Göteborgsparet Fredrik och Therese valde en dag att ta sitt öldrickande och intresset för den ädlaste av drycker steget längre. De skulle börja brygga öl, själva hemma i lägenheten. I våras kom de förbi Suris HQ med lite hembrygdda öl och redan då var de lovande, om än med vissa “nybörjardrag”, men det skulle gå snabbt för dem att hitta sin väg. I Omnipollos hembryggningstävling ställde de upp med flera bidrag varpå ett av dem gick till final och fick lovord utav domarjuryn, dock räckte det inte hela vägen fram. Det skulle det däremot göra i den rätt så nyöppnad hembryggningsbutiken Pot Belly Brew Shop här i Göteborg där de tog och kammade hem förstaplatsen med sin Killer Rabbit. När Fredrik nu mötte upp oss på en mulen bakgata var det för att överlämna en hemlig påse som bara kom i vår ägo genom hemliga handslag och kodord såsom Alba Belle Chips och liknande. Två utav ölen var vi extra nyfikna på och det är dessa vi nu har provat, båda av ölstilen Berliner Weisse.

Den första ölen vi provar heter Ich Bin Ein Berliner. Den är 3.8% stark vilket är en bra styrka för en berliner weisse, en väldigt enkelt drucken ölstil. De har humlat ölet med Citrahumle och förutom lacto har de använt en brittisk alejäst, Nottingham Ale. Det andra ölet utgår från samma grund och är lika starkt och även det humlat med Citrahumle. Skillnaden är att de i Ich Bin Auch Ein Berliner har använt Hefeweizen IV Ale-jäst och genom att ta bottensatsen från gamla suröl har de fått lite Brettanomyces Lamibucus att tillsätta, förutom lakton då.

Bearded Rabbit  Ich Bin Ein Berliner

Utseende: Berliner weisses påminner ofta om urvattnad äppelcider och i glaset är det ett urvattnat kissfärgat öl som hälls upp. Inget direkt skum.
Doft: Här pratar vi trevliga dofter. Torrt och syrligt vitt vin, eller kanske en torrare cider. Aningen syra som drar åt kattkiss och mousserande frukter. Slutar med citrus. Väldigt fräscht och en pangdoft för ölstilen.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Mousserande även till kroppen med små nätta bubblor. Citrusfrukter och smått av tropisk fruktighet. Framförallt är det den torra syran som vi gillar, läskande och väldigt god enligt mer traditionella berliner weisses.

Betyg? – Bra+. Som ett bra mousserande vin eller varför inte åt äppel- och flädercider som också för våra tankar åt kalla, torra vita viner. Den är inte särskild spännande efter en stund, men så är berliner weisses utan någonting extra ofta rätt enkla och det är i enkelheten den här ölen vinner för oss.

Bearded Rabbit Ich Bin Auch Ein Berliner

Utseende: Skillnaden i jäst har ingen direkt effekt på utseendet mellan de båda ölen, kanske att vi lyckas skaka lite mer liv i skummet på den med hefeweizenjäst.
Doft: Det är stor skillnad i doften. Här är det en väldigt närvarande doft av vete och också kanske lite mer “öliga” dofter. Aningen funk men annrs citrusfrukter, röda och gröna äpplen. Rivigare doft än den första
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mer vete och äppeltoner i smaken än i doften. Ölet är lika torrt som sin brittiska släkting men saknar samma syra kan vi tycka. Istället är det en kraftigare öl som trots sina få alkoholprocent ger fin skjuts på smakerna.

Betyg? – Bra/(+). En kompetent öl och en god berliner weisse, som tyvärr inte sticker ut mer än att den är läskande och frisk till smakerna. Inte samma vinösa karaktär som den första hade och vi kan sakna fruktighet eller djup i smakerna. Samtidigt är det lite som att diskutera varför ens smaksatta vatten inte smakar juice.

Det är nu dags för Surisarna andra del i lilla lambicskolan, denna gång går de in på gueze och fruktlambic. För en bra bakgrund så kan ni kika in första delen om lambic.

Gueuze
Än har vi inte berättat om hur en gueuze blir till. När ölen har gojsat till sig i faten i några år är det dags att blanda ihop denna kuckelimuckmedicin så att de lagom tjocka männen blir lyckliga. Man går till väga på så vis att man tar hälften karameller, hälften choklad och så rör du ordentligt med lite kaksmulor….

Nej sådan kuckelimuckmedicin var det ju inte det handlade om, det var ju gueuze. Gueuze är en blandning av lambic. Man blandar olika mängder från olika åldrar. vilket är en av skillnaderna mellan en gueuze och en lambic men trots detta är det samma öl. Lambic används ofta i talspråk som samlingsnamn för allt som görs utifrån lambic. När sedan lambicen har legat på ekfat i ett, två och tre år blandas dessa samman. När man blandar ihop dessa öl som har olika delar komplexitet och sockernivåer. Yngre lambic är sötare och äldre blir mer komplex. Vanligtvis blandar man 10 procent treårig, 30 procent tvåårig och resterande ettårig. Dessa siffror är inte något man exakt mäter ut, som Jean Van Roy (cantillons bryggare) en gång sa när han stod och pratade med oss surisar ”man känner när ölen är klar, ibland gläds man för att ölen är så bra men ibland blir man ledsen när ölet mår dåligt” (citerat och översatt från huvudet). De skickliga lambicmakarna går mer efter smak och doft än att mäta ut hur mycket av vad som ska användas för att färdigställa gueuzen. När man sedan buteljerar de olika lambicerna som nu har blandats samman och blivit en gueuze får man kolsyra, detta på grund av att sockret som återstår i lambicen blir en måltid för jästen samtidigt som jästen pruttar ut lite kolsyra. Ibland behöver man även prima flaskor för att ge gueuzen en extra kick så den drar igång kolsyrebildningen.

