 ja 30+ IPAs som jag anser vara bättre än Modus.

Nej det är verkligen inte det som är fel, det är inte heller fel på dig som dricker den och tycker att den är så fantastisk. Det visar bara att vi har på tok för lite bra IPA i Sverige.

Den stora humletrenden må vara över, men herre min je… det måste ju kunna finnas mer än en bra standard IPA i Sverige som säljs på Systembolaget? Är det så svårt att se till att vi kan få tag på IPA över vintermånaderna? Kan inte något svenskt bryggeri verkligen satsa på att få till någon riktigt bra standard IPA?

Jag har provat några av Mohawks och de har varit bra, väldigt bra dessutom. De borde väl kunna komma ut på våra hyllor?

Great Brands och Galatea har förstått galoppen. GB har förutom Modus Hoperandi även lyckats få in Dales Pale Ale på vårens tillfälliga sortiment, som är i min bok en klart bättre öl än Modus. Ja när våren närmar sig vill man ju ha lite humlefräshör som får, i alla fall mig, att vakna ur vintervilan. Galatea släpper Thornbridge Jaipus och Epic Armageddon som är väldigt bra i klassen. Lägg därtill en ny batch med New dogtown från Lagunitas.

Världens mest överskattade öl? Nja kanske inte, men jag hoppas ni förstår var det kommer ifrån. Nu ska jag sätta i mig en uppspritad Innis & Gunn som är lagrad på random fat i HELA 60 dagar och vanka fram och dela ut solar. Den får fyrrRRRrrA solar av mig!

Kommer ni ihåg min förra krönika? Den handlade om en dag i december då mitt tycke för riktigt bra öl skulle konsumeras.

Jag hade sen tidigare varit gladare för de lite mörkare ölen och när danskarna släppte sina julöl var jag alltid över och handlade lite. Detta är som ni kanske förstår i unga år då jag fortfarande inte nått den respektabla åldern av 30 än. Sedan dess har det bara gått utför och min besatthet av julöl har nu lett till att jag och Ölrådet.se troligen kommer att slå ett rätt osunt rekord i år vad gäller julöl. Så låt detta bli en försmak av vad julölet bringar med sig.

Men den där dagen i december fick mig att upptäcka att det fanns en nivå till av julöl. Vi började hänga på Bishops Arms i Malmö. På den tiden fanns det bara ett, det som vi numera kallar Savoy och troligen är det mest gemytliga BA i Sverige (min mening). Det började som en afterwork och slutade i att vi ofta var där två gånger per vecka.

Den ölen som verkligen fick oss på bättre humör var återigen ett julöl. En öl för 90 kr, som var på 9% ABV. Perfekt efter jobbet tyckte vi. Man behövde ju bara betala 90 kr och fick ett öl som var mycket starkare än den vanliga lagern för 60 kr utan att minsta lilla smaka alkohol. Det var ju dessutom så mycket godare än vad alla andra ölen var. Det var en liten kär flaska som finns på nästan varje systembolags ölhyllor. Det var så klart en helt vanligt blå Chimay.
Nu kanske ni reagerar och tänker. Ha din sopa, den blåa Chimayen är ju en öl man brygger över hela säsongen. Det må vara sant men sanningen är den att munkarna i Notre Dame de Scourmont bryggde detta som ett julöl från första början. Men då den blev så populär valde man att utöka och göra det till en av sina ordinarie öl. TACK julen!

Men så kan man fråga sig vad är det som gör att det är ett julöl? Det är en fråga man kan ställa sig i all oändlighet. Det finns nämligen inte någon riktig definition på det. Precis som att det finns inga rätt eller fel i smakerna DU känner. Det är individuellt och så är även alla julöl. Det hela kulminerar i vad bryggare sätter på etiketten. Säger dom att det är julöl så är det ett julöl för dem, punkt. Det är därför jag har bestämt mig för att ge dem alla en chans och även se om de är så juliga utifrån ett par aspekter.
Är de värmande i vinterkylan? Passar de till maten? Passar de efter maten när man bara ska sitta och umgås med familj och vänner. Eller för den som firar julen själv, att unna sig en liten lyxig njutning.

Allt sedan jag började ställa mig själv dessa frågor och hittat njutning i julölen har jag nördat ner mig fullständigt. Jag bedriver själv en ölblogg. Inte den mest lästa eller mest intressanta (för alla), det är jag väl medveten om. Det är en blogg där det mest skrivs om roliga upplevelser, väldigt gamla öl eller om öl som man inte ser så ofta i Sverige. Men när novembermörkret lägger sig och all grönska dör då blomstrar det i gamla goa Skåne. Mitt hem fylls med ljus och värme (tacka min sambo för det) men framförallt med julöl. Men under julen går min trygga läsarskara och inte bara fördubblas, den fullkomligen exploderar. Anledningen? Jo jag provar precis alla julölen som kommer till Systembolaget! Förutom dem är det några resor till Danmark och lite webshoppande, så det blir en del.

I år är målet 200 olika öl och recensioner, men målet är satt högt och kravet jag satt på mig själv är 150 stycken. En djupdykning som får de flesta att flämta till ordentligt. Det är rekord av något slag, men jag har inte riktigt känt mig manad att undersöka saken. Men ett svenskt rekord i ölrecensioner på en blogg lär jag nå. Men jag dricker inte bara öl, jag försöker varje år att forska lite i det. Det finns så många teorier och så mycket kul information att lära sig om de här mytiska ölen. Visste ni att det bara var kvinnorna som bryggde julölen förr, visste ni att det var lag på att alla skulle dricka minst två glas var och visste ni att alla gårdar i Sverige var tvungna att ha ett julöl. Tanken är att om några år kunna presentera en riktig, riktigt forskning på julölet.