Fruktlambic
Det finns även olika frukt-lambicer. Vi tänker ta upp de mest traditionella varianterna som innebär kriek (körsbär) och framboos/framboise (hallonlambic, samma sak olika språk). När man började ha frukt i lambicen. Hade man en bra skörd av körsbär för 150år sedan gick det inte att konservera hela skörden på samma sätt som vi kan idag. Vilket gjorde att man stoppade körsbären i ölet så att den fina skörden inte gick till spillo. Helt enkelt ett sätt att bevara körsbären från att ruttna. Man ville inte kasta övermogen frukt/bär så man använde det i ölproduktionen i stället. Körsbären man använder heter moreller eller klarbär, på svenska. Det är inte ovanligt att man låter kärnorna få följa med ner i lambicfaten och simma med frukten för att få med sig tanniner. Vissa tar av samma anledningen bort kärnorna. Kärnorna innhåller även ett ämne som heter amygdalin, amygdalin är nästan bästa kompis med en viss typ av brettanomyces och tillsammans bildar de väldigt komplexa estrar som smakar jordgubb/körsbär och annat mumsigt.

Det man oftast i princip alltid gör är att man lägger frukten i en 2 årig lambic och låter det ligga i faten och gotta sig med ölet i ungefär ett halvår. Lambicmakarnas smak och doftsinne är så välutvecklat att Kung Erik XIV munskänk hade blivit nervös. Således är det inte heller här några exakta datum som styr när ölet är klart, utan hur ölet mår. Kriek är alltså en körsbärslambic och kan vara både en kolsyrerik och en platt kriek. Det som är annorlunda med de körsbär/moreller som vanligen används i en kriek är att de är små och syrliga. Det är ganska stor skillnad mot dessa och de bigarråer som man ofta ser i våra mataffärer. Alla producenter gör inte på detta sätt utan vissa använder extrakt ofta i kombination av sackarin, och sedan har vi andra producenter som gör det med fruktkött och fruktsaft, vilket ger ett resultat rätt nära ”originalet”. (Sackarin är ett sötningsmedel)

Sedermera har vi framboos/framboise som är hallonlambic och på samma sätt som krieken kan den både innehålla kolsyra eller vara platt. Hallon har vissa egenskaper som är väldigt fördelaktiga i lambic, bland annat så har jästen/lambicen väldigt lätt att jäsa hallon och även blandar det sig lätt med varandra. Man brukar säga att hallonen ”blöder” in i lambicen. Precis som med krieken använder man framförallt syrliga bär.

Det är de traditionella metoderna som vi mest beskriver ovan. Det finns många fruktdrinkar med lite lambic som vi personligen inte ser som lambic Hur vi kan välja att inte se dem som lambicer är för att halten lambic inte är speciellt stor och dryckerna är inte heller traditionella. Men sedan finns även cantillons alla urspårade, ofta goda, fruktlambicer som vi inte berört i denna lilla text.

För att knyta ihop säcken så kan man säga att lambic är modern till de andra lambicerna. Detta kan beskrivas med denna lilla bild. Det man bör komma ihåg är ju att de alla är samma men ändå olika, men lambic är grunden för de andra typerna av lambicöl.

Några någorlunda lättfunna tips kring de olika stilarna:

Geuze: 3 fonteinen oud geuze

Lambic: Cantillon Bruocsella och De Cam Oude Lambiek.

Kriek: 3 Fonteinen Schaerbeekse Kriek. 3 fonteinen intense red.

Platt Kriek: De Cam Krieken-lambiek.

Framboos/framboise: Cantillon Rose De Gambrinus.

Platt Framboos/framboise: De Cam Framboise-Lambiek

De flesta av ölen går att köpa hos Brill & Co eller Constant Companion, även många pubar runt om i sverige har någon eller alla av dessa öl. Kolla också i webbutikerna vi tidigare tipsade om ifall ni hittar något där.

I magen: Boon Oude Geuze vat44, en geuze som smakar mycket av det vi kallar för “Boon-karaktär”. Tyvärr inte speciellt intressant smak eller doft. Påminner om en vanlig oud geuze boon. Smaken är platt och intetsägande, ingen kropp inte heller syra vilket gör ölen tråkig, dock en tydlig citrusskalsbeska som man kan tycka vad man vill om. Denna öl är speciell eftersom herr Frank Boon har blandat den från sitt favorit fat som just är Vat 44. Lambicen bryggdes 2008 och buteljerades 2010 i 20,000 flaskor. Inget att leta efter då den mer är en ettiketiering än en speciell god öl. Mariage parfait är en bättre och mer lättfunnen öl som vi båda valt alla dagar i veckan före denna. Men tack frank; för ticken.

Surisarna är tillbaka efter sin första genomgång utav webbutiker för öl, denna gången med den första delen i deras lilla lambicskola. På grund utav längden så är det uppdelat i flera delar. Dessa postas nu en per dag och kommer sedan återfinnas under fliken “ölkunskap” här ovan. Kommentera gärna om det är något ni saknar eller undrar över. Idag går de igenom spontanjäsning och lambic för att i nästa del gå igenom gueuze och fruktlambics.

Vad är lambic? Frågan är vart man ska börja. En dryck, en gudomlig nektar, det som får gamla män att dansa, det är det bästa som finns. Lambic är lite som Jazz i munnen, svängigt och oklart men samtidigt väldigt bra grejer. Förutom det är lambic en spontanjäst öl som traditionellt sätt görs i Pajottenland i Belgien. Lambic är en av våra äldsta öltraditioner, man har kvar hundratals år gamla recept på just lambic och blandningen av denna ädla dryck! Vissa hävdar att själva ordet lambic kommer från byn Lembeek i Belgien medan andra hävdar annat. Byns namn är otvivelaktigt likt dryckens namn men om detta ursprunget tvistar de lärde. Det räcker med att lambicen görs enligt traditionellt metod för att lagligt få kalla sig lambic. De regleringar som finns kring lambic är att det ska vara särskilda minsta procenttal av vete och korn, närmare bestämt minst 60 % korn och 30 % vete. Man har således 10 % att ”leka” med.

Vad betyder då spontanjäst? När man kokat ölets vört låter man det kylas i stora grunda bassänger (koelschip), ofta på en vind. Man har tidigare i historien inte använt vörtkylare. Man tror att man gjorde på det här sättet för att vörten bland annat skulle svalna snabbare. Men det var ju även viktigt att gud skulle göra sitt jobb och jäsa ölet. När vörten i samband med nedkylningen blir exponerad för den friska luften (och gud) så kommer jästpartiklar och andra bakterier som finns i vår omgivning att jäsa ölet, eller i alla fall ”behandla ölet”. I lambicbryggerierna har man gjort detta så pass länge att man byggt upp en bakterie- och jästsvampskultur som sitter i väggarna i bryggerierna. Kort och gott är Lambic ölens surdegsbröd, låt oss utveckla detta.

Själva ser vi denna liknelse som en av de bästa och enklaste sätten att förstå skillnaden mellan lambic/suröl och ”vanlig” öl. När du gör surdegsbröd stoppar du inte jästen i degen. Utan låter luften bära med sig den jäst som redan finns i luften, alltså luftburen jäst som finns överallt omkring dig. Denna jäst som jäser degen kan även jäsa öl. Alla jäststammar kan inte göra detta då det finns flertalet som inte klarar av alkoholhalten som bildas, sen finns det några andra som dör vid surölsjäsning då pH-värdet sjunker så mycket att vissa jästsorter och bakterier inte klarar av syran som bildas. PH-värdet sjunker av flera anledningar men framförallt på grund av två bakterier som förekommer i lambic, dessa är pediococcus och lactobacillus. Men det är inte slut där utan det finns många olika bakterier som även de förekommer i lambic, acetobakterier till exempel som även det drar ner pH-värdet och gör ölen sur. Att tillägga är att man har gjort labb-tester på lambic även om det var några år sedan (någon gång under 2000-talet) och man slutade undersöka lambicen när man funnit 50 nya jästsorter i ölet.

Med det sagt kan man förstå att suröl är väldigt speciellt då det inte går att få exakt samma resultat varje gång. Detta då det är lite beroende av vilken jästsort som tittar förbi just vid exponeringstillfället. Mycket av den lambicen som görs blir aldrig färdig produkt då mycket av ölen aldrig når den standard som bryggarna har på sin öl. här på bilden ser ni en graf över hur bakterier och jästsorter beter sig över tid i lambic även förhållandet av pH värdet och hur det till en början sjunker kraftigt men sedan stiger vilket är anmärkningsvärt.

Språkförbistringen är stor inom lambic (eller kanske mer öletsvärld) det finns flertalet ord som betyder samma sak men det kan bara handla om olika språk- eller dialektala skillnader, även sättet att skriva orden på skiljer sig. Även om jag här skriver mycket om lambic som är det engelska och franska sättet att skriva det på, särskiljer inte lambic från lambiek eller lambik. Dessa är således bara olika ord för samma sak. Samma sak gäller för geuze och gueuze som kort och gott är samma sak men olika stavningar inom olika språk.

Vi hoppas att ni fått ut något av det här och kanske lärt er något nytt eller kanske smörjt redan existerande kunskaper om spontanjästa öl. Säg till om ni saknar något eller vill veta mer så ska vi göra vårt bästa för att hjälpa er.

När vi häromdagen skrev om ölkrogen Akkurat i Stockholm och deras utbud av suröl från Cantillon, De Cam och andra underbara producenter av sur glädje så nämnde vi lite kort vad som även fanns på Systembolaget. Tyvärr är det inte alltför ofta vi får se suröl på Systembolaget och när vi gör det är priserna ofta rätt höga, kvantiterna begränsade och ölen ryker fort. Många Belgare blir smått konfunderade när de får höra vad suröl som i Belgien kostar några få euro kostar i övriga Europa och USA. Så är det också priset för hype, att ölen är svåra att få tag på och att de i de flesta fallen är riktigt bra.