Jag ska inte bli långdragen, men i kort så härstammar det redan till innan vi blev kristna i Sverige och vikingarna hade sina midvinterblot och egentligen är rena offerfester till asagudarna, det blev med Kristendomens infall inte borttaget utan istället fräst i Jesusnamn. Traditioner som är svåra att rucka på och om de är så fast förankrade är de här för att stanna.
Det vi kan säga om den svenska julölen är att en hybid mellan St Eriks som är brygd av en kvinna, Jessica Heidrich, och Sigtunas Midvinterblot är den ultimata julölen. Nu börjar tankelampan åter lysa…

Så det jag egentligen ville säga till er är att låt julen komma med lycka! Låt den komma med julöl, men tänk på att inte dricka för mycket på julafton, det kommer ju ett nyår också!

För några år sen lärde jag känna Manker och M2, och eftersom vi är ganska lika i sinnet så passade vi genast ihop och idag planerar vi mer än vad vi egentligen lyckas hitta på. Men när vi väl gör något blir det alltid succé!  Jag tror nog att alla som var på den legendariska kräftskivan kommer att bära med sig den i resten av sitt liv.

Tillsammans med de fagra herrarna har vi kommit på att jag ska skriva lite här då och då och de bad mig att skriva något om min kärlek till den amerikanska ölen. Eftersom detta är två pågar som inte bara är mina vänner utan två ölbloggare jag respekterar högt så bestämde jag mig för att jag självklart skulle göra detta.

Jag vet själv hur det är att bedriva en ölblogg, något jag har gjort sen några år tillbaka med Ölrådet.se om jag får göra smygreklam.

Precis som herrarna som styr denna blogg vill jag inte slänga ur mig några meningslösa och pretentiösa texter om en massa dravel. Det finns så många av dessa ”prettobloggar” redan. Här är det riktigt hårdrock och inte Sabaton, om ni förstår vad jag menar?

Förlåt glömde att nämna en sak. Jag inte är så politiskt korrekt, vilket ni kommer att märka, men det måste man inte vara. Tryckfrihetslagen är något jag väljer att utnyttja till dess fulla rätt.

Men här kommer nu en enkel saga om hur en bitter och trångsynt skånsk man föll för amerikansk öl och blev söt och öppeniynt.

För många år sen hade jag en teori om att allt öl amerikanerna gjorde var skit, smakade inget, luktade inget och var så där som Monty Pyhton en gång sa; Likheten mellan att ha sex i en kanot och amerikanskt öl. ”Fucking close to wather”. Budweisser, Miller, Pabst ja listan kan göras lång.

Men så var det “den där dagen i december”. Vi var ute ett par vänner på julshopping och vi gick förbi en av de ansedda pubarna i Malmöstad. Jag var, på den tiden, ett fan av de brittiska ölen man hade på kranarna. Men så hade jag alltid haft en förkärlek till de lite mörkare öltyperna och julölen kom i samma veva. I en liten gömd kyl stod ett öl som heter Warmer Winter, Winter Warmer.

Där föddes den stora kärleken till julölen på riktigt, jag snöade dock in på belgiska öl och tyckte att det var det bästa som fanns. Tappade de engelska mer och mer även om de gärna kom in i värmen lite då och då.

Det tog mig närmre två år innan jag kom fram till att Cigar City inte alls var från Storbritannien, det var ju från USA.

Något senare bokade vi en resa till New York. Jag och vännerna Röstlund och Ekström från Ölrådet och våra respektive. Innan detta hade jag påbörjat min resa mot de amerikanska humliga ölen. Men jag hade inte gått mycket längre än till Sierra Nevada Pale ale och en och annan Torpedo från samma bryggeri. Torpedon hade slagit sig in hos mig och gett mig men för livet, men det var bara början….

Det var en galen resa och den färska IPA som serverades på kranar i varje hörn fick vilken engelsk bitter att kännas lika meningslöst som Takida. Att på resande fot gå in i ett öltempel som New Beer Distributors eller Whole Foods Bowery Beer Room får vilken liten ölnörd som helst tro att man redan knackat på Sankte Pers dörr. För att inte nämna det som var i det närmsta en religiös upplevelse – Rattle n Hum, Baren i New York City som jag längtar tillbaka till vid nästan varje tråkigt tillfälle.

Den resan satte sina spår. Idag är man som en vildsint och brunstig oxe när man hör om något event som involverar färsk amerikansk öl.

Lösningen för mig är att vi har Belgien nära och med ett fint litet förråd med goodies från Belgien så får man amerikanerna att skita i byxan av lycka när dom får veta att dom kan få ölen. Såvida att jag får deras coolaste och bästa öler. Trading kallas det för och det innebär att jag får de öl jag vill ha av amerikaner i utbyte mot att de får öl av mig. Inte alltid de ölen jag vill ha, men jag har ofta dubbelt av dem redan (mer om det i en senare krönika).

Så jag simmar i amerikanska öler och med det sagt. Det är inte IPA som är min favoritstil – det är mitt svar på lagerdrickarnas Sofiero. Den tar man liksom bara när man är sugen på en öl. Det är av en imperial stout jag njuter. Det och av någon obskyr suröl eller ett maffigt barley wine.

Men vet ni, snart kommer julen igen och då dyker tomten upp igen! Men min tomte kommer redan den 15 november. En dag kanske han har med sig den där magnifika ölen från Cigar City igen. Då ska jag vårda honom ömt och tänka på den där dagen i december…