Snart tänkte vi även släppa en liten guide för “trades”, det vill säga byten med öl. Genom ölbyten har vi kommit över många av de suröl vi provat och med lite erfarenhet och målmedvetenhet är det ett väldigt bra sätt att få tag på de öl ni vill prova på, oavsett om de är suröl eller inte. Innan det tänkte vi ge er lite tips på webshopar som säljer suröl och annat som oftast är bra att ha som bytesvaror eller som ni dricker själva. Den här tipsguiden eller vad man ska kalla det tänkte vi uppdatera framöver i takt med att vi bättre bekantar oss med fler webshoppar, att nya dyker upp eller att ni ställer frågor eller kommer med kommentarer, så hör gärna av med era tankar.

Det finns väldigt många butiker och många försvinner lika fort som de har dykt upp så kolla gärna in den bra tråden om webshoppar på BeerSweden Forum. Vi listar ett par olika butiker längst ned med korta kommentarer om deras utbud och priser men tänkte främst inrikta oss på de butiker vi själva främst använt oss av. Vi bedömer priser på ölen, leveranstid och pris för frakten samt helhetsintrycket.

Ni kanske undrar om det är lagligt att beställa öl på det här sättet och när det började säljas öl över internet på det här sättet för ett par år sedan så var det lite av en gråzon. Ölen skulle tullas, skatter skulle betalas och ingen visste riktigt vad som gällde. Ibland kunde paket fastna i tullen, ibland skickades de inte men oftast flöt det på rätt bra.

Du ska inte behöva dubbelskatta en produkt, alltså att betala skatt för den både i landet du köper den och i landet dit du för in den. I den bästa av världar ska skatten inte påläggas priset i det första landet, men där du som kund på förhand anmäler hos tullen att du importerar en vara som sedan skattas i mottagarlandet. Inte heller behöver du betala tull inom EU på grund av det frihandelstal medlemskapet innebär (de som önskar kommentera om hur det egentligen förhåller sig och ha en utläggning om rätt och fel kan göra det här). Fördelen och problemet är att den gråzon som finns gör att det idag är rätt smärtfritt att beställa öl över internet och vi själva har aldrig råkat ut för problem i Sverige, dock gör den också att det är sisådär hur man ska genomföra det “rätt”. Ibland har en kartong fastnat i tullen, men då mest för en slumässig rutinkoll. När paketen skickas skickas de ofta utan att innehåll eller värde anges och då brukar inte tullen kolla det, skulle det däremot stå “starköl till ett värde av 2.000 svenska kronor” skulle de nog agera. De har viktigare för sig än att kontrollera suröl, och det är vi glada för. Självklart uppmanar vi er till att anmäla allt detta hos tullverket och betala er skatt och allt.. Vi vill ju inte uppmana er till att göra något fuffens…

Innan vi går igenom våra favoritbutiker tänkte vi bara kommentera en fråga vi fick angående att beställa öl från USA. Ett par problem blir det, dels att de för att lagligt frakta ut ölet måste ha exporttillstånd och när de skickar ölen blir frakten dyr och de kommer att behöva deklarera innehållet varpå du kommer att betala skatt och tull för ölen, så även fast du kan få tag på lite rolig öl så är chansen stor att priserna drar iväg rejält, då är det bättre att trade’a öl eller att ha en vän i USA som kan skicka hit ölen och märka det på olika sätt (kommer mer om det i tradetråden). I dagsläget finns det ett par butiker som säljer rätt bra amerikanska öl och även i USA gäller det att vara snabb på knappen om man vill ha de hetaste ölen. Ibland kan det därför vara billigare att åka till Köpenhamn vid släpp av häftiga öl på Ölbutikken eller Mikkeller & Friends Bottleshop, eller att faktiskt bara åka över till USA och köpa på sig bra med öl och skicka hem.

Butikerna då. Främst brukar vi använda oss av Belgium In a Box då vi fått en bra relation till sidans ägare och han får tag i mycket mer speciella öl som de andra inte får. Det många som handlar från sidan brukar göra är att de beställer lite från grundutbudet och sedan när de vant sig vid sidan och utbudet så kan det vara värt att maila dem och fråga vad för specialare de får in som de inte listar på hemsidan. Detta liksom e varierade priserna är troligtvis på grund utav att det finns för hög efterfrågan på viss öl. Du kan göra kap, men också bli lite arg på att priserna kan spåra ur. Dock är packningen utmärkt och nu när frakten halverades till Sverige så är det mer human kostnad för att beställa hit öl, innan var den lite dyr. Generellt är frakten från de belgiska webshopparna lite dyrare än från de som skeppar från andra länder. Belgium in a box erbjuder även att hjälpa till med frakt hem till Sverige när man är i Belgien och handlat på bryggerierna. Ett mail till de innan och fråga om de kan hjälpa är dock att rekommendera. Det man brukar kunna få tag på är t.ex. suröl med några år på nacken av alla de stora surölstillverkarna t.ex. Hanssens, De Cam, Cantillon och 3Fonteinen. Något de även börjat sälja är lådor av olika öl med lådan ölen kommer i (plast eller trä) som skickas med. Max som får plats i en låda är 30kg och det motsvarar 16st 75cl flaskor och en 37,5 cl flaska alt 30st 37,5 cl flaskor. 30kg kostar 67 euro i frakt. Exempellåda 30 x Girardin Black label 37,5 cl  157 euro inklusive frakt. Lådan skickas med belgiska posten som brukar vara utmärkta.

Etre Gourmet får även de in roliga öl ibland. Även här bra packning om än inte lika bra som Belgium in a box. Tyvärr även här väldigt dyr frakt. Sedan detta skrevs har Etre gourmet bytt leverantör och numera kostar 20kg 25 euro. Exempel på saker man kan köpa är Cantillon, Hanssens, Girardin, Westvleteren, De Dolle, Struise, De molen etc. Elva stycken 75cl flaskor rymms i en 20kg låda. Prisexempel 11 st Girardin Black Label 2012 med frakt till Sverige blir 90,76 euro. Lådan skickas med holländska posten som i vissa fall strulat men brukar lösa sig.

Bierkompass har inte alltid det mest spännande sortimentet men när de väl får in något är det till väldigt bra priser och otroligt billig frakt så det roliga sortimentet håller oftast några timmar. Bierkompass drivs av Sebastian Sauer som även driver bryggerierna Freigeist och The Monarchy. Väldigt sympatisk och passionerad man. Rekommenderas starkt! Sidan har riktigt låga priser på Cantillon och andra suröl och jämför med många andra webshoppar finns det till och från ett bra utbud av amerikansk öl som annars oftast bara finns på Ölbutikken. Ett tips är att skriva upp sig på deras nyhetsbrev så att man snabbt kan beställa för de säljer slut fort. 20kg är den största lådan man kan beställa motsvarar 12st 75cl flaskor eller 23st 37,5cl. Priset för 20kg ligger på 30,99 euro. Exempellåda 23x Girardin Black Label 37,5 cl inklusive frakt 104,55 euro. Flaskorna skickas med tyska posten som brukar vara lite långsamma men det kommer fram, det kan dock variera rätt så pass och ibland tar det några dagar och ibland någon vecka.

Andra bra webshoppar att ta upp lite snabbt är De Molen (grymt utbud med bl.a. Three Floyds, The Bruery och Toccalmatto. Bra priser när ölen väl finns tillgängliga, guldkornen ryker så håll er uppdaterade), Bier-Deluxe (bra utbud av amerikanskt, bl.a. Firestone Walker och lite roliga Brooklynöl, bra priser i övrigt och bra frakt) och Biere Revolution (spännande utbud av allt möjligt, bryggerier du aldrig hört om, amerikanskt, äldre öl från BrewDog och allt däremellan). För belgisk suröl vill vi också tipsa om Beergium som fungerar väldigt bra och säljer slut helt okey snabbt men som brukar kunna ha mycket gott i lager.

Länkar:
Etre Gourmet – www.bieresgourmet.com
Belgium in a box – www.belgiuminabox.com
Bierkompass – www.bierkompass.de
Bier-Deluxe – www.bier-deluxe.de
De Molen Beershop – http://www.demolenbeershop.com/
Biere Revolution – http://www.biere-revolution.com/

Det finns en källa, där ljuvlig nektar rinner både från kran och butelj. Det finns en oas, och den finns rakt under näsan på dig.

Det var inte alltför länge sedan som vi smet in på restaurang och ölmeckat Akkurat på söder i Stockholm  för första gången. Vi visste inte mycket och var ganska nya på det här med öl. Vi visste att bryggeriet Cantillon existerade, men inte mycket mer än så. Akkurat kom sen att bli platsen där surölshimlen började öppna sig för oss, ett ställe som passar alla som gillar alla typer av öl men som verkligen passar de som vill dricka suröl, oavsett om det är på fat eller på flaska, dyrt som billigt. En diger och högt ansedd vintagelista har samma effekt på oss som tv-spelstidningar och mattidningar har för andra, man fastnar bortom tid och rum och kan bara sitta och bläddra i timmar mellan rubriker och årtal.

Tyvärr kan det vara lätt att gå vilse bland alla öl. Därför har vi sammanställt en kort liten nybörjarguide över vad vi anser är guldkornen på Akkurat. Guiden är tänkt att fungera som ett tips, som inspiration till att finna just er väg in till surölen och för de som inte bor i Stockholm eller har tillgång till Akkurats utbud så kan ni läsa guiden som inspiration för när ni besöker en ölkrog med ett bra utbud av suröl är det bra att veta vart man ska börja. Ni kan börja med att fråga efter öl som är snarlika de nedan, tyvärr är många suröl väldigt svåra att finna, särskilt då de från Cantillon – men det är värt att fråga. Guiden ska också kunna fungera någorlunda som inspiration för er som redan druckit lite suröl men vill prova något nytt. Ni som redan är bevandrade i surölets härligheter kan läsa det och drömma er tillbaka till stunden när ni föll pladask för denna magiska dryck.

Nybörjare: Ett nybörjartips eller en lämplig start är att först bekanta sig med suröl och spektrumet av variationer och smaker. På Akkurat har de nästan alltid något på fat från Cantillon (andra krogar har ofta någon form av surare eller syrligare öl, ibland med frukt i), det du kan göra som är både lärorikt och mycket roligt utan att det kostar en dyr peng är följande experiment. Köp in ett glas Cantillon på fat, en liten flaska (gärna “färsk”) och en liten flaska från 2000 (akkurat har ett riktigt fyndpris på flaskor från 2000), dessa kan du ofta finna för ett oförskämt bra pris. Spännande att se hur ölen skiljer sig från fat och flaska och hur den blir med lagring. Ett kul experiment som är en bra inledning på ditt utforskande av surölsvärlden. Detta är dock bara ett tips om hur man kan börja sin tur igenom Akkurats surölsvärld, inget måste, utan låt din nyfikenhet leda dig!

Självklart kan du även dricka lambicen som finns på systembolaget.  Främst är det Oud Beersel Oude Geuze Vieille (1694) och Oude Kriek Boon (1673) som finns inne, men då och då dyker det upp lite mer exklusiva lambicer att hålla koll på. Du kan också ofta kan stöta på lambicer på många andra barer. Baren The Bishops Arms (finns i flera städer) brukar ofta ha något surölsalternativ likaså Pressklubben (Stockholm), Tre små rum (Göteborg), Rover (Göteborg), Ölrepubliken (Göteborg) osv. det är inte svårt att finna något om man bara orkar gå någonstans; systembolaget eller den vanliga puben kan man ibland komma en bra bit på (håll utkik efter barer som tar in öl från Constant Companion, Galatea och Brill & Co som är de med ett bra utbud av suröl).

Medel: När du lärt dig lite mer, kanske har provat ett par olika suröl och börjat uppskatta dem kommer du till nästa “nivå”, vi får väl kalla den ”medelavancerat”. Du har nu provat några suröl och vill ta dig vidare. Ett bra steg är då att upptäcka bredden av suröl – olika producenter/bryggerier och deras olika varianter. Detta kommer att bredda ditt spektrum om vad lambic är och hur det kan smaka! Det finns många sötade varianter, som kan vara intressanta men som vi inte skulle se som alltför viktiga att prova varpå vi istället föreslår något annat. Vi rekommenderar bryggerier och “blandare” (de som blandar öl andra har bryggt) som Girardin, De Cam, Boon och Tilquin, men Akkurats sortiment sträcker sig längre än så (speciellt om vi börjar tala årgångar). Även här rekommenderar vi att du använder din nyfikenhet och utforskar lambicens spännande värld! Det blir lättare att njuta av öl när du känner hur bra det är.

Några öl som är lätta att missa är Lindemans Cuveé René, det finns både en kriek och en geuze och båda är alldeles utmärkta enligt vår mening och väldigt förbisedda. Ett måste är De Cams Framboise-lambiek, detta är enligt oss den bästa framboosen (lambic med hallon) på marknaden av de vi provat. Helt ärligt älskar vi allt De Cam gör.

Kanske visste ni att folk från hela världen åker till Sverige och Stockholm bara för att gästa Akkurats fina lokaler? Mycket tack vare en cuveélista som få barer I världen kan mäta sig med. Akkurat har flertalet öl gjorda för bara sig, mycket tack vare alla de som reser över land och rike för att besöka Akkurat, och dess anseende som en världens bättre krogar. Vill ni prova dessa unika, eller mer svårfunna öl bör ni leta fram Cantillon Soleil de Minuit (en hjortronlambic som är gjord för akkurat 1999 och 2012), Goldackerl Geuze (lambic gjord med ädelrötna druvor med tillsatt vin från samma vindruvor) och Geuze Velomoteur (en jäkligt bra gueuze i en flaska som får ateisten att börja tro). De har även sällsynta öl från det lika fantastiska 3 Fonteinen så som 50/50 Gold Geuze (J&J Blauw) (gjord för ett bröllopspar 2003, finns en blauw, blå, och en roze, rosa. blauw är på ratebeer listad som världens bästa gueuze. och vi håller den som en av de bästa) och 3 Fonteinen Geuze 50th Anniversary (som namnet säger så är det ett öl gjort som 50års jubileum). Ja, när ni har kommit till denna nivå så vet ni vad ni vill dricka. Se gärna ratebeer.com för listor kring bryggerier och vilka öl som ska vara ”bäst” i sina kategorier. Vi har dock några förslag. Kanske ska ni gå vidare till Eylenbosch Geuze och Faro, ett förslag på öl man inte ser alltför ofta. Eylenbosch är ett gammalt bryggeri som lades ned kring 1991 (men fortsatte att bryggas och säljas under namnet fram till 1991), således är dessa flaskor väldigt gamla vilket kan innebära att de faktiskt gått över tiden och fått smaker som kanske inte passar alla.

Sedan får man inte missa att prova samma årgång på olika flaskstorlekar, Cantillon 2004 är ett bra tips där ni kan prova en magnumbutelj mot en 37,5cl, fantastiskt kul att se hur mycket det skiljer sig mellan samma årgång men i olika flaskstorlekar. Sist men inte minst så tycker vi att du bör lära dig vilka årgångar du själv gillar och från vilken producent, personligen älskar vi 3 Fonteinen Oude Gueuze 2002 och det är nog sällan vi missar att dricka denna när vi är på besök (notera, inte vintge varianten).

Varför åka till Belgien när vi har det mesta av det bästa i Stockholm?

Vi har länge haft starka kärleksband till belgiska suröl. Det är vad vi verkligen gillar, är intresserade av och försöker byta till oss. Många av de finaste belgiska surölen från Cantillon och 3 Fonteinen är numera så limiterade eller svåra att få tag på att de säljs för flera hundra eller ibland tusen dollar. I våras skrev vi om den dryckesauktion auktionshuset Skinner hade där man för första gången hade med öl. Då såldes bland annat en flaska Cantillon Don Quijote för $1.586. Ölet gjordes exklusivt för Goblin Pub och Livingstone Club i Florens.

Det är inte första gången Cantillon gör såpass limiterade öl för utvalda krogar utan vårt egna Akkurat har förärats två batcher av hjortronlambicen Soleil du Minuit. I vårt grannland Finland har Jean van Roy bryggt flera öl åt korgarna Pikkulintu och One Pint Pub. Förutom dessa så har dessutom har Brooklynkrogen Spuyten Duyvil fått en batch av en lambic med samma namn som krogen. De få flaskor som kan finnas kvar av någon av de här flaskorna byter idag ägare för antingen stora summor pengar eller genom ibland galna bytesaffärer.

Tillsammans med Manker hade vi satt som mål att under en helg prova så många som möjligt av de här ölen. Tack vare en längre tids samlande, bytande och köpande hade vi fått tag på en flaska var av Don Quijote och Spuyten Duyvil som skulle öppnas under en magisk kväll med inresta ölfantaster från Belgien och USA samt bland annat MankerBeers egna belgofil Skrubbe. Tanken var att efter det åka till Helsingfors över dagen för att förhoppningsvis få chansen att prova på de finska “Cantillonspecialarna”. Av dom är det ju bara “Tyrni” som fortfarande säljs öppet, de övriga kan finnas i privata källare eller tas fram för speciella tillfällen. Vi hoppades på det bästa men förväntade oss egentligen bara att få prova Tyrni.

Första kvällens provning, ledd och annordnad av vår ena surishalva Ludvig innehöll allt från Cantillons nya barley wineliknande geuze Lambic d’Haute Densité till  Zwanze 2010 och årets upplaga av Blåbär. Men innan någon av dessa skulle provas skulle kvällens två rariteter öppnas. Först ut av alla ölen var Spuyten Duyvil och av de 168 flaskorna som släppts så var det här flaska 52 (enligt ratebeer har det bara släppts 138 flaskor). Lambicen har blendats för hand och har legat med tranbär från New Jersey. Som ni ser på bilden så har färgen gått över till en dovare lambictypisk varm orange färg. Hade vi inte vetat om det så hade tranbären varit rätt subtila, men det går fortfarande att känna av strama, sursyrliga bär som ger ölet något extra. Lite tanniner och strävhet låter sig öppnas upp genom att vi låter lufta ölet en stund. Det här var verkligen bra och mycket bättre än de trots allt rätt sansade förväntningar vi hade då vi anade att karaktären från bären minskat.

Därefter skulle vad som skulle anses vara kvällens bästa öl öppnas – Don Quijote. Lambicen har fått ett tillskott av italienska druvor tillhörande Vitis Lambrusca-släktet, druvor som idag främst odlas i nordamerika och har en lite söt men murkig karaktär. Doften har en härlig sötma som tar dig med till Willy Wonkas godisland med syrliga godisar som stramar åt sådär torrt och skönt i gommen och bak i munnen. Väldigt mycket och tydliga druvor och druvjuice i både doft och smak som balanseras helt perfekt med Cantillons sura lambic. Precis lagom funk med inslag av både grape och citron. Vi var alla överens om att det här är den bästa Cantillon vi har haft, kanske till och med en av de bästa ölen vi provat någonsin. Just att ölet har en så påtaglig och annorlunda sötma som syran ändå lyckas hålla ned är vad som ger en komplexitet som är unikt för Don Quijote. Variationen mellan godis och stall, syra och sötma och den hela tiden närvarande druvsmaken sitter helt perfekt!

Egentligen var det dumt att fortsätta provningen efter dom här men vi kan väl säga som så att av de amerikanska surölen så var det enbart Crooked Stave Waelzblood (Cheers! 2012) och Lost Abbey Veritas 007 som ens kom på samma planhalva i kvalitet som Don Quijote. Större delen av det digra startfältet med många andra bra (!) belgiska suröl var riktigt fina öl, men med Spuyten och Don Quijote på samma bord är referenserna bra mycket högre.

Dagen efter den galna provningen spenderas med att dricka allt annat än suröl och istället var det packande av väskor och en planering av hur vi skulle ta oss till de finska krogarna som var målet. För Pikkulintu har Jean van Roy tagit fram Olutravintola Pikkulintu (släpptes 2006) som är en specialversion av Cuvée des Champions torrhumlad med Hallertau istället för Styrian Golding, samt Pikkulinnun Viskilambic (släpptes 2009) som togs fram inför krogens 9-årsjubileum och är en 2-årig oblendad lambic som fått ligga på bourbonfat. Det går inte längre att köpa ölen på plats så det var på vinst och förlust som vi tog tunnelbanan ut till en trevlig men lite torr förort till Helsingfors för att där hitta något som såg ut som kvarterets pizzeria men som är en av finlands bästa krogar. Manker hade stämt möte för dem för ett reportage men då vi blev lite försenade så fick han skjuta upp det och dricka öl istället, lite synd. Vad som var mindre synd var att det stod ett paket och väntade på oss i deras källare, två flaskor vardera av deras båda specialare – helt galet!

Vi började med att prova Olutvintola Pikkulintu som hade en stor tydlig arom av stenfrukt och framförallt stjärnfrukt. En långsam syra med rund, lite söt men ändå stram fruktighet som gick mycket åt stjärnfrukt. Med en måttlig syra kom smakerna fram väldigt fint och det var en elegant och lagom komplex geuze som vi alla uppskattade. Andra flaskan hade lite mer kolsyra än den första vilket gav me tryck i smaken vilket den vann på. Inte helt otippat världsklass! Det här är en oerhört ren geuze som egentligen inte sticker ut på något sätt, det är också det som gör att både Cuvèe des Champions/St. Gilloise och denna specialversion är så omtyckta.

Efter varje blå flaska tog vi och provade en röd flaska Pikkulinnun Viskilambic. Doften var makalös med vanilj och tydliga bourboninfluenser som med lambicens syra, stallighet och komplexitet drog åt vältorkat kött. Smaken gick åt mogna röda äpplen och varm bourbon med fin syra från träfaten. Aningen träbitter och influenser som får oss att tänka på äpplen och bourbon. Det här var helt klart något utöver det vanliga och vi alla valde Viskilambic som vår favorit av de två. Såhär ska bourbonfat användas och det vore spännande om fler vågade experimentera på det här sätt! Lär säkert finnas fler galna fat som skulle ge bra smak och doft till en geuze.

Efter en oerhört trevlig eftermiddag på Pikkulintu tog vi åter tunnelbanan in mot de centralare delarna av stan där vi satte oss på One Pint Pub. Då vårt hotell låg bara en kort promenad från krogen hade vi varit där redan vid öppning för att bekanta oss med ställen och prova en av deras Cantillonöl, havtornslambicen Tyrnilambic Baie d’Argousier. Det går än idag att köpa en av de cirka 20 flaskor som finns kvar i källaren och trots att cirka 500 svenska kronor för en 37.5 cl stor flaska är lite saftigt så är det värt det om man är ett par törstande surisar. Förutom Tyrnilambic har man även Groseille och Groseille à Maquereau med röda vinbär respektive röda krusbär, vilka dock får anses vara omöjliga att få tag på och där de sista flaskorna auktionerades ut på deras Facebooksida för rejäla summor.

Tyrnilambicen har gjorts ett par gånger men tack vare att vi ovetandes råkade spendera morgonen med att dricka öl bredvid ägaren och mannen bakom ölen så fick vi tillåtelse att köpa in en av de två flaskor som fanns kvar av första batchen. Innan vi går in på ölet vill vi bara rekommendera er alla att åka dit, för har ni tur kommer ni få en lång och oerhört inlevelsefullt berättad genomgång av hur, var och när bären plockas och hur de sedan över natten fraktas till Cantillon. Havtorn är oerhört svåra bär som kräver mycket noggrannhet och en stor mängd för att ge smak på ölet. Anledningen är simpel, istället för att mosa bären få de ligga hela vilket kräver mer bär för att ge smak. Mosas eller går bären sönder blir de oerhört sura vilket kan förstöra hela ölet berättade vår nyfunne vän.

Smaken liksom doften kretsade kring havtorn med deras speciella syra och torra, nästan jobbiga stil. Bra syra, lagom funk och när glaset hade blivit lite varmare så började det blomma upp mer stall och smutsig dammighet.

Kvällen hade lätt kunnat sluta där men efter ett par timmars prat om Cantillon, suröl och hanteringen av bär kom vi in på krusbär. Vi fick mer eller mindre våra drömmar grusade om att någon gång på prova på Groseille à Maquereau då vi fick höra att det bara finns en knapp näve flaskor kvar i världen. Groseille var även den numera ett minne blott och kanske kunde någon enstaka flaska stå hemma i ägarens privata källare, men det var högst osannolikt. Istället tog vi in ett glas Sahti (traditionell finsk dryck med inslag av enbär och rök) medan samtalet fortsatte kring allt som har med bär att göra. Plötsligt skedde det bara och vipps stod en flaska Groseille à Maquereau på bordet,  en av de troligen två flaskor som finns kvar i Finland. Lycka är inte ord nog att beskriva känslan.

Med andakt hällde vi upp 6 glas av den krusbärsblomstrande rikedomen och lambicen var nästan helt klar med en funkig doft med sura bär med lite såpa som påminner om händer nytvättade med violtvål. Smaken var sträv där det framförallt var smaken av bärskal som stod ut. Krusbär är ett svårt bär som har mer syra, strävhet och torkar ut munnen än vad det ger specifika smaker. Lite sötma kom då och då fram mellan det sura. Återigen var det bara att lyfta på hatten för en öl av världsklass och framförallt till One Pint Pub för att vi fick chansen att överhuvudetaget prova på den.

Efter en sista shot chilivodka började det bli dags att stega hemmåt då krogen stängde och vi skulle upp tidigt för att åka hem till Göteborg för vidare bartime. En oförglömlig och magisk helg var över och vi hoppas att ni tar chansen att åka iväg på resor likt detta, för kanske kommer ni också att få prova på öl som knappt hittar sin väg utanför vissa krogar